Spökboll, dodgeball eller nutidens Harry Potter-inspirerade varianter. Bollekar var stapelvara under skolårens idrottslektioner. Där vanlig kull ofta blev en måttstock för vem som kunde springa snabbast jämnade mjuka bollar ut den atletiska nivån, samtidigt som lager av samarbete och taktik adderades. Egentligen är det konstigt att det först nu kommer ett spel som bygger vidare på allt detta. Kanske lockas äldre barn mer av pangpang än bollekar men Knockout City är bland det mest adrenalinstinna jag lirat de senaste åren. Synd bara att spelets öde redan känns beseglat.
Jag försökte förklara storheten med Knockout City redan i min förhandstitt, och tjatade på er att i alla fall testa det under gratishelgen, men responsen var minst sagt klen. Inte ens tillsammans blev det ett tvåsiffrigt antal kommentarer. Så den här recensionen är mitt sista försök. Herregud, testa – det är gratis de första tio dagarna! Brandtal följer.
"Bakom denna grälla yta hittas ett spel som gör mycket rätt"
Det är väldigt lätt att associera actionspel med bröliga testosterontokar och sprutande skott. Därför är det faktiskt befriande med lite kulör, även om Velan Studios inte riktigt hittar en egen identitet bland de bjärta färgerna. Glättig Grease-style blandas med neondränkt framtidsmode och det går inte att kommande undan Nickelodeon-känslan i den övergripande designen. Men låt inte det skrämma dig. Bakom denna grälla yta hittas ett spel som gör mycket rätt för att skapa intensiva matcher, där duellerna avlöser varandra och många blir riktiga nagelbitare.
För konceptet är ju enkelt. Tre personer i varje lag och i det mest grundläggande spelläget ska man försöka träffa varandra med bollar som ligger utspridda på kartan. Du har två liv, vid andra träffen blir du utslagen och motståndarna får poäng. Redan när du ska kasta bollen får du dock taktiska val. Kastar du på en gång, eller laddar du upp kastet för mer fart? Låser du på motståndaren på en gång, och därmed ger dem en visuell varning, eller försöker du göra det i sista sekund? Passar du bollen till en lagkamrat, som därmed får en färdig, fulladdad projektil, eller kryper du själv ihop till en boll och ger vännerna välbehövd ammo i en trängd situation? Varför inte finta kast!
"under hektiska bataljer flyger det bollar från alla håll och kanter"
Alla dessa val är såklart för att göra det svårare för fienden att fånga sfären som kommer farande mot dem. En perfekt tajmad fångst ger dem en fullt laddad boll att returnera. Eller så fintar de också, och dansen är igång. Det låter enkelt på pappret men när matcherna väl är igång är det ibland svårt att hålla huvudet kallt, och försöker du fånga en boll men bara får luft lämnas du öppen för attacker under någon svettig sekund. Det gäller hela tiden att överlista motståndarna och samtidigt försöka förstå dem. En mot en skapas intressanta dueller men kom igång att det är tre personer i varje lag och under hektiska bataljer flyger det bollar från alla håll och kanter.
För att ge Knockout City mer variation finns det också specialbollar. En fångar motspelare i en rullande bur som du kan kasta ner i valfri avgrund, en annan upphäver deras gravitation för en stund och gör dem till enklare måltavlor. I det vanliga spelläget är dessa i minoritet i jämförelse med vanliga bollar men i Party KO är det bara specialare som går att hitta. Velan Studios har en rad sådana spellägen och tillfälliga spellistor på lager inför lanseringen men jag är som sagt orolig för spelets framtid redan nu.
Gratisliren Fortnite, Warzone och Apex Legends har gjort marknaden för den här typen av spel otroligt svår att slå sig in på
Dels kostar det en slant. Och även om prislappen bara är 200 kr är redan det en hög tröskel för målgruppen de försöker snärja. Gratisliren Fortnite, Warzone och Apex Legends har gjort marknaden för den här typen av spel otroligt svår att slå sig in på. De täcker hela gamerdemografin. Utvecklaren har satt en prislapp för att slippa gå all-in på mikrotransaktioner (och med tanke att EA är utgivare vet vi ju hur livat det skulle bli) och erbjuder bara kosmetiska saker för en extra slant.
Det andra orosmolnet är framtoningen. Jag hoppas att folk kan se förbi barnkanalslooken, för precis som med Splatoon-spelen gömmer det sig ett riktigt kompetent och smått unikt multiplayerspel därunder. Samtidigt vet jag ju hur snacket går.
Där här ett spel som skulle ha mått allra bäst i Nintendo-skrud och på många sätt är det lika intensivt och djupt i sitt gameplay som Smash Bros eller nämnda färgshooter. Tyvärr tror jag inte det räcker, trots att jag själv faller för det.