Expeditions: Rome byggdes definitivt inte på en dag. Det spelas inte heller igenom på en dag, då bara första akten lätt kan ta över 20 timmar. Det är ett stort, ambitiöst strategirollspel som bygger vidare på idéer från föregångarna i Expeditions-serien, samt lägger till en del nytt. Allt fungerar inte perfekt, men helheten är gedigen, rolig och väldigt beroendeframkallande. Det här är ett spel som lyckas med konststycket att få mig att engagerat kämpa för Roms ära, trots att jag i regel snarare står på Asterix och Obelix sida i den kampen.
Jag får erkänna att jag aldrig hade hört talas om Expedition-serien när jag först träffade den lilla danska utvecklingsstudion på Gamescom för ett antal år sedan. De var där för att prata om sitt då kommande Expeditions: Viking, som jag i ärlighetens namn tyckte såg ganska risigt ut. Stora, ambitiösa taktiska rollspel från små studior kan slå lite hur som helst, trots allt.
"Minst lika ambitiöst som sina föregångare"
Vikings visade sig, trots vissa skavanker, vara ett riktigt kul spel när jag väl spelade det färdiga spelet. Så pass att jag även gick tillbaka och spelade Expeditions: Conquistador i efterhand. Nu är det tredje spelet i serien äntligen färdigt, och det är minst lika ambitiöst som sina föregångare, och ett matigt rollspel där du leder en grupp legionärer genom en serie erövringskampanjer där du får hantera både smått och stort.
Spelet börjar med att du, efter en kort båtresa och lite samspråk med en ung Gaius Julius Caesar, får ta över en trupp legionärer med uppdrag att erövra Anatolien för Roms räkning. Detta görs genom att både flytta runt trupper på en översiktskarta, se till att de har mat och andra förnödenheter (slavar är en resurs bland alla andra i det här spelet, vilket är obekvämt med moderna ögon men helt logiskt i sammanhanget) och besegra fiendetrupper i simpla och lite märkliga fältslag. Just de här större slagen är utan tvekan spelets sämsta och minst genomtänkta del, men de är både väldigt lätta och de tar inte lång tid alls så det är inget enormt problem. Det är mest synd att den biten inte är alls lika engagerande som resten av spelet.
"Storpolitik och erövringar av stora landområden"
Samtidigt som storpolitik och erövringar av stora landområden pågår under din ledning, så springer du även runt och deltar i mindre, taktiska strider själv – tillsammans med kompanjoner. Det finns också gott om typiska rollspelsuppdrag att ta sig an, där du äventyrar, gör svåra val och blir vän eller fiende med diverse historiska figurer (Cleopatra gör så klart ett viktigt gästspel, bland andra). Det här är dock inte alls en historiskt korrekt återgivning av en turbulent tid i den romerska republikens historia. Snarare är det en slags alternativ historia, ett ”tänk om”-scenario där du får både svepas med av, och sätta prägel på, historiens vingslag.
Just de turordningsbaserade taktiska striderna är dock spelets stomme, och det är här spelet skiner allra mest. Det finns fyra olika karaktärsklasser att välja mellan, som alla tillhör typiska rollspelsarketyper – en krigare, en bågskytt, en lönnmördare och en support. Alla dessa har vardera tre färdighetsträd så att de går att specialisera på olika sätt. Supporten kan till exempel bli en regelrätt helare, en buffare, mer stridsfokuserad – eller en kombination av de tre. Det ger stort utrymme att verkligen bygga ett mångsidigt team där alla har sina tydliga roller. För att lyckas på högre svårighetsgrader behöver du verkligen utnyttja de olika karaktärernas specialiteter på ett effektivt sätt för att inte blir massakrerad, och skydda de klenare enheterna med de starkare.
Krigarna är både skadeutdelare och tanks, och de är de enda som kan använda sköldar. Systemet för rustning och sköldar är en av spelets bästa delar, då det gäller att hålla uppe skydd för dina enheter samtidigt som du nöter ner fiendens sköld och rustning, så att till exempel bågskyttarna kan sänka dem från avstånd. En fiende med sköld kan lätt skydda sig mot pilar om du inte nöter ner dem först, vilket ger dig mycket att tänka på i strid. Det är också väldigt viktigt att låsa fast de farligaste fienderna med dina tanks, så att de inte ostraffat kan springa fram och hugga ner dina oskyddade karaktärer.
"Crafta saker i ditt läger"
Utöver färdigheter så kan du även utrusta dina karaktärer med allt bättre vapen och annan utrustning, som även kan craftas i lägret. Där kan du även anlita fler legionärer som både kan användas i taktiska strider, som härförare i de stora slagen, samt för att ge bonusar och för att crafta saker i ditt läger. Det här lägret kan du även uppgradera mer och mer, allt eftersom du erövrar fler områden och får tillgång till fler resurser.
Resultatet är ett gediget och engagerande system, där jag hela tiden känner att jag vill erövra bara ett område till, göra bara ett uppdrag till, nå bara en nivå till och vinna bra en strid till innan det är sängdags – och plötsligt har klockan blivit okristligt mycket.
Men bristande nattsömn är ett litet pris att betala för att bringa ära till Rom, hämnas din familjs fiender och hjälpa dina älskvärda kompanjoner att nå sina livsmål. Man får ställa upp lite om man är härförare i den romerska armén, trots allt.
"Presentationen är inte heller på topp"
Spelet har brister, förstås. Utöver det ganska trista systemet för större fältslag, så är lootsystemet fippligt. Det är till exempel ganska segt att gå runt och samla på sig loot från alla döda fiender efter varje uppdrag. Särskilt som spelet kan vara ganska petigt med att man måste klicka på exakt rätt ställe för att du ska plocka upp något. Presentationen är inte heller på topp. Inget av de ganska trista karaktärsporträtten du kan välja mellan vid karaktärsskapandet matchar de ganska så fula karaktärsmodellerna, till exempel. Att spelet inte är något grafiskt mästerverk glömde jag dock ganska omgående när jag kom in i det. Jag har inte heller råkat ut för några större buggar alls, vilket är både glädjande och förvånande.
Efter att nyligen ha spelat det (i ärlighetens namn ganska mediokra) Asterix-spelet med den utmärkta undertiteln Slap Them All, så är det väl på sin plats att få se den andra sidans perspektiv också. Expeditions: Rome är dessutom det bättre spelet, på alla möjliga och omöjliga punkter, även om jämförelsen väl inte är helt rättvis. Det enda som saknas i Expeditions: Rome är väl ett helstekt vildsvin eller två. Det har dock vin. Lådvis med vin, som dessutom har spelmässig inverkan då det kan både förgifta fiender och stärka allierade. En liten varning bara, om du vill dricka vin när du spelar igenom Expeditions: Rome så kommer du behöva ganska många glas. Det här är inte ett kort spel, så risken för baksmälla är överhängande om du konsumerar vin som en dekadent romersk kejsare medan du spelar.
