Mina katter (eller egentligen är väl jag deras människa) och jag hör ihop. Det har alltid varit så, och kommer så förbli. Oskar, Maten, Tussan, Svartnos, Hoppi, Henning och nu systrarna från helvetet: Laila och Klara. De driver mig till vansinne, och jag går genom elden för dem.
Alla kattmänniskor där ute vet precis vad jag menar. Stray är till oss. Det är vårt spel.
"Stray tar sitt katt-content på allra största allvar"
Hade vi spelat som Dude McGuy skulle det förmodligen passerat förbi. I stället har Stray på bara en vecka blivit ett fenomen – bortom spelvärlden. Gammelmedia skriver om det, dina föräldrar vill spela det, fyrbenta pälsklingar reagerar på det. Varför? Därför att du spelar som katt. Punkt. Och "purr". Stray tar sitt katt-content på allra största allvar.
Hemligheten vilar här. När jag spelar Stray är jag inte längre människa, utan en tigerlik liten katthona som tar sig genom en döende cyberpunk-stad för att hitta hem igen.
Katten utan namn har bokstavligen fallit ner i en annan värld, där hon snarare än sina fluffiga fyrbenta vänner vandrar sida vid sida med en slags tvåbenta robotar. De är ärligt talat mer rädda för henne då katten, på en katts vis, snabbt gör varelserna till sina. Hon stryker sig kring de metalliska benen och hoppar upp för att kura ihop sig på plåtmagarna.
Detaljerna gör Stray. Såsom tassavtrycken efter blöt målarfärg, hur katten petar ner saker från hyllor (bara för att hon kan), och de inverterade kontrollerna som är följden av att låta nyfikenheten vinna och köra in huvudet i en papperspåse. Typiskt katter.
Och också ett ganska typiskt cyberpunk-äventyr. Ganska snart stöter kattan på en liten, liten drönare. B-12 minns mer om sig själv längs vägen och blir också en slags brobyggare mellan katten och robotklientelet. Det är en ganska enkel cyberpunkig saga, men jag lyssnar gärna.
Det hela lyfter till en ny nivå tack vare situation katt. Kattflickans jamande lurar fienden, hennes evinnerliga skrapande öppnar dörrar, och att bestiga byggnader är föredömligt smidigt. Man har fångat det mjuka och följsamma hos katters närmast tyngdlösa skutt.
Pussel är en del av Stray. De är sällan särskilt krävande, men det finns i gengäld en hyfsat frisk variation. Katten kan rulla tunnor (tänk hamsterhjul) för att placera dem rätt och hon kan lura in fiendedrönare i celler samtidigt som B-12, som en hacker, låser dörrarna. En bit in i spelet får vi tillgång till ett slags vapen vars superlampa kan "poppa" Zurks; enögda varelser som anfaller i stora flockar. Men pass på! Lampan överhettas lätt, så det blir lätt hetsigt.
Mer linjära banor, i kloaker och översvämmade gränder, följs av små "hubbar" som jag aldrig får nog av att utforska. Upptäckarglädjen i särskilt dessa är genomgående och nyfikenheten kokar alltmer ju högre upp i den förseglade staden vi kommer. Vyerna är alltid slående och ständigt oväntade. Jag kan lätt se hur en, två eller tjugo uppföljare kan bygga ut världen.
För jag vill ha mer. Även om äventyret känns komplett så har en nyfikenhet väckts.
"Lyfter till en ny nivå tack vare situation katt"
Underbart är kort. (Och katt.) Stray är över på cirka sex timmar. Kanske till och med färre om du jäktar. Men varför skulle du vilja det? Att utforska varje skrymsle, hjälpa robotkompisar med sin huvudvärk, och låsa upp B-12:s förlorade minnen är allesammans bitar jag inte vill vara utan.
Vad som börjar som ett kattspel – det räcker, som du märker, långt – blir i slutändan något större, om vad som gör oss till tänkande varelser. Vare sig du är människa, robot eller katt.
Det får en att tänka, även om det är roligast att vara katt. Något som ju alla snubbar vill vara.
Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen. Stray är även släppt till pc och PS4.