Europa är ett radioaktivt, snötäckt ödelandskap. 12-årige Szymon har växt upp tillsammans med sin mor, avskilda från resten av världen – helt enkelt för att det inte finns någon omvärld att tala om. Efter en tids sjukdom har dock Szymons mor lämnat den här trasiga världen (kanske har hon funnit det där titulära förlorade paradiset, kanske inte). Det finns inget kvar för pojken i det nu ekande tomma hemmet, så han ger sig ut i ödemarken för att söka efter en mystisk man i ett fotografi. En man som möjligen kan vara hans far.
"Europa är ett radioaktivt, snötäckt ödelandskap"
I Paradise Lost ("Det förlorade paradiset" i svensk översättning), alltså Miltons litterära epos från 1600-talet, står teodicéproblemet i centrum. Alltså – om Gud finns och är allsmäktig, varför finns då ondska? Utvecklaren Polyamorous är inte de första som knyter teodicéproblemet till andra världskrigets grymheter, men det är icke desto mindre en intressant utgångspunkt för den här sortens narrativ.
Allt kommer inte bli bra.
Till en början är jag också fängslad av den alternativa verklighet som målas upp. Spelet utspelar sig 1980, efter att andra världskriget slutade i ett dödligt regn av kärnvapen som gjorde Europa i princip obeboeligt. Det är en sorgsen, trasig värld, men man får inte se mer än några få glimtar av hur det ser ut på ytan.
"Andra världskriget slutade i ett dödligt regn av kärnvapen"
Szymon hittar nämligen snart en gammal övergiven nazistbunker och ger sig in där, i hopp om att hitta mannen som kan vara hans far. Han antar att han hittat rätt bunker tack vare siffrorna på väggarna, som indikerar vilken våning man är på (förvisso är det rimligt att anta att alla liknande bunkrar har samma sorts anvisningar på väggarna, men strunt i det).
Några ordentliga pussel är det inte tal om. Inte heller något smygande eller några skräcksekvenser. Det är mer i linje med spel som What Remains of Edith Finch, Gone Home och den sortens så kallade promenadsimulatorer. En mer passande genrebeteckning är dock interaktiv berättelse, för det är vad det är. Poängen är trots allt inte promenerandet, utan berättandet. Men då gäller det ju också att det håller måttet.
Av och till under spelets gång så får du göra några val, men det är främst de allra sista valen du gör som verkar påverka vilket av sluten du får. Det är dock ett helt linjärt äventyr, där du lotsas runt i en till synes helt övergiven gammal underjordisk bunker, och upptäcker mer och mer av vilken sorts experiment nazisterna höll på med där nere.
Ett kvarglömt nazistexperiment. Brr...
Det hela låter ju spännande, men genomförandet är ganska vingligt. För det första är skådespeleriet inte mycket att hänga i granen. För det andra, och det här är ett värre problem, så är narrativet inte särskilt effektivt. Dels så är manuset i sig förutsägbart, och det lyckas inte alls leva upp till potentialen i konceptet och de atmosfäriska, retrofuturistiska miljöerna. Ett annat problem är att många viktiga sekvenser berättas genom frustrerande segdragna och ospännande partier, där man får ta del av bunkerns historia genom inspelningar i en dator.
Världen är kusligt ödslig, men helt ensam är inte Szymon. Tidigt i spelet får han kontakt med Ewa, en ung kvinna som vill ha hans hjälp att ta sig ut ur bunkern. Det dröjer inte länge innan det blir fullständigt uppenbart vart allt barkar hän, även om spelet tar god tid på sig innan det till sist stapplar fram till det förväntande slutet. Paradise Lost är inte ett långt spel, men det har så pass lite att berätta, och så få överraskningar, att det ändå känns längre än det behöver vara.
Berättandet blir segt och utdraget.
"Jag vill gärna tycka om det här mer än vad jag gör"
Jag vill gärna tycka om det här mer än vad jag gör. Vanligtvis uppskattar jag genren, och är en av de som alltjämt håller Dear Esther högt. Så jag hör inte till den där gruppen spelare som helt enkelt inte har tålamod alls för ”icke-spel”, som helt fokuserar på narrativ och inget alls på spelmekanik. Tvärtom. Men när narrativet inte engagerar så finns inte mycket kvar. Då blir det bara en lite väl lång promenad genom förvisso atmosfäriska miljöer. Men då vore det nog både nyttigare och mer givande att ta en faktisk promenad och få lite frisk luft.
Paradise Lost smyger in lite östeuropeisk mytologi för att göra det mer intressant, men när helheten är så förutsägbar och utdragen så gör den sortens detaljer varken till eller från. Jag tycker normalt inte att den här sortens spel alls behöver klassiska spelinslag, men i det här fallet tror jag att någon form av direkt fara hade kunnat ge spelet en mer förtryckande atmosfär, om kvarlämningarna av nazisternas framfart var direkt fysiskt påtaglig. Istället får vi nöja oss med att läsa den uppsjö av kvarlämnade brev, rapporter och andra småtrista texter som ger bakgrund till det som hänt.
Trots ett lovande koncept så mynnar allt ut i axelryckning. Det är ett slöseri med en stämningsfull, retrofuturistisk värld som borde ha varit betydligt mer fascinerande att utforska.
Fotnot: Pc-versionen testad. Paradise Lost släpps även till PS4 och Xbox One.
