Halo-skaparen kombinerar action, strategi och svävarcyklar.

Namnet Marcus Lehto är nog bekant för de flesta spelintresserade, åtminstone om de ägt en Xbox. Han är en av Halo-seriens skapare, men lämnade Bungie för några år sedan för att göra spel på egen hand. Nu leder han den förhållandevis lilla spelstudion V1 Interactive, och deras debutspel är action/strategi-hybriden Disintegration.

Vissa har redan klämt på multiplayer-läget i de betatest som hållits, men här finns även en singleplayer-kampanj som stundtals är riktigt underhållande. Protagonisten heter Romer Shoal – en mänsklig hjärna i en robotisk kropp, och som om inte det vore coolt nog är han dessutom en framgångsrik gravcycle-pilot och ägare av en fräsig jacka. Racingkarriären har dock lagts på hyllan eftersom motståndsrörelsen behöver hans hjälp.

"Mänskligheten har börjat stoppa in sina hjärnor i robotskal."

Disintegration utspelar sig nämligen i en nära framtid där mänskligheten börjat stoppa in sina hjärnor i robotskal eftersom samhället kollapsat under bördor som pandemier, brist på mat och överpopulation. Det var menat som en temporär lösning, men den militära organisationen Rayonne anser att mänskligheten i dess gamla form gjort sitt, och jagar därför de kvarvarande människorna för att omvandla eller döda dem.

Spelet beskrivs som en action/RTS-hybrid, vilket jag inte riktigt skriver under på. Visst är det taktiskt, men det har i min mening mer gemensamt med spel som Mass Effect och dess system för att ge order till följeslagare.

Dina soldater är vanligtvis 2-4 till antalet och rör sig som en grupp, antingen till punkter du markerar eller bara genom att följa dig automatiskt. Varje enhet har en specialförmåga, och hemligheten till framgång är att lära sig att kombinera dem på bra sätt. Att sätta upp ett kraftfält med nedsaktande effekt är till exempel en perfekt metod för att säkerställa att så många fiender som möjligt träffas av en annan enhets raketattack. Systemet fungerar generellt bra med handkontroll såväl som mus+tangentbord och är lätt att komma in i, men det är långt från perfekt.

Att få ens soldater att ta skydd bakom saker är till exempel i princip omöjligt. Man kan dirigera dem att placera sig bakom en bastant container, men allt som oftast ställer de sig två meter bredvid i ett försök att fånga så många fiendekulor som möjligt. De har även en förkärlek för att på eget bevåg dyka huvudstupa rakt in i de väldigt uppenbara minfält som fiender kastar ut, vilket är minst sagt enerverande. Att göra dem lite smartare och ge dem förmågan att faktiskt ta skydd bakom saker hade varit välkommet.

Video från FZ:s förhandstitt i april.

"Spelets svårighetsgrad fluktuerar dock vilt."

Du själv svävar några meter ovanför marken på din tungt beväpnade gravcycle. Jag befarade innan att man skulle känna sig på tok för svag – för att på så sätt ge större vikt till ens soldater – men så är lyckligtvis inte fallet. Romer är den överlägset starkaste spelaren i matchen, och de olika vapen man får prova på känns tillfredsställande och mångsidiga. Svårighetsgraden fluktuerar dock vilt, med partier man valsar igenom på tok för lätt och sekvenser där motståndet helt plötsligt skjuter i taket något enormt och man blir helt omringad av fiender.

Spelet förlitar sig dessutom helt på autosparningar, utan möjlighet att spara manuellt. Och visst, det kan väl funka om det görs bra, men problemet i Disintegration är att du alltid börjar i basen när du startar spelet. Jag klarade till exempel en ganska svår bana till 90 %, men avslutade spelet efter att ha dött upprepade gånger på samma ställe. När jag sedan startade det några timmar senare för att prova igen var jag tvungen att köra om hela banan – 40 minuter – istället för att få börja vid den checkpoint jag slutade vid. Det är ett extremt märkligt val som jag inte ser någon som helst poäng med.

Många byggnader är delvis förstörbara.

Uppgraderingen av ens kampanjsoldater är väldigt linjär.

"Designen på miljöer och karaktärer för direkt tankarna till Destiny."

Då är det tur att banorna är riktigt snyggt gjorda och väldigt levande, och den övergripande designen på miljöer och karaktärer för direkt tankarna till Destiny. Något som gör att man verkligen känner sig närvarande i världen är att så mycket reagerar på ens närvaro. Plankor flyger när lador och trähus beskjuts, och högar med metallbråte faller till marken när dina soldater bombarderar områden med sina specialattacker. Det känns verkligen som att V1 Interactive slår över sin viktklass när det kommer till att skapa en levande värld, trots att banorna är mestadels linjära.

