Ett fyndigt strategiskt rollspel som leker med tiden och utsätter sina karaktärer för ett brutalt trial and error-gatlopp.

Iron Danger har en titel som luktar gammal videobutik, full av b-filmer av typen ”Dödlig fara” och ”Farlig dödlighet”. Men i övrigt har det här fyndiga lilla strategirollspelet inte så mycket gemensamt med generiska thrillers från 80-talet. På gott och ont, kanske man kan säga. Jag gillar ju gammal sopig b-film när jag är på rätt humör.

Eller förresten, en sak till har Iron Danger gemensamt med gammal b-action – styrkan i spelet är striderna, inte manuset. Storyn är simpel och tämligen ospännande, och karaktärerna har i regel väldigt lite av intresse att säga (ändå gillar de att avbryta det som händer av och till och ge sina oombedda kommentarer på läget).

"Det hela börjar med att du dör"

Det hela börjar med att du dör. Eller snarare, en av huvudkaraktärerna dör. Den unga kvinnan Kipuna faller ner i ett hål och spetsas på en magisk skärva. Efter det kan hon spola tillbaka tiden när hon vill, och hennes tillvaro förvandlas till ett smärtsamt trial and error-gatlopp.

Snart träffar hon på Topi, en skäggig bjässe till karl som dunkar en stor stridshammare i plytet på alla fiender som står i hans väg. Även han dör dock hemskt lätt, och är beroende av Kipunas tidsmanipulering för att inte hamna i en för tidig grav. En detalj som faktiskt funkar i narrativet är hur bara Kipuna är medveten om tidsmanipulationen, medan Topi mest tror att hon bringar tur för allt går så lätt. Han minns alltså inte, till skillnad från henne, alla gånger han blivit spettad, krossad, bränd och allt möjligt.

Efter en kort inledning ger sig duon ut på en resa för att hitta fler skärvor och, typ, rädda världen.

Efter en kort inledning ger sig duon ut på en resa för att hitta fler skärvor och, typ, rädda världen. Spelmässigt är allt uppdelat i kortare kapitel, med små miljöer att utforska. I regel finns inte mycket att göra utöver att plocka upp lite mat, granater eller andra hjälpmedel att spara på inför de oundvikliga striderna. Men miljöerna är små, som sagt, så det gör inte så mycket att de är rätt tomma på saker att upptäcka.

Faktum är att varje sekvens är antingen en stridsarena, ett pusselrum, eller en kombination. Så fort en fiende får syn på dig pausar tiden, och istället för att kontrollera båda karaktärerna på samma gång, kan du nu växla mellan dem individuellt. Varje gång du ger ett kommando till en av karaktärerna rör sig tiden framåt ett snäpp. Det innebär att den andra karaktären står stilla och är sårbar. Spelet minns dock alla aktiviteter du sagt åt dina karaktärer att göra, så när du satt upp en serie rörelser för till exempel Kipuna kan du spola tillbaka och växla till Topi. På så vis bygger du stegvis fram en serie händelser som förhoppningsvis leder till att du besegrar fienderna med så få skador som möjligt.

Topi är fysiskt stark, medan Kipuna kan buffa sina kompanjoner, eller för den delen både skjuta eldbollar och frysa fiender i is. Med tiden får du chansen att låsa upp nya förmågor, och uppgradera gamla. Du stöter också på nya karaktärer som följer med på resan, som en väldigt användbar helare som sällan känner för att hjälpa till, och en bågskytt. Men oavsett vem som råkar hjälpa Kipuna för stunden så är mekaniken likartad. Allt handlar om att prova sig fram, för att hitta en snirklig väg genom mängder av potentiella dödsfall.

Ibland blir striderna väldigt hektiska, med både när- och avståndsenheter som gör slagfältet till ett veritabelt kaos av möjligheter. Speciellt när det viner pilar och granater, samtidigt som du försöker få in en enstaka träff. Det blir lite komiskt när du tvingas springa runt som en yr höna för att undvika attacker.

Men inte alla motståndare går att besegra, och då måste du smyga.

Ibland stöter du på bossar och andra extra farliga fiender. De striderna är riktigt besvärliga, och kräver ofta att du använder miljöerna för att släppa stenblock i skallen på dem, eller något liknande. Men inte alla motståndare går att besegra, och då måste du smyga.

Stora stenstatyer söker av grottor med sina magiska strålkastare, och om de får syn på dig är det bara att lägga benen på ryggen för du kan i regel inte skada dem. Kipuna kan trolla fram buskage att gömma sig i, men kontrollerna är på tok för fippliga för att smygandet ska kännas bra. Det blir mest en studie i frustration, och det i ett spel som redan har sina irritationsmoment även i de vanliga striderna.

Iron Danger har en del buggar, och kontrollerna är oprecisa. Det är inte jättekul att besegra en boss, för att sedan se spelet krascha. Eller att se en karaktär helt sonika bara dö utan anledning när du går på ett fält. De här buggarna kan slipas bort, men det fyndiga konceptet hade vunnit på mer puts i genomförandet överlag.

Jag har fortfarande kul med spelet, även om det funkar bäst när jag spelar några kapitel åt gången, snarare än i långa sittningar. Det är charmigt, och även om tidsmanipulerandet kräver sitt tålamod så gillar jag att sitta och pilla och testa mig fram för att klara striderna så helskinnad som möjligt. Iron Danger når kanske inte sin fulla potential, och det snubblar av och till, men det funkar ändå trots alla skavanker. Det kräver sitt tålamod, men det är mestadels värt besväret.

Fotnot: Iron Danger släpps på Steam den 25/3.

Iron Danger
3
Bra
+
Fyndig tidsmanipulation
+
Charmigt
+
Du låser upp fler och fler verktyg att leka med
-
Inte helt polerat
-
Tålamodsprövande
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse