Är det här det riktiga Fallout 4?

Jag är en sorts Judge Dredd-typ, en polis, domare och bödel i ett som härjar helt ohämmat bland de värdelösa människospillrorna i en kall, isgrå värld, långt efter att atombomberna har fallit. I mina ögon är jag “clean and spotless, pure as the snow.” Men de olika gängen, stammarna och samhällena i Colorados otämjda, postapokalyptiska vildmark ser inte alla med helt blida ögon på min framfart.

"En Ronald Reagan-dyrkande sekt (där alla kvinnor heter Nancy)"

Jag älskas av hippie-robotarna som byggt ett sorts kollektiv i vad som är kvar av Denvers flygplats. Men det är bara tack vare att jag dessförinnan utrotat en Ronald Reagan-dyrkande sekt (där alla kvinnor heter Nancy) och “befriat” deras AI-president.
Patriarken Buchanan i Colorado Springs trodde till en början att jag och mina Desert rangers var hans knähundar, men sakta men säkert har jag börjat tolka hans order rätt fritt. Han börjar ruttna.

Jag lierade mig med en mafialiknande organisation då de kunde hjälpa mig för stunden, men det resulterade i att de massakrerade alla mina nyfunna vänner i köpcentrumet The Bizzare och därmed ströps flera av mina pågående uppdrag.

Det är svårt att hålla i alla trådar samtidigt, och rollspela marionettmästare med folk som inte har så mycket att förlora. “Glory, glory halleluja.” Hur fan hamnade jag i den här sitsen?

Det började såklart med det första Fallout. För precis som de allra flesta som älskar den här genren var det spelet min inkörsport till en mångårig, postpokalyptisk kärlekssaga. Men Fallout hade inte existerat om det inte vore för en annan titel som släpptes 1988, nästan tio år före en blåklädd vault dwellers banbrytande ökenvandring. Det första Wasteland skapades av det lilla, hungriga utvecklarhuset Interplay. Spelet hittade en förläggare i Electronic Arts, som därmed också blev ägare till varumärket och alla rättigheter som följde med det.

"EA satte dock käppar i hjulen - de vägrade"

När Interplay växte till sig och i mitten på 90-talet började agera spelförläggare såväl som utvecklare, ville medgrundaren Brian Fargo och de andra ägarna göra en uppföljare till Wasteland, som hade sålt relativt bra. EA satte dock käppar i hjulen - de vägrade helt sonika att sälja tillbaka licensen till skaparna. Så vad göra? Svaret var lika enkelt som historiskt - Interplay skapade ett eget rollspelsuniversum, som byggde vidare på och förfinade Wasteland-konceptet. Fallout såg dagens ljus.

Turerna som följde kanske är mer välkända. Fallout-licensen köptes av Bethesda för en spottstyver efter att Interplay växt för fort, gått i konkurs och utvecklaren Black Isle som skulle bygga Fallout 3 (då känt som Van Buren) drogs med i fallet.

Brian Fargo lämnade (eller drevs bort från) Interplay innan förfallet blev totalt, och grundade istället uppstickarstudion Inxile. Han kunde inte riktigt släppa kärleken till Fallout och Wasteland, och lyckades med konststycket att snacka till sig Wasteland-licensen från inga mindre än Konami, som hade kommit över den från EA på helt outgrundliga vägar. Och enligt den obekräftade legenden behövde inte Fargo betala ett öre för rättigheterna.

Purister skulle kanske säga att spelet jag recenserar idag, egentligen är det riktiga Fallout 4. Inte mig emot.

Men nostalgi håller faktiskt bara så långt.

Ett spel som släpps 2020 ska inte se ut som gammal skåpmat. För även om det finns vissa bländverk i form av ljuseffekter så är allt här så oerhört grovhugget. I allt från karaktärsmodeller till miljöer saknas det art direction.

Jag tror att motorn ligger Inxile i fatet - spelet har utvecklats i Unity över mer än fyra år, och även om Unity har utvecklats sedan dess sitter spåren av gammal teknologi där som en ful gammal smäck. Och det hade behövts art direction av en helt annan kaliber, för stilen är så spretig att inte ens mina mest nostalgiskt lagda glasögon kan älska den. Visst är det ett AA-spel, med allt vad det innebär av begränsningar i resurser, men med tanke på hur Microsoft har pushat spelet sedan de köpte Inxile 2018 så känner jag att deras muskler borde hjälpt till här. Men visst, man byter inte motor med två år kvar till release.

Dina karaktärer ser ut som hej kom och hjälp mig: kantiga, oformliga och liksom utan personlighet. Här har inte mycket hänt sedan Wasteland 2. De rör sig i rätt kala miljöer, där texturer och skuggor lämnar mycket att önska. Mysigast är världskartan, där du bränner runt med ditt uppgraderbara fordon och utforskar. En del nattsekvenser funkar också, där Inxile lagt mycket krut på ljuset. Men överlag känns det så… platt!