Spelet är uppdragsbaserat, och mellan uppdragen kan man strosa runt på basen och snacka med de olika medlemmar man rekryterat för att höra vad de har att säga, och även låsa upp valfria utmaningar för det kommande uppdraget, för att på så sätt tjäna extra uppgraderingschipp som kan användas för att förbättra både din gravcycle och dina soldater på marken. Att få höra deras reflektioner om det som händer hjälper till att ge dessa plåtburkar en hel del karaktär, och därtill känns mellansekvenserna oförskämt välproducerade för att komma från ett så pass litet team.

Mellansekvenserna är atmosfäriska och välregisserade.

Storyn i sig är tillräckligt intressant för att motivera en genomspelning av kampanjen, även om gameplayet börjar att kännas lite repetitivt runt sjutimmarsstrecket, och då är man cirka halvvägs till målsnöret. V1 Interactive lindrar till viss del detta genom att tilldela en olika vapen och kombinationer av marksoldater för varje uppdrag, och det ska sägas att omgivningarna är intressanta och bjuder på extra uppgraderingschipp och erfarenhetspoäng för den som tar sig tid att utforska.

Men multiplayer då? Till att börja med bör jag påpeka att jag inte har jättemånga timmar av multiplayer-spelande i bagaget eftersom servrarna endast varit tillgängliga i kortare intervaller vid ett fåtal utvalda tillfällen. Det jag har lirat har varit underhållande, men samtidigt är det nog inte för alla. Detta eftersom Disintegrations multiplayer är väldigt långsam, både sett till hur snabbt man rör sig och hur lång tid det tar att döda och bli dödad.

För spelare som jag, som har en 91-årings reflexer, är detta inte helt och hållet negativt, eftersom det gör att man inte bara fokuserar på att hålla siktet på motståndaren, utan även att man tar sig tid att manövrera sina soldater på bästa sätt och nyttja deras förmågor. Jag kan dock tycka att hastigheten man flyger i borde skruvas upp något för att lägga lite mer fokus vid att hålla sig i rörelse.

Det finns tre lagbaserade 5v5-spellägen där man ska: ta över specifika punkter (zone control), eskortera det egna lagets soldater medan de fraktar en ”kärna” till en specifik punkt (capture the flag) eller helt enkelt döda motståndarna och plocka upp de emblem de lämnar efter sig (team deathmatch).

"Man kan inte påverka vilka soldater man tar med sig."

Detta gör man som en av nio förbestämda ”crews”. Alla har ett eget tema och ser riktigt snygga och unika ut, och man kan använda sina intjänade virtuella stålar (eller riktiga stålar) till att låsa upp nya färgscheman och accessoarer. Vad som är riktigt trist är dock att man inte kan påverka vilka soldater man tar med sig ut i fält eller vilka vapen ens gravcycle är utrustad med. Det är kanske kopplat till att det skulle kunna gå att skapa väldigt obalanserade crews, men att få experimentera med olika varianter hade tagit multiplayern till nya höjder. Det finns heller inget sätt att ändra på eller uppgradera vapen och annan utrustning – allt upplåsbart material är istället helt kosmetiskt.

I slutändan är både singleplayer-kampanjen och multiplayer-upplevelsen roliga och underhållande, men höjer sig aldrig till högre nivåer. I vissa hänseenden, som miljöer och regi, imponerar verkligen Disintegration med tanke på hur liten utvecklaren är; i andra är det dock uppenbart att det är ett spel från en mindre studio. Hjärtat och talangen finns absolut där, och jag hoppas att det går bra för V1 Interactive så att vi får se vad Marcus Lehto och hans team kan skapa med en högre budget.

Jag skulle inte köpa Disintegration endast baserat på multiplayer- eller singleplayer-delen på egen hand, men om du är sugen på en lite mer långsam och eftertänksam multiplayer och dessutom ta del av en fullvärdig singleplayer-kampanj med intressant story, kan jag helt klart rekommendera det.

Fotnot: Disintegration testades på PC och släpps dessutom till Playstation 4 och Xbox One den 16 juni.

Disintegration
3
Bra
+
Vacker och inbjudande spelvärld
+
Taktisk och rolig multiplayer
+
Välregisserade mellansekvenser
-
Kampanjen blir väldigt enformig
-
Förbestämda “crews” i multiplayer
-
Ingen valfrihet vad gäller vapen & utrustning i kampanjen
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse