Recension – Armies of Exigo

Historien utspelar sig i landet Noran där människor och alver kämpar tillsammans mot en annan ras - The Beasts. Samtidigt planerar ytterligare en ras, The Fallen, att ta över världen och utlösa en 500 år gammal profetia. Med 36 uppdrag jämt fördelade på alla raser tar historien ganska så klassika steg och vändningar som vi är vana vid att se - inga nyheter här alltså. Historien blir snabbt seg eftersom det känns som man faktiskt redan upplevt den en sisådär sjuttioelva gånger.

Utvecklingen av alla typer av spel handlar ju egentligen mer eller mindre om att låna idéer från andra spel och ge dem en personlig prägel. Armies of Exigo lyckas ganska bra med detta - nästan för bra. Vad sägs om The Fallen - eller kanske ska jag säga Zerg - där du bygger massa insektsliknande enheter och byggnader som måste byggas på *trummvirvel* lila gegga. Känner vi igen det? Ja visst gör vi det, StarCraft. De två andra lagen däremot är inga direkta kopior av något annat spel men känns ändå tämligen bekanta.

Mer Blizzard?

Likt andra spel i genren - eller jag borde nog säga likt andra Blizzard-spel - använder sig Armies of Exigo av ett tredelat resurssystem. Du hämtar guld, trä och så kallade gems. Det är med hjälp av dessa du bygger dina armér och det finns alltså inga direkta nyheter här heller. Något man märker ganska snabbt är att de egna enheterna är väldigt klena och även om du är en "micro-management"-person upptäcker du ganska så snart att detta inte fungerar. Enheterna återfår inte sin hälsa och det känns således lite löjligt att försöka hålla dem vid liv. Det blir med andra ord att pumpa ut gubbar, uppgradera dem till max och sedan skicka ut dem i strid. Resultatet av denna strategi är mycket bättre, enheterna överlever åtminstone i mer än tio sekunder.

Innovation i RTS-genren

I Armies of Exigo introduceras något jag personligen inte tidigare sett i ett RTS-spel, nämligen möjligheten att använda underjordiska tunnlar. Dessa kan användas i strategiska syften då man vill försöka ta sig närmare sin fiende och förbli oupptäckt. Detta leder till viss komplikation då man inte längre slåss på en nivå utan istället på två. Att bemästra detta är mycket svårt då det tenderar att bli alltför rörigt med en kamera som åker upp och ner mellan de olika nivåerna. Innovationer i all ära men lite mer genomtänkta sådana skulle inte skada.

Detaljrikedomen i spelet är svår att summera men ett ord vill mina fingrar plita ner, nämligen blandad. Talar vi om spelets enheter känns de väldigt stela och känslolösa, detta samtidigt som byggnader och miljöer är rika på detaljer. Följande påstående kan tyckas vara konstigt men enheterna känns bara inte rätt. Om vi även ska diskutera ljuddetaljer är även dessa ganska tama då till exempel enheter inte har många fraser att yttra. Det blir snabbt tjatigt att sitta och behöva lyssna på samma förflyttningsyttrande du hörde några sekunder tidigare. Men vissa detaljer står ut: träden svajar i vinden och rök puffar ur skorstenarna.

Ljud och grafik i sin helhet

Att grafik spelar en allt mer betydande roll i spel är det ingen tvekan om och Armies of Exigo står sig väl på den här fronten. Enheter och objekt är välrenderade och det bjuds på riktligt med smaskiga effekter, allt utan att det hackar. Grafiken är alltså mycket väl godkänd och skulle ett spel bygga enbart på grafik så vore Armies of Exigo en vinnare. Men så är ju inte fallet och det vet vi alla.

Ljudet har fått allt större fotfäste i dagens spel och spelar en allt mer väsentlig roll i historieskapandet och inlevelsen. Det är dock här som Armies of Exigo fallerar totalt med undermåligt ljud och röstskådespeleri. Okej - det senare är inte helt kasst, röstskådespeleriet fungerar och är dugligt. Men ljudet - lite energi på det här området tack. Det finns inga som helst bakgrundsljud eller kanske ska vi kalla dem för stämningsljud. Inga fåglar som sjunger eller vindar som viner, inte heller hör vi träden svaja för vinden eller enheternas marcherande. Vi får dock lyssna på enheternas ständiga upprepande och något fantasilösa yttranden. Musiken är välkomponerad men av någon anledning så hörs den inte ofta genom spelets uppdrag - varför har jag ingen aning om.

Avslutande kommentarer

Det är med blandade känslor jag summerar Armies of Exigo. Som jag tidigare nämnde skulle det kunna tyckas lockande att påstå att Black Hole Games hade alla möjligheter att skapa ett bra RTS-spel men detta tycker jag inte att de lyckas med. Den artificiella intelligensen är förutsägbar och ganska så snabbt hittar man strategier vilka kan användas för att besegra motståndaren. Utmaningen mot datorn blir således snabbt tråkig. Tar vi oss en titt på det mänskliga motståndet erbjuds det inte heller här något då servrarna gapar tomma och kanske har fler dragit slutsatsen att spelet inte är så där jättebra.