Det här med svenskutvecklade spel börjar så smått likna musikbranschen. Trots att vi är en liten nation släpps varje år flertalet titlar som når aktning internationellt, där Digital Illusions med framför allt Battlefield-serien är spelens motsvarighet till ABBA. Uppsalabaserade Starbreeze Studios ligger bakom ett par titlar som blivit väl emottagna (Enclave, för att nämna en), men den där riktiga monsterhitten har hittills lyst med sin frånvaro. Med The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay lutar det kraftigt åt att man komponerat sig en motsvarighet till musikens Waterloo.

Riddick gjorde först entré på Xboxen i september i år och kammade då hem finfina omdömen (bland annat av FZ, se länk längst ner). Spelet är löst baserat på actionfilmerna Pitch Black (2000) och just The Chronicles of Riddick (2004), båda regisserade av David Twohy och med den vandrande basrösten Vin Diesel i huvudrollen. Handlingen i spel-Riddick äger rum före den första rullen och inleds med att det förhärdade råskinnet till huvudperson förpassas till Butcher Bay, galaxens hårdaste fängelse. Likt ett framtida Alcatraz bär Butcher Bay rykte om sig att vara fullständigt rymningssäkert men givetvis hinner du inte säga "Clintan" innan den gode (nåja) Riddick ger sig i kast med att iscensätta sin sorti.

Konsten att göra det omöjliga

Dubbelalarm i full styrka - konsolkonvertering och filmförlaga! Ledsen att behöva säga det, men sämre förutsättningar står svårligen att finna. På varje kanontitel går det minst tio katastrofer baserade på endera av nämnda varningssignaler. Är det med de förutsättningarna överhuvudtaget möjligt att få till en titel som ens är i närheten av godkänd? Hur märkligt det än kan låta: ja, faktiskt. Och inte nog med det, den nöjer sig inte med att vara bra, här har vi en fullödig kombattant om titeln "Årets actionspel".

För att lyckas med denna bedrift har man gjort det som alla som ger sig i kast med konverteringar borde göra, men alltför sällan tar sig tid till; anpassa kontrollerna till pc, utnyttja datorernas överlägsna hårdvara för snyggare grafik och i de fall där ett flerspelarläge ingår anpassa det till datorns förutsättningar. Starbreeze har tagit samtliga punkter på högsta allvar (förutom den sista, Riddick saknar multiplayer) och till fullo anpassat kontrollerna till mus- och tangentbordsstyrning. Likaså är grafiken kraftigt förbättrad jämfört med Xbox-förlagans förvisso läckra men ändå kantiga utseende. Karaktärerna ser fantastiska ut och ljussättning och skuggor ligger inte många steg bakom självaste Doom 3. Ska det klagas så får det i så fall bli på miljöernas bitvis lågupplösta texturer och dålig läppsynkning, sådant som vi på sistone skämts bort med i Half-Life 2. På det hela taget är grafiken imponerande, inte minst med tanke på att spelets nära släkting bor i den betydligt hårdvaruklenare krysslådan.

Bra är bättre och större

Vid sidan av ny make-up innehåller pc-upplagan ytterligare ett par nyheter. Två nya banor ingår och antalet karaktärer har utökats, vissa utrustade med nya skyddsattiraljer. Slutligen har vi undertiteln "Developer's Cut", som är precis vad den DVD-filmsvane anar - kommentarsspår av utvecklarna. Mig veterligen är det första gången denna extrafunktion förekommer i spelsammanhang. Icke desto mindre är den ett välkommet inslag som dels ger en inblick i hur utvecklarna tänkt vid skapandet, dels höjer motivationen att spela en gång till när man väl tagit sig igenom en första gång. Ett lysande initiativ som vi förhoppningsvis får se mer av i framtiden.

