Cult of the Lambs öppningssekvens sätter tonen direkt. Jag, det vill säga det titulära lammet, står i mitten av ett pentagram, för en ceremoni där jag ska offras för att förhindra att en ospecificerad “profetia” slår in. Precis när yxan är på väg att falla räddas jag dock av en demon, som i utbyte mot att denne räddat mitt liv ger mig i uppgift att starta en kult i hans namn och befria honom från hans fångenskap.

Det görs genom att blanda två vitt skilda spelgenrer med varandra - en management- och en roguelite-del. Mest fokus får till en början den förstnämnda och målet är att samla så många följare som möjlig till kulten, vilket i sin tur för handlingen framåt. När en följare gått med i kulten kan denna sättas i arbete för att samla resurser, som i sin tur kan användas för att utöka basen med nya byggnader och annat.

Förutom det måste jag se till att de har mat och någonstans att sova och ibland förser de mig även med sidouppdrag som förstärker deras hängivenhet till kulten. Mer hängivna och nöjda följare påverkar en rad andra aspekter av spelet, bland annat hur mycket XP de ger när de offras. Det gör att ens följare inte bara blir anonyma arbetare, utan iställer blir karaktärer jag faktiskt bryr mig om och jag gör mitt bästa för att de ska må bra. Något som förstärks ytterligare av det faktum att det både går att namnge och ändra utseende på dem när de rekryteras.

Systemet är överraskande djupt, men det kan lätt bli lite mycket att hålla reda på när kulten växer och det blir allt fler saker att hålla reda på samtidigt. Allt eftersom basen blir större och fler byggnader låses upp blir det ett mindre problem, men jag hade gärna sett ett lite mer överskådligt gränssnitt för att underlätta. En liten detalj som att det inte visas vilka följare som har fått en välsignelse blir snabbt ett störningsmoment, eftersom det gör att jag måste springa och prata med alla för att se vilka jag redan interagerat med.

Det är dock en petitess i sammanhanget, och för den som vill går det att lägga timtal på att bygga och anpassa basen, med allt från mer funktionella byggnader och föremål som en kyrka att hålla predikan i till en uppsjö av rena utsmyckningar som kan låsas upp. Ibland känns det till och med lite oproportionerligt, då många av sakerna jag låser upp inte fyller någon annan funktion än att göra min bas lite finare.

Basbyggandet är som nämnt bara en del av spelet, och för att sätta demonen som räddat mig fri behöver jag ge mig ut och döda monster i fyra olika områden. Alla desa slutar med en av spelets huvudbossar. I sann roguelite-anda är nivåerna slumpmässigt genererade och försedda med rum som erbjuder både föremål och bättre vapen som gör mig starkare under rundans gång.

Blood for the blood god!

Att hålla predikan är en av många aktiviteter du ägnar dig åt

För den som vill går det även att anpassa följarna efter tycke och smak

Striderna påminner en hel del om Hades, med rätt mängd tyngd i striderna och tighta kontroller. Även om det kanske aldrig når upp till samma nivå som Supergiant Games mästerverk, och vapnen lämnar lite att önska, är striderna engagerande och jag tvekar inte en sekund på att ge det ett till försök när jag oundvikligen dör. Utvecklaren har även lyckats knyta ihop management- och äventyrsdelen ett bra sätt, då jag genom att utöka basen och hålla följarna nöjda låser upp skillträd med förmågor och andra permanenta uppgraderingar som hjälper mig i striderna.

Den unika estetiken förtjänar också ett omnämnande, med vad som bäst kan beskrivas som en blandning mellan Hollow Knight och The Binding of Isaac. De gulliga karaktärerna i världen blir en stark kontrast mot spelets gameplay, med blodsoffer, ritualer, gotisk symbolik och allt annat som en kult har för sig. Det uppstår en slags morbid komik när mina följare tjattrar och jublar på sitt hittepåspråk medan jag framför en ritual och offrar en av dem till gudarna, och det är svårt att inte skratta.

Estetiken kombineras med ljudeffekter och ett soundtrack som på ett briljant sätt förstärker det som händer på skärmen. Bara småsaker som att trycka på en knapp för att hålla en predikan eller låsa upp nya föremål och förmågor ackompanjeras av ljud och grafik som gör att det känns som en stor händelse varje gång. Små detaljer som detta hjälper till att ge upplevelsen det där lilla extra.

Cult of the Lamb är varken det bästa managementspelet eller det bästa i roguelitegenren, men att kombinationen fungerar så bra som det gör är en bedrift i sig. Oavsett om du slåss mot stora monster eller utökar din följarskara är det nästan alltid utmanande och en upplevelse som fans av båda genrerna kan uppskatta.

Fotnot: Recensionen avser PC-versionen. Spelet släpps även till Playstation, Switch och Xbox.