Godfall vill gärna lura i oss att det är ett helt nytt och spännande koncept. Det första i sitt slag. Men varför känns det då så vansinnigt bekant? På ett sätt har utvecklarna en poäng i sitt påstående. De har knåpat ihop en looter-hack n’ slasher. Ett Diablo möter Destiny, för att göra de oundvikliga jämförelserna med bättre spel. Men genomförandet i sig bjuder inte på mycket nytt alls, utöver en glittrig next gen-kostym.
"Striderna är spelets starkaste kort"
Striderna är spelets starkaste kort, och de har en tyngd – särskilt i de större vapnen – som är riktigt tillfredsställande ibland. I början var jag positivt överraskad, till och med. Tänkte att det här kan nog vara en liten underdog-hit på PS5. Men den känslan falnade snabbt. Spelets struktur tar helt enkelt död på mycket av spelglädjen, med sina repetitiva uppdrag och ideliga dussinstrider mot simpla fiender som inte bjuder på något intressant motstånd alls. Även bossarna är i regel lättglömda, fantasilösa svärdsvampar (de suger upp svärdshugg istället för pistolkulor). De få gånger jag blivit sänkt av en boss så har det mest berott på att jag tappat koncentrationen, på grund av ren och skär tristess.
Godfall är inte uselt, men det är en besvikelse. Det har en hyfsat gedigen grund, men runt den har ett väldigt skakigt korthus byggts upp. Spelets koncept har potential, vilket gör det mer frustrerande att det inte lyckas nå några högre höjder.
Storyn är så menlös att jag inte ens tänker bry mig om att återge den här. Jag minns den knappt ändå. Det spelar dock inte så stor roll. Jag har knappt koll på handlingen i Diablo, Grim Dawn, Borderlands eller Destiny heller, men jag har i regel skitkul med dem oavsett. Jag hade enkelt kunnat förlåta Godfalls tröttsamt malande dialoger om allt runtomkring var roligare.
Mellan uppdragen skickas du nämligen tillbaka till ett litet hubområde där du tvingas springa mellan två karaktärer – en glödlampa klädd i huva och ett svävande ansikte – som tjatar en stund innan du kan sticka iväg på nästa uppdrag. Det är ett väldigt statiskt sätt att berätta, och det är en designfilosofi som genomsyrar hela spelet. Allting är så platt, slappt och ytligt.
Du kan uppgradera vapnen, men systemet är simpelt och majoriteten av all loot du hittar är bara varianter av samma vapen med lite lätt skiftande siffror. Överlag känns vapnen inom samma grupp väldigt likartade, även om de råkar ha olika namn. De må göra olika sorters skada, men de känns inte annorlunda. Jämför detta med de många väldigt olika vapnen i Borderlands 3 eller Destiny 2, som faktiskt känns egna bortom skadetypen.
"Spelet känns likadant under de första fem minuterna som under de sista fem"
Du kan även låsa upp olika rustningar, som i princip är gudomliga kroppar som du tar i besittning. Men även här är skillnaderna relativt små. Alla har en liten bonus, samt en specialattack som antingen gör skada på alla fiender runt omkring eller frammanar något som hjälper dig i strid. Det borde kännas spännande att låsa upp nya vapen och rustningar, men det gör det inte. Spelet känns likadant under de första fem minuterna som under de sista fem. Inte mycket händer däremellan, mer än hundratals närmast identiska strider i förvisso ganska tjusiga miljöer.
Ett spel som bygger på lootande och grind måste hålla för längre spelsessioner, med en kul gameplay-loop som är så pass bra att den övervinner känslan av repetition. Godfall klarar inte alls av det. Det funkar i kortare stunder, men det räcker med ett par uppdrag i rad för att jag ska känna rastlösheten komma krypande.
Godfall är detaljrikt, men inte särskilt kul.
Inte heller hjälper det att spelet är tekniskt rangligt. Spelet hackar till i strider, vilket ofta leder till att man får en fet smäll. Det finns också gott om buggar, där man riskerar att fastna i objekt, och AI:n kan bestämma sig för att helt stanna upp och ställa sig och glo ibland. Jag har även varit med om flera krascher, vilket är extra frustrerande när de sker alldeles i slutet på ett särskilt drygt uppdrag – som man sedan tvingas spela om från början.
Godfall är en tom, ytlig spelupplevelse som försöker distrahera oss med ett flådigt yttre. Det fungerar bara korta stunder, men sedan sätter tristessen obönhörligen in och gör hackandet och huggandet till en trög och långsam rutin snarare än ett genuint nöje. Synd på så rara next gen-ärtor.