"Svårmodiga tolkningar av gamla presbyterianska örhängen"

Kanske spenderade Inxile sina Microsoft-slantar på dyra musikkonsulter istället. För är det någonstans Wasteland 3 verkligen går i bräschen så är det i soundtracket. Med på tåget är producenten Mary Ramos, och det är hon som ligger bakom sammansättningen av artister som gör vissa scener otroligt minnesvärda. Över allt höjer sig Joshua James svårmodiga tolkningar av gamla presbyterianska örhängen som bland annat manat Frälsningsarméns kristna soldater till fredlig kamp sedan 1800-talet. Det är faktiskt helt genialiskt.

Och Wasteland 3 är bra på sådana små flörtar, som för några minuter får en att glömma den ibland ganska stela designen. Det är till exempel värre ställt med miljöljuden, och det är trist att man inte lyckats gjuta mer liv i ödelandet. Det känns och låter inte som att jag vandrar genom befolkade kåkstäder, livliga basarer eller fortifierade bunkrar. De ambienta ljuden är få och bristfälliga. NPC:er står med några få undantag alltid där och inväntar sina öden, eller så går de sina förutbstämda patrullrutter. Efter en särdeles våldsamt slakt inne på ett av de lokala etablissemangen, där folk ligger i blodpölar överallt, dansar gästerna snart vidare som vanligt, till synes helt omedvetna om sina omgivningar.

Striderna är kaotiska, trots att de är turodningssbaserade. Till skillnad från i förra spelet gör alla inblandade sidor nu alla sina drag i tur och ordning. Du behöver forfarande bygga för initiativ, men när det väl är din tur får samtliga karaktärer agera. Det känns lite mer strömlinjeformat, men tar också aningen udd från fighten. Det går att använda terrängen och nivåskillnader kan göra skillnad, men tyvärr är det inte så många scenarier där detta verkligen kan utnyttjas till fullo.

Desutom lider spelet av Xcom-sjukan, med fiender som ibland skjuter genom väggar och andra hinder utan att du kunnat planera för detta. I ett fall slog muterade björnar enkelt till mina strategiskt utplacerade trupper, som befann sig högt ovanför och som jag trodde bortom deras räckvidd. Det här är lite trist, då så stort fokus ligger just på att hitta rätt positioner, flanka fienden och hela tiden försöka ligga steget före. Sen har jag problem med att det aldrig går att pausa för att hämta andan och planera ordentligt. Trots det turodningbaserade systemet verkar gifter, blödningar och andra negativa åkommor i realtid, vilket gör att man ofta får rota igenom de ganska klumpiga inventoryt efter botemedel, allt medan man hör sina små älsklingar stöna av smärta varje gång de tappar hälsa.

"Tillfredställande att hitta den perfekta kombinationen av vapen, sprängmedel och tillbehör"

Men visst, striderna är också rafflade, särskilt senare i spelet då mängden olika vapen som finns att tillgå ökar markant, samtidigt som ammunitionen blir mer svårtillgänglig och fienderna mer varierade och allmänt jävliga. Det är väldigt tillfredställande att hitta den perfekta kombinationen av vapen, sprängmedel och tillbehör som gör att precis allt klaffar. För även om det tar 20 timmar innan spelet (på normalgraden) börjar bli det minsta utmanande, måste man sedan verkligen tänka till. Slentrianen förvandlas till nerv, som håller en på tårna inför varje utflykt.

Inxile lyser som starkast i det bisarra. Där Fallout-spelen blivit mer helylle än originalen tar Wasteland 3 galenskaperna med på en berg-och-dalabana gjord av bräckliga plankor, som hotar med att när som helst brista och kasta ner spelaren i total förvirring och anarki.

"Flab the Inhaler, en fetlagd typ i Drakulakostym som låtsas att han härstammar från Rumänien"

Som ovan nämnda Reagan-sekt, där ingången till deras inre, allra heligaste serverhall pryds av målningar föreställande USA:s första dam ridandes på en missil. Eller “weapon of peace!”, som det står på plaketten. Eller hennes make, den forne presidenten Reagan som bestiger en velociraptorliknande dinosaurie samtidigt som han svingar Stars and Stripes och ett maskingevär! Och vi ska inte glömma kannibalerna, sexrobotarna, Faran Brygo och Flab the Inhaler, en fetlagd typ i Drakulakostym som låtsas att han härstammar från Rumänien.

Jag drar ofta på smilbanden, även om en hel del av manuset är helt utanför richterskalan. Kanske hade man inte behövt försöka så mycket, men 2020 är det uppfriskande med ett företag som inte oroar sig för att någon potentiellt kan bli kränkt, och istället vrider upp reglagen till 11.

Glänser gör också karaktärsskapandet, och utvecklingen dina skyddslingar genomgår. Klasserna växer fram organiskt, och allt eftersom du använder förmågor och vapen tilldelas du olika epitet. Man har hela tiden möjlighet att byta ut sina rangers, men jag körde vidare på min grunduppsättning spelet igenom. Man ser dem verkligen växa i sina skor, och det blir lite som att se sina barn ta studenten när de en dag hanterar raketgevär och laserpistoler som vore det den enklaste saken i världen.

Buggar finns det, och en del stör ordentligt. Scenariotext som fastnar på skärmen. Karaktärer som fastnar på obegripliga sätt. Grafiska anomaliteter och ett par trasiga quick saves fick jag också erfara. Dessa lär raderas med tiden, men håll gärna utkik i loggar innan du gör ett köp. Vår testplattform var pc, men Xbox-versionen ska enligt uppgifter vara ganska hårt drabbad.

"Minnesvärd story, galna möten och ett djupt karaktärsgalleri"

Men mina 90 timmar var ändå en resa värd insatsen. Hade man bara lyckats skaka av sig känslan av budget så kanske det levande och djupa innehållet hade stuckit ut ännu mer. Minnesvärd story, galna möten och ett djupt karaktärsgalleri med mängder av valmöjligheter gör att du som spelare verkligen sitter i förarsätet. Det här spelet håller dig inte i handen, och skiter fullständigt i hur du tänker dig att ditt äventyr ska se ut. Du kommer hamna på villovägar och sidospår. Du kommer att överraskas och förbanna det där valet du gjorde för 25 timmar sen.

Kanske är det här Fallout 4, men med 15 års fördröjning som kanske inte ens nostalgikerna kan uppskatta till 100 procent. Jag har svårt att se att nykomlingar kommer omfamna Wasteland 3 med hakan i golvet, men det har sin plats, och tar sin plats.

Inför nästa installation förväntar jag mig att Microsoft pungar ut ännu mer och ger Inxile resurser att även ta form och flärd in i 20-talet.

Wasteland 3
3
Bra
+
Fin karaktärsutveckling
+
Bisarra personligheter i vindlande story
+
Musiken höjer närvarokänslan radikalt
-
Det ser helt ärligt rätt muggigt ut
-
Stökigt inventory + realitd = kaos
-
Buggigt, både på pc och Xbox
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse
Spelet har en del buggar, fick nog när jag skulle byta ut en ranger och insåg att spelet resettat skillsen på min ökenräv orginal, och begåvat honom med skillpoints -7 dessutom. Så top tip, byta inte ut rangers på PC versionen, verkar vara ganska vanlig... 08/09 Inventory spelar en stor roll i spelet i och med att man hela tiden får nya prylar att använda, så den klumpiga hanteringen blir jobbig i längden. 06/09 Jag har lirat spel sedan 1987. Lite skryt :p Storyn är riiiiiiiiktigt nice. Grafiken är också bra. Super nice på 4k. Slår fallout spelen tycker jag. Detta är ett old school rpg spel känns det som. Men med snyggare grafik Lite buggigt dock. Inget som påv... 06/09 Jag har inga problem med handlingen i sig, är det att jag blev sjukt uttråkad av att bara springa fram och tillbaka i en liten håla. 04/09 Håller helt med om att detta är det Fallout 3 man väntat på :) EDIT: Cohh speglar nästan punkt för punkt mina egna tankar om spelet i hans mini-recension (https://www.youtube.com/watch?v=OCB8ETYVjGw), 04/09 Själv tyckte jag att handlingen fördes framåt rätt bra i stan. Det enda som jag kanske skulle kunna framföra som kritik efter ca 30h är att det trots valmöjligheter och konsekvenser ändå känns hyfsat linjärt på något vänster. Inte så att det stör, men... 03/09 Jag verkligen supergillade de 10 första timarna i spelet, sen började jag känna mig instängd av att bara röra mig i den inledande "staden" Sen orkade jag inte starta spelet mer, tappade sugen helt. Spelet heter Wasteland men man får inte spela stor del... 02/09 Jag skulle nog också vänta en månad eller två, så att de verkligen kan hamra bort alla buggar. 02/09 Själv har jag spelat ~15h. Gillade allt med spelet, just därför kommer jag invänta en helt nödvändig runda med patcher innan jag spelar klart resten... 01/09 I singleplayer har jag inte märkt av några större skavanker, kört 40 timmar+, men jag har förstått att det är annorlunda med multiplayer. 01/09