Stardew Valley på muterade steroider, där du slits mellan himmel och bullet hell.

Lantbrukssimulatorer är rofyllda oaser och trivsamt tröga. Atomicrops är inget av detta, men lyckas ändå klämma in höns, grödor, kossor, gödsel, giftermål och annat du förknippar med Stardew Valley och Harvest Moon. Det gör det dock med roguelike-regler och med ett tempo som kräver full koncentration, där minsta misstag kan ödelägga allt. Spelets slagkraftiga slogan är "farm, marry, kill", men i mina svartaste stunder har jag ett annat f-ord i åtanke.

"I mina svartaste stunder har jag ett annat f-ord i åtanke"

Atomicrops äger rum efter katastrofen, där du sekunderna innan bomberna föll erhöll en bondgård. Allt som återstår av den är emellertid en bit bördig jord, men det är i alla fall en början.

Stardew-veteraner är vana vid somrar och vintrar som äter upp timmar och åter timmar. Här är säsongerna tre dagar korta, och dagarna i sig bara några minuter långa innan mörkret faller och mutanterna går till attack. Det gäller att hushålla med sekunderna, och då spelet vägrar hålla din hand (snarare örfilar det upp dig) krävs det att jag dör några gånger innan jag börjar leva.

En ärlig bild av hur sommaren är för oss rödlätta.

Minsta miss kan vara ödesdiger, och spelet lägger krokben genom att vara plottrigt.

Bygg broar till nya nejder med starkare monster och större belöningar.

Spelets tutorial är superkort och slutar med undergången.

I vart och ett av de fyra väderstrecken runt din täppa finns stora landområden att utforska; öknar, skogar, snöiga slätter, med trasiga broar som i sinom tid kan leda oss längre ut i det okända. Det kan verka lockande att dröja sig kvar och börja plantera din muterade potatis men snarare är det klokt att styra kosan mot vildmarken. Här dräller det visserligen av monster som jagar/skjuter/dödar dig men också skatter du inte kan leva utan.

"Anfaller på natten för att ha ihjäl både dig och ditt grönsaksland"

Överallt finns små läger som visserligen ser olika ut med olika antal mutanter men där principen är ungefär densamma: meja ner monster för att belönas med med bland annat säd (grönsaker ger pengar), rosfrön (kärleksfulla gåvor), hackor (bygg ut grönsakslandet), pergament (tillfälliga bonusar), traktorer (ser inte alls ut som traktorer) och behjälpliga grisar, kor och höns. När skymningen faller gör du dock rätt i att återvända hem.

I allt värre vågor anfaller nämligen mutanterna på natten för att ha ihjäl både dig och ditt grönsaksland. Klarar du inte av att multitaska kommer nätterna bli din död, för samtidigt som slemklumparna och mördarkaninerna går till attack ska du få dina grönsaker att frodas. Gärna med gödsel så att skörden blir rikare och gärna i formationer så att en trist potatis kan bli en Superpotät™. Vattna, skjut, stånka, stöna och känn blodtrycket nå oanade höjder.

När gryningen nalkas sveper helikoptern in för att ta dig tillbaka till staden. Den är ganska torr och skral, oss emellan, men här kan du snärja kärleksintressen med rosor. Med tillräckligt många rosor kan du vinna en partner som hjälper dig på olika vis, i strid eller vid grönsakslandet.

Du kan också investera i nya vapen och uppgradera desamma. Att boosta hagelbrakaren och prickskyttegeväret är ett måste för att överleva i mer riskfyllda områden, men pimpade vapen tenderar att skapa bullet hell-kaos och få skärmen att bli ett veritabelt kaos. Då minsta misstag kan döda dig är detta en villervalla jag hade klarat mig utan. Det visuella är rakt igenom plottrigt och i ett spel som kräver full sinnesnärvaro är det ett skavsår som vägrar läka.

Tempot bryts i slutet av varje årstid, var tredje dag, med spektakulära bossar – med än mer spektakulära namn som Old Mech-Donald – som är larger than life. Vinner du belönas du med konfettiregn och presenter av borgmästaren, beroende på hur väl du lyckats med säsongen. Detta kan i längden leda till permanenta bonusar så du gör rätt i att ge precis allt.

Ogräset kan bli ett gräsligt problem.

Grönsaker som vanligt i framtiden.

Älska honom för den han är! (Och för hans bonusar.)

En lyckad vår.

Detta är Atomicrops i ett nöt(kreatur?)skal. Förväntar man sig en puttrig Harvest Moon-klon är det lätt att bli besviken, men detta är sin egen muterade best med egen (hetsig!) takt. Ett pyssligt actionspel som tvingar dig att vara här och nu, som pressar fram flexibilitet, och som driver dig till vansinne när ett yttepytte-misstag gör att du måste tillbaka till ruta ett.

"Bygger broar men gräset är inte direkt grönare på andra sidan"

Atomicrops sliter en visserligen mellan himmel och bullet hell, men känns ganska snart som en lagom rolig bagatell. Det är lätt att fastna ett slag men – åtminstone i nuläget – inte djupt nog för att jag ska vilja stanna kvar en längre stund. Jag bygger broar till nya områden men gräset är inte direkt grönare på andra sidan, utan mer av samma. Känslan av att komma längre än jag någonsin gjort förut är svårslagen, men ersätts snabbt av en känsla av vardag.

Det finns alltid nya mål att sträva efter, men då dessa tenderar att vara kopior av tidigare målsättningar är det lätt att tappa entusiasmen. Den slumpmässiga naturen gör visserligen alltsammans oförutsägbart, men inte tillräckligt. Det bästa med Atomicrops är här och nu-euforin, och det sämsta är när man lyfter blicken för att inse att det inte finns så mycket mer.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Atomicrops släpps även till PS4, Switch och Xbox One.

Skicka en rättelse