Även spelmässigt visar Starbreeze framfötterna. Du betraktar mestadels omvärlden ur din karaktärs ögon, med korta tredjepersonsväxlingar vid filmklipp och vissa förflyttningsmoment. Förstapersonskameran är bland de vassaste som skådats i ett actionspel, inget annat än fullständigt briljant. Den svajar makligt fram och tillbaka vid förflyttning, för att vid slagsmål förvandlas till rena rama karusellen. Åker du på en smäll eller ett skott så far din skalle runt så våldsamt att du nästan känner smärtan. Lägg därtill brutalt blodstänk på väggar och golv och branschorganisationen PEGI:s rekommendation om en 16-årsgräns blir fullt förståelig.

Att slåss eller inte slåss - det är frågan

Nu kretsar Riddick inte bara kring våldsamma sammandrabbningar med vakter och andra interner. Ibland tjänar du på att hålla dig undangömd, något som med hjälp av den Doom 3-liknande grafikens hårda skuggor fungerar utmärkt. Vad sa du, "För mörkt"? Frukta icke. Ficklampa på vissa vapen ingår och en bit in i handlingen får du ett implantat i ögonen som ger dig nattsyn, förvisso med obehaglig förvrängning och extrem ljuskänslighet, men fördelen med att hålla sig i det fördolda - fienden ser dig inte - uppväger alla potentiella obehagskänslor.

Under stora delar av spelet har du inte tillgång till några skjutvapen alls. Du tvingas då låta nävarna föra din talan eller, om du behandlat rätt personer på rätt sätt, diverse tillhyggen, exempelvis shiv (egentillverkad kniv), klubbor, bedövningspistol med mera. Men det gäller att välja sina fajter med omsorg. Som den högriskanstalt Butcher Bay är, sitter övervakningskameror utplacerade ungefär överallt och vakterna är inte sena att ingripa - eller delta - när det vankas smarriga portioner av det hederliga gamla ultravåldet. Dra din shiv i vakters närvaro och du finner dig illa kvickt förflyttad till den där definitiva förvaringscellen sex fot under marken.

Närstridsscenerna innehåller en del sköna moment, till exempel när du möter en vakt med gevär. Om han anfaller med bösskolven kan du med rätt tajming greppa geväret, vända det mot honom och snyggt och prydligt blåsa skallen av honom. Tokskoj för oss som inte har några moraliska betänkligheter kring motiverat spelvåld. Japp, våldet är motiverat, det används inte i spekulativt syfte, det är hela tiden knutet till handlingen och därmed berättigat. Mindre motiverat är dock att AI:n stundom får motståndarna att bete sig som statyer. För det mesta funkar den bra, men att de inte reagerar när du av misstag öppnar en rörelsekänslig port på ett par ton ett par meter ifrån dem känns... dumt. Ett annat av de fåtaliga klagomålen är att grafiken är ganska buggig, det krävs en del meckande med inställningarna för att slippa de värsta avarterna.

Domen för en våldsam rymling

Det är med glädje jag konstaterar att Starbreeze lyckats undvika alla de brister som så ofta drabbar dels filmlicenser, dels konsolportningar. Man har knåpat ihop en av årets starkaste titlar, ett faktum som blir än mer imponerande när man tar en titt på konkurrensen - Far Cry, Half-Life 2 och Doom 3. The Chronicles of Riddick ska utan tvekan mätas med samma måttstock som dessa giganter och det är sannerligen en fjäder i hatten för svensk spelutveckling. Brister finns; multiplayer saknas, fienderna framstår ibland som idioter (å andra sidan - nämn ett singleplayerspel med perfekta bottar), det är inte sådär våldsamt långt (uppskattningsvis omkring tio timmar). Dessa har man gladeligen överseende med, ty varierande spelsätt, makalöst välgjord kamera, stämningsfull musik, drösvis med innovationer (rent gränssnitt, osynligheten vid hukande i mörker med mera) och det faktum att det faktiskt är riktigt, riktigt kul spelar i sammanhanget avsevärt större roll. Ett av årets bästa singleplayerspel, skynda dig att uppdatera julönskelistan eller köpa!

Testat med:

AMD Athlon XP3000+
ATI Radeon 9800 Pro
512 MB minne
Windows XP (SP2)

<li>FZ:s recension av Riddick för Xbox.</li>

Skicka en rättelse