En föredömlig uppföljare för de redan frälsta.

Förra veckan släpptes Nioh 2, den andra serveringen av Team Ninjas actiontunga hopkok av Ninja Gaiden och Dark Souls. En busslast svordomsramsor senare har jag äntligen “got gud” och är redo att sätta betyg. Om du missade förra veckans text, där jag delade med mig av mina första intryck från spelet, hittar du den här. Det som stod klart då har blivit ännu tydligare nu. Team Ninja vet hur man gör en uppföljare som spelar på styrkorna hos originalet. Var du ett fan av ettan kommer du vara ett lika stort fan nu.

"Stridssystemet är en fröjd att ta sig an"

Det bästa med Nioh 2 är utan tvekan (och föga förvånande) samma sak som gjorde originalet så bra. Stridssystemet är en fröjd att ta sig an och passar spelformen som handen i handsken. På pappret ser det nästan för mastigt ut, med två-tre lager som med fördel kunnat skalas av. Som tur är fungerar alltsammans i praktiken utan att det blir onödigt komplext.

Precis som i ettan behöver man heller inte vältra sig i alla tillgängliga verktyg som ges. Jag byter till exempel väldigt sällan slagställning från mellanläget. Det hade förmodligen gjort livet lättare mot en del fiender men är långt från obligatoriskt för att ta sig till eftertexterna. Vill man vara tjurig går det att ignorera det mesta som spelet lär en och förlita sig på timmarna i Dark Souls. Det är ett modulärt stridssystem som bjuder på ett imponerande djup för den som söker det. Kanske inte lika elegant som det i Sekiro, men betydligt mer mångfacetterat.

Tänk den samuraj som kunde simma.

Svårighetsgraden är jämnare än förut och bjuder på mer nerv längre in i kampanjen. I takt med att muskelminnet sätter sig och siffrorna på utrustningen ökar blir det lättare att dela ut stryk istället för att ta emot det, precis som i originalet, men det händer inte lika tvärt och blir heller inte lika lätt. Det känns som en större bedrift när man väl tar sig vidare från den där bossen man slagit sig blodig mot den senaste timmen. Ni som känner igen känslan från andra spel i genren vet vad jag pratar om.

"Saker kommuniceras halvdant och man måste gissa sig fram"

Tyvärr hänger en del av problemen från det första spelet med i uppföljaren. Menyerna är fortfarande för många och för krångliga. Saker kommuniceras halvdant och man måste gissa sig fram till hur vissa system faktiskt fungerar. När man väl gjort det ett par gånger är det inga konstigheter, men det går att begära mer av en utvecklare som Team Ninja. På en skala från Mass Effect: Andromeda till Dead Space hamnar Nioh 2 betydligt närmre bottennappet från Bioware, precis som sin föregångare.

Handlingen är inte tänkt att vara spelets stora drivkraft, men jag önskar ändå att det fanns mer att hämta på den fronten. Det blir för tråkigt, för tidigt. Team Ninja flörtar återigen med historiska händelser och figurer, men saknar ramverket som den osannolika historien om William Adams bjöd på för tre år sedan. Handlingen känns som ett tillägg i efterhand, hastigt ihopslängd efter att resterande bitar trillat på plats. Spelet behöver inte en välskriven historia för att fungera, men det hade gjort helheten bättre. Det är ett steg bakåt i en uppföljare som tar så många andra steg framåt.

Karaktärsgeneratorn är en av spelets höjdpunkter.

Jag vill passa på att skyffla lite mer kärlek över karaktärsgeneratorn och genidraget från utvecklarhåll att göra den tillgänglig under hela spelets gång. Den som vill kan lägga timmar på att skapa den perfekta, väderbitna looken från start – och slippa oroa sig för framtiden. Jag är inne och finputsar min karaktär mellan varven, lägger till ett nytt ärr, slänger på lite skäggstubb och ökar på rynkorna en smula. Allt för att spegla åren som gått och allt stryk jag fått. För oss som har en förmåga (läs: förbannelse) att finjustera karaktärer in absurdum är detta ett skänk från ovan. Verktyget är dessutom väldigt lättarbetat, trots alla dussintals inställningar som dukas upp. Detta, tillsammans med möjligheten att ändra utseendet på sin utrustning, gör Nioh 2 till något av en våt dröm för samuraj-fashionistas.

"Den gigantiska ormen du försöker finhacka till en mirepoix"

Onlineläget är även det snäppet vassare än originalets dito. Färgmarkerade gravar pryder varje bana i spelet, vilka går att aktivera för att slåss med, eller mot, andra spelares spöken. Precis som i det första Nioh bjuder onlineläget dessutom på kooperativt röj för den som prenumererar på Sonys onlinetjänst. Tacksamt nog kräver den förstnämnda biten inte att man öppnar plånboken, vilket gör att alla kan ta del av datorstyrd hjälp under spelets gång. Just välvilliga gravar är någon som jag använt mig av i varje uppdrag för att jämna ut oddsen en smula. Jag vill dock höja ett varningens finger och avråda från att ta med datorstyrda hjälpredor till spelets bosstrider. Det sista du vill är att en klantpelle med minimal självbevarelsedrift strular till attackmönstret hos den gigantiska ormen du försöker finhacka till en mirepoix.

Här insåg Tokichiro att han befann sig i en bossarena.

En del av mig vill gnälla på den enformiga uppdragsstrukturen, för den är en smula enformig. Variationen på såväl fiender som miljöer är bättre än vad den var tidigare. Ändå blir det repetitivt mellan varven, speciellt när det kommer till spelets sidouppdrag. Som tur är tappar jag aldrig suget efter mer, då varje uppdrag är en ny chans att bemästra stridssystemet ytterligare, låsa upp nya förmågor och hitta bättre utrustning än den jag har på mig. Team Ninja kommer undan på att spelsystemen har så mycket att ge, men de förtjänar lite skäll för bristande fantasi. Det är mer av en grillbuffé än en noga avvägd avsmakningsmeny.

Sammanfattningsvis är Nioh 2 en förträfflig uppföljare som tar allt som gjorde föregångaren bra och putsar till det ytterligare. Team Ninja spelar i den absolut högsta ligan när det kommer till striderna och har lyckats med den svåra uppgiften att fläska ut ett redan fläskigt system – utan att det blir för mycket. Några av det första spelets brister har åtgärdats, medan andra lever kvar. Det är en uppföljare som skräddarsytts för den etablerade spelarbasen istället för att charma den breda massan. Som ett fan av originalet ger jag två tummar upp.

Nioh 2
4
Mycket bra
+
Stridssystemet är sylvasst
+
De nya inslagen gifter sig med resten
+
Bättre variation på fiender och miljöer
+
Jämnare svårighetsgrad
-
Onödigt krångliga menyer
-
Tråkig och tempofattig handling
-
Lite väl daterad grafik
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse