När Destroy All Humans: Remastered lanserades för dryga två år sedan var det bara en tidsfråga innan uppföljaren skulle få samma behandling. Och nu är den här.
"Eldkastare som förvandlar människor till en hög aska"
I del två har tio år passerat sedan Crypto och Orthopox, även känd som ”Pox”, tog över USA. Förklädd till presidenten lever Crypto ett glassigt lyxliv medan Pox fortsätter att experimentera med mänskliga hjärnor. I Kreml har man på något sätt lyckats klura ut scenariot och planerar att slå två flugor i en smäll genom att förgöra USA och rymdvarelserna på samma gång. Ryssarna med KGB i spetsen slår ut Pox rymdstation och nu är det upp till Crypto att åka på världsturné i det Cheech & Chong-rökiga 60-talet och utkräva en blodig hämnd på USSR. Han gör det med sina sedvanligt våldsamma metoder som innefattar allt från illröda dödsstrålar och eldkastare som förvandlar människor till en hög aska till penetration av, jo, du kan nog gissa vad.
Rent generellt ser Destroy All Humans 2: Reprobed bra ut. En välpolerad och skinande yta med helt nya assets som absolut har sin charm i sina karikatyrliknande karaktärer, även om världarna kan upplevas som rätt öde med dagens mått mätt. Spelet dras med glitchar såsom texturer som inte laddas in, bilar som studsar upp i himlen och NPC:er som på något magiskt sätt har fastnat högt upp i ett träd. Bilduppdateringen kan även dyka rejält, särskilt när du rattar runt ditt flygande tefat och i miljöer som utspelar sig inomhus. Överlag hade lite mer optimering och polering suttit fint innan release.
Storyn och den grundläggande spelmekaniken har lämnats orörd – på gott och ont. När Crypto plockar fram alla tokiga vapen i sin arsenal och förgör allt och alla som kommer i hans väg skiner spelet som allra starkast. Men när jag tvingas spela liknande uppdrag gång på gång inser jag att spelutveckling har kommit en lång väg sedan 2006, särskilt när det kommer till bossfighter, för Destroy All Humans 2: Reprobed har verkligen inga minnesvärda eller roliga bossfighter att skriva hem om. Det är heller inte särskilt utmanande, vid slutet av spelet kände jag mig som en ostoppbar rymdgud som aldrig behövde reflektera över om jag skulle överleva eller inte.
Var det verkligen roligare förr? Det är en fråga vars svar handlar om att se det från en viss vinkel. Världen som den såg ut 2006 är en helt annan än den vi lever i 2022. Utvecklarna är väldigt tydliga med att spelet är en trogen remake på ett nästan 20 år gammalt spel och att de inte har censurerat sig själva. En väldigt artigt förpackad trigger warning – if you will. Detta är ett spel som inte har anpassat sig en modern spelpublik. Ett alster som spelar på strängarna på nostalgins harpa, utan att be om ursäkt för det.
"Balanserar på den yttersta gränsen i sin omogenhet"
Även om Reprobed stundtals balanserar på den yttersta gränