En prequel som bara glimtvis når samma besynnerliga höjder som Swerys oefterhärmliga original.

Deadly Premonition 2 har inte bara stora skor att fylla. Föregångaren hade oregelbundna, trasiga skor som är omöjliga att riktigt definiera. Det var både genuint fantastiskt och direkt uselt. Vissa saker, som striderna, var bara dåliga. Men annat, som de hemska karaktärsmodellerna och de stela animationerna, förhöjde Swerys absurdistiska dialoger på ett helt unikt och oväntat sätt. Deadly Premonition var inte bara fascinerande trots bristerna, det var fantastiskt just på grund av dem också.

Men att upprepa en sådan bedrift är inte lätt. Swery har ändå bestämt sig för att göra ett försök i Deadly Premonition 2. Och när spelet är som bäst så är jag återigen lika klistrad vid skärmen för att få veta vilka märkliga infall som ska komma härnäst. Men mellan glimtarna av briljans tappar spelet bollen på ett sätt som är svårt att smälta. Men vi tar det från början.

Gamle York, tyvärr inte i New York.

Francis York Morgan har ett nytt fall att lösa. Eller ett gammalt fall, snarare. Majoriteten av Deadly Premonition 2 utspelar sig nämligen 2005, före händelserna i originalspelet. Den här gången är det ett märkligt styckmord på en tonåring som sparkar igång en serie absurda händelser nere i den amerikanska södern.

"Ett märkligt styckmord på en tonåring"

Det hela börjar dock med en ramhandling som utspelar sig 2019. En sliten Francis York Morgan (som förvisso inte kallar sig York längre) i morgonrock får besök av två FBI-agenter, som vill förhöra honom om det gamla fallet. Den mördade flickans kropp har nämligen påträffats efter alla år, nedfrusen i is.

Först är jag orolig att jag kommer att spela större delen av spelet som de två nya agenterna. Orolig, eftersom de är extremt risigt skrivna. Den ena är korkad och den andra är tjurig, och dialogen faller mestadels väldigt platt.

Det hela tar sig dock, i alla fall till en början, när York börjar berätta om fallet, och vi förflyttas tillbaka i tiden till 2005. Ramhistorier är alltid lite vanskliga, men här är det nog ändå nödvändigt för att knyta ihop en berättelse som till syvende och sist sträcker sig över två spel.

Den här gången är vi i en ännu mindre stad än förra gången, vilket är en bra sak. De bitvis långa bilfärderna i förra spelet var inte alltid så stimulerande, trots allt. Den här gången har York bytt ut bilen mot en skateboard. Det är både en upp- och nedgradering på samma gång. Brädan kan plockas fram på sekunden, men är också trög och trist att kontrollera, och inte särskilt snabb. Särskilt inte utan uppgraderingar. De där monologerna som förgyllde bilresorna i originalet finns även här, men de upprepar sig in absurdum på ett sätt jag inte minns att de gjorde fullt lika ofta i första spelet.

Det stora problemet är dock inte hur vi tar oss runt i staden Le Carré, utan att den mestadels är så trist att utforska. Miljöerna är möjligen ännu fulare än i första spelet, och rent tekniskt är det en smärre mardröm. Spelmotorn hackar, frustar och stapplar hela tiden, med en direkt oacceptabel bilduppdatering, och så mycket aliasing-flimmer att till och med jag märker det – och jag brukar aldrig bry mig om sådant.

Välkommen till Le Carré, en ful stad.

Lägg till det frustrerande laddtider, konstanta buggar där spelet låser sig, och uppdrag som ibland inte vill fungera som de ska. Att prata med karaktärer kan vara farligt, då spelet hänger sig relativt ofta då. Du kan också se karaktärer gå in i ett hus, men när du följer efter är de inte där, för de har fastnat i någon sorts osynlig loop.

"Tekniska problem kan förlåtas, åtminstone om de patchas bort"

Tekniska problem kan förlåtas, åtminstone om de patchas bort. Men tillsammans med spelets struktur skapar de en utdragen och frustrerande spelupplevelse som sakta men säkert suger glädjen ur det som faktiskt är intressant i spelet – berättandet. För det första så är mysteriet mycket sämre den här gången. Eller snarare, mycket sämre konstruerat. I originalet följde York ledtrådarna runt i den säregna staden, och för den som ville utforska och göra knäppa sidogrejer så fanns de där att upptäcka.

Men i Deadly Premonition 2 verkar York stundtals helt lägga sitt intellekt åt sidan, för att istället bara följa instruktioner som han får via något slags spöklikt voodoo-orakel. Det betyder att han inte förhör uppenbara misstänkta eller familjemedlemmar till offret så länge inte oraklet säger det. Det tar till och med relativt lång tid innan han ens besöker brottsplatsen, något han rimligen borde ha gjort direkt. Sådant som borde ha förpassats helt till frivilliga sidogrejer, bakas istället in i huvuduppdragen.

Ledtrådarna man får genom detta är sällan särskilt engagerande eller spännande. Istället slussas vi mest bara runt mellan diverse platser och karaktärer som ofta kräver att man ska göra någon sorts fetch quest åt dem. Alla värst av dessa är nog prästen, denna synnerligen irriterande tölp. Först kräver han att du ska fixa mat åt honom. Det låter ju enkelt, men så är det inte riktigt. Du måste skaffa flera ingredienser, varav ett par är dryga att få tag på. Värst är nog att en av maträtterna du behöver bara serveras på måndagar i den här staden, och det råkar vara onsdag. Således får jag stå och röka varje dag för att spola fram tiden tills det blir måndag. Det är befängt. Att spelet påpekar att det är en dryg fetch quest gör inte saken bättre. Det är bara ett slappt sätt att försöka maskera dålig design med trött metahumor.

För att fördriva tiden mellan allt rökande kan jag bland annat bowla, kasta macka, och inte minst springa omkring och slå ihjäl ekorrar med mina bara händer. Jag får förvisso en bedövningspistol, men den är så pass kass att nävarna är enklare ändå när man slåss mot smådjur. Ett plus är att de utdragna actionsekvenserna från första spelet känns färre här, om än ungefär lika dåliga. De inbegriper dock en rätt fräsig Videodrome-referens.

"Han klär sig alltid endast i bara kallingar och cowboyhatt"

Apropå filmreferenser så känns även de sämre implementerade den här gången. Swery klämmer in dem här och var på extremt långsökta sätt som ibland är kul, men ibland mest känns malplacerade – som om han bara kopierat in några tweets om sina favoritfilmer i dialogerna. Jag måste dock älska att York envist hävdar att Malcolm McDowells bästa filmer är Blue Thunder och Cat People. Jag mindes inte ens att han var med i Blue Thunder, om jag ska vara ärlig. Däremot mindes jag att den ena halvan av Ensam hemma-skurkduon, Daniel Stern, var med i den filmen. Helt klart en av Sterns bästa filmer, om jag får leka Swery för en stund.

Även det faktum att vi följs åt av ett barn känns som en vinkning åt Indiana Jones och de fördömdas tempel. Inget ont om Patricia, dock, hon är en av de charmigaste karaktärerna i spelet. Men Swery gör mig paranoid. Jag ser långsökta filmreferenser överallt efter alla dessa timmar med spelet.

Det gör ont i mig att klaga så mycket på Deadly Premonition 2, för jag ville verkligen älska spelet. Och bitvis gör jag ju också det. Som när ägaren av jazzbaren förklarar hur viktigt det är med fina, rena kalsonger (han klär sig alltid endast i bara kallingar och cowboyhatt). Och det kan fortfarande lura intressanta saker i mörkret bortom allt det absurda.

York är en älskvärd figur även i det här spelet, trots att han är lite väl passiv ibland. På det hela känns Deadly Premonition 2 mer som andra hälften av säsong två av Twin Peaks. Det finns bra saker där, men de drunknar lite i allt som inte funkar. I första spelet drev mysteriet på spelet som en lysande, röd tråd. Men här är det inte alls lika effektivt, mycket beroende på hur allt är strukturerat. Långa stunder av händelselös utfyllnad, och sedan lite för mycket på en gång. Och så tillbaka till händelselös utfyllnad igen.

Apropå det - vill ni veta hur det gick med den där prästen? Jag skaffade all hans mat till sist, efter många om och men. Blev han tacksam och gav mig den information jag behövde? Nej, han skickade ut mig för att samla ekorrsvansar och ormskinn. Dale Cooper fick stå ut med mycket i Twin Peaks, men han slapp åtminstone jaga ekorrar för att en galen präst vill ha deras svansar.

Fotnot: Deadly Premonition 2 släpps till Switch den 10 juli.

Deadly Premonition 2: A Blessing in Disguise
2
Tveksamt
+
Flera av karaktärerna är riktigt älskvärda
+
Swerys absurdistiska mix av humor och mörker finns ändå här
-
Mycket seg utfyllnad för att nå höjdpunkterna
-
Tekniskt bristfälligt och fullt med buggar
-
Väldigt fula miljöer, känns direkt ofärdiga
-
Tveksam struktur
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse
Hade på känn att en uppföljare var överflödig. Första spelet var once in a lifetime. Bland det knäppaste man någonsin sett. Jag älskar det. Två andra skruvade skräckspel, om man har PS2, är Gregory Horror Show och Ghosthunter. Lyckas vara både roliga... 01/08 Ettan till switch har också feta fps-problem emellanåt så dom kan jag överleva. Däremot får dom gärna fixa alla allvarliga buggar 10/07 Ja, jag har svårt att se charmen i spelförstörande buggar och usel framerate som bara gör det jobbigt för ögonen. Det här är inte Goat Simulator, för fasen. Stela animationer och medvetet klumpig regi är en sak - där ser jag definitivt charmen. Älskade... 09/07 Vi har helt enkelt väldig olika definitioner av vad som kan anses vara charmigt. 09/07 Såg det där. Jag har sett folk försvara det med att det är charmigt, och att det ska vara så där. 09/07 https://twitter.com/Nibellion/status/1280857559973400576 Skulle ju inte vara allt för hoppfull... 09/07 Har lust att starta om 1:an på XBOX 360. Klarat kanske 20% sen tidigare. Minns att kontrollerna var så dåliga att man var på helspänn när man skulle slåss! Så dåliga kontroller förhöjde spelkänslan för min del. :) 08/07 Får verkligen hoppas att de gör det, för spelet är ett tekniskt haveri. Och inte på det roliga sättet. 08/07 Ja, det var definitivt ett spel som smög sig på en. Det började som ett till synes uselt survival horror-spel, men blev något väldigt speciellt. 08/07 Det är mycket med ettan som gör det så speciellt och som måste vara svårt att aktivt försöka återskapa i tväan. Jag kommer ge det en chans men väntar först på att de värsta buggarna patchas bort. 08/07