Resident Evil 7, Monster Hunter World, Devil May Cry 5 och så Resident Evil 2-remaken. Just nu vet Capcom inte hur man gör fel, men ingen formtopp varar för evigt. Och det skulle inte vara konstigt om man halkade till just nu, med remaken av ett Resident Evil som alltid setts som lite av ett mellanspel på vägen mot fyran. En förlängning av tvåan snarare än ett viktigt steg framåt.
En dag ska Capcoms hysteriska form avta, men den dagen är inte idag.
"Det är en bättre remake"
Resident Evil 3 är lika välgjort som remaketvåan, och slår faktiskt just detta på en viktig punkt: det är en bättre remake. Resident Evil 3: Nemesis årgång 2000 försökte skohorna in action i en spelmotor som inte riktigt var upplagd för det. Trean anno 2020 är en helt annan historia.
Över axeln-perspektivet bygger på detsamma från fyran – ett av tidernas mest inflytelserika actionspel – och plötsligt faller actionbitarna på plats. De explosiva tunnorna, maskingeväret och betydligt fler zombier som anfaller i stöten passar betydligt bättre in i den här mallen.
Nu som då agerar trean både prolog och epilog till tvåan, och nu som då är det drottningen av Resident Evil som spelar huvudrollen: Jill Valentine. I Resident Evil 2 hade zombieviruset redan gjort Raccoon City till en postapokalyps, men i introt till trean pågår undergången som bäst. Efter en isande inledning och ett otäckt lugn före en storm kastas Jill ut på gatorna.
Människor flyr i blind panik, staden brinner och zombierna ser till att täcka hela kostcirkeln.
Allt detta kan dock inte Jill riktigt ta in för bakom henne hörs blytunga fotsteg. En jätte på två meter och tjugo centimeter inlindad i svart plast har fått upp vittringen, och jakten kommer att pågå i timmar. Han låter en tentakel dra till sig Jill och sluter fingrarna kring hennes hals.
"Drottningen av Resident Evil"
Originaltreans Nemesis är ännu en action-usp som kommer till sin rätt på ett mer logiskt vis i remaken, och då ska det sägas att besten från 2000 redan var ett stycke mardröm. I sin uppdaterade form är det biologiska vapnet en ärkefiende som i raket(gevärs)fart skiftar form och taktik. Under de första mötena är han en jägare på Raccoon Citys gator som med sina långa ben kliver framåt lika snabbt som Jill springer. Hur snabbt han springer...? Kan vi inte tala om något roligare?
Resident Evil Resistance
I samma paket som Resident Evil 3 släpps det asymmetriska multiplayer-spelet Resident Evil Resistance, där en spelare agerar jägaren som kontrollerar spelplanen medan övriga fyra är betet, med ungefär samma arsenal och moves som din vanliga Resident Evil-hjälte. I nuläget är det svårbedömt med få spelare (förståeligt) och avbrutna matcher (mindre begripligt). Vi återkommer med recension och betyg på detta vid ett senare tillfälle.
Nemesis kan också dundra genom väggar och överraska genom att kraschlanda ner på gatan. Men under spelets fem–sex timmar växlar han form på vämjeliga vis, rustar sig med en eldkastare, blir monstruös och börjar galoppera ursinnigt på väggarna. Han var en värdig ärkefiende för tjugo år sedan, och är värre nu. Lyckligtvis är även Jill tuffare anno 2020.
Arsenalen känns igen – pistol, hagelbrakare, magnumrevolver – men Jill kan numera väja undan, och görs det med rätt tajming kan du på håret undkomma Nemesis knytnävar eller en hungrig zombies grepp. Elgeneratorer kan också bromsa både Nemesis och de levande döda.
"Var en värdig ärkefiende för tjugo år sedan, är värre nu"
Nemesis är inte en konstant spelet igenom, utan ganska ofta är detta ett spel av samma Resident Evil-kaliber som remaketvåan i fjol. Det vill säga, ett helt nytt slags skräckspel jämfört med sitt ursprung. Kraftverket finns kvar men är numer ett mörkt näste för spindelliknande varelser som klättrar i taket och kör ner parasiter i halsen på Jill. Sjukhuset har expanderat från mellanakt till ett typiskt Resident Evil-område med låsta dörrar och pussel. Värst här är en ny typ av hunter vars huvud är täckt av ett hårt skal som tål för mycket för att jag ska må bra.
I kloakerna väntar ännu en ny hunter-art, som öppnar sina enorma käftar på vid gavel för att sluka Jill. Gå inte ner utan din granatkastare, vars granater har potential av allt från syra till eld. Arsenalen är inte enorm men gör mycket med lite, och se till att ha don efter person.
Nerverna är på rätta stället, och detsamma kan sägas om hjärtat. Resident Evil 2 var på flera plan en lysande nyversion men Leon och Claire glänste inte som Jill. I sitt desperata flyktförsök springer hon snabbt på Carlos, från Umbrellas privata militärstyrka. Han var rejält träig i originaltrean men är faktiskt ganska sympatisk numera (om än ingen Jill).
Då och då får du spela som Carlos, som återser områden från tvåan och även höjer actioninsatsen med sitt maskingevär. Zombierna anfaller honom i allt större mängder och när stressen greppar tag om mig tvingas jag sikta på knäskålar för att sakta ner horderna.
Det tog knappa sex timmar för mig att ta mig igenom Resident Evil 3. Kännare av första spelet höjer inte på ögonbrynen över det, för det talar faktiskt inte om hela sanningen. Jag är redan på mitt andra varv, rustad med ett bonusvapen jag köpt för de poäng jag tjänade ihop under mitt första. Remaketrean är som gjord för speedruns och fler genomspelningar.
"Som gjord för speedruns"
Ett koncentrerat Resident Evil är i sig inte dåligt, men på en punkt brister det: berättandet. Karaktärsporträtten är vackra men relationerna känns ruschade och historien får inte riktigt chansen att andas. I grund och botten fyller detta precis samma funktion som 2000 års Resident Evil 3; en förlängning av tvåan som i mångt och mycket är mer av samma, men som tack vare extra het actionkrydda också blir något eget.
Trots att jag håller exempelvis tvåan och fyran som vassare spel finns det inget Resident Evil jag spelat om så många gånger som Nemesis, som är sin egna best (bokstavligen). Frågar du mig om ytterligare tjugo år skulle jag inte förvånas om jag säger samma sak om remaketrean.
Fotnot: Recensionen avser PS4 Pro-versionen. Spelet släpps också till pc och Xbox One.