I tid och otid, sorg och glädje, drama och stiltje, så har sextetten i Tales of Arise alltid en stund över åt prat och mat vid lägerelden. Grillad svamp som boostar motståndet mot magi, soppa som ökar chanserna att hitta värdefulla mineraler. När jag lyfter blicken ytterligare fortsätter jag att tänka på mat. Om Final Fantasy är spaghetti med köttfärssås och Persona är något för finsmakaren, så är Tales-spelen jrpg-världens snabbmat. Både på gott och ont.
"Jrpg-världens snabbmat. Både på gott och ont"
Även om det hunnit gå fem år sedan Tales of Berseria (en evighet i fallet Tales), och det faktum att Arise bytt motor till Unreal Engine och är läckrare än någonsin, så är detta alltjämt ostburgare, pommes och läskeblask. Det kan ingen plusmeny i världen ändra på.
Så jag är mätt, ganska nöjd och inte särskilt överraskad. Tales of Arise är ett japanskt rollspel med en premiss som inbjuder till pampigt melodrama. Två världar agerar fond: tekniskt avancerade Rena och medeltidsdoftande Dahna. Länge trodde folket i Dahna att planeten som tornar sig upp över dem var platsen dit de kom när de dog. Ett evigt paradis. En dag slogs teorin i tusen bitar när Rena gick till attack. 300 år senare är folket i Dahna förslavade, dömda till ett evigt helvete.
I centrum av storyn har vi en udda duo. "Iron Mask" som inte vet vem han är eller var han kommer ifrån. Shionne som kommer från Rena men som är fast besluten att kämpa mot sitt eget folk och av farten befria Dahna. Bit för bit fylls sällskapet på med ytterligare profiler.
Ramhandlingen övertygar. Den är spektakulär på rätt sätt. Arise lyfter inte på samma sätt i det "vardagliga". Här får jag mer en känsla av halvfabrikat, inte minst gällande ensemblen som snackar, skriker och bråkar utan att nödvändigtvis säga särskilt mycket. Utfyllnad till sidospår – döda si och så många sådana, hämta den och ta den sedan dit – som mest fyller mig med tomhet.
Jag är däremot fylld av vördnad inför det grafiska. Det är läckert och lyxigt på ett vis Tales inte har varit förut. Vore jag du skulle jag dock välja bort 4K på Playstation 5 till förmån för bättre flyt.
Tales of Arise-nerven är mer kännbar i huvudstoryn och även om sällskapet inte riktigt fångar mig till en början så tror jag på deras kamp. Varje del av Dahna plågas och genom att stå upp mot de olika despoterna kan vi, om inte läka såren, så åtminstone rengöra och plåstra om dem.
"Striderna är vrålstarka från första stund"
Trägen vinner och bit för bit börjar jag tycka om Shionne, Law, Kisara och de andra. Arise är sprängfyllt med så kallade "skits", som till stor del är kallprat men som också får mig att lära känna gänget och dynamiken i gruppen. "Åh, typiskt Rinwell!", kommer jag på mig själv med att tänka.
Miljöerna är ofta linjära, men också storslagna här och där. Inte så att det blir oöverskådligt utan mer öppnar upp för små fiskeutflykter, skattletande och skördande av grönsaksland.
De flesta jrpg är inga sprinters utan ultralöpare som bygger uthålligheten i takt med spelglädjen. De högoktaniga striderna i Arise är däremot vrålstarka från första stund, och blir bara mer muskulösa. Den som kan sitt Tales vet att de är actionrollspel med tyngdpunkten på action. Iron Mask, sedermera Alphen, och Shionne är ensamma till en början, men det känns inte särskilt ensamt. Alphen jonglerar fienderna som bollar medan Shionne skjuter ner dem och agerar sjuksköterska. Det sistnämnda passar inte minst bra när Alphen får tillgång till eldsvärdet som inte bara skadar, utan även självskadar. Tempot kan kännas överväldigade, men våga ge det tid.
Det dröjer inte länge förrän jag kedjar samman olika "artes" med vanliga attacker, och sedan fyller på med spektakulära komboattacker. Law är en fena när det kommer till att slå hål på stryktåliga fiender medan Rinwell kliver in och stjäl fiendens specialattacker. Bitvis är striderna ett fyrverkeri av eld, blixtar och virvelvindar. Det gör att det inte alltid är enkelt att hinna reagera på fiendeattacker, väja undan och kontra. Ofta är dock kaoset värt det.
Trots detta är Tales of Arise inte alltid det där lyftet jag väntade mig. Det är läckrare än någonsin men är under huven bara ett Tales-spel. Pampigt, men väntat. Här lyser inga Michelinstjärnor men å andra sidan är det ett köttstycke som gör mig mätt och ganska belåten för stunden.
Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Spelet släpps även till pc, PS4, Xbox Series och XBO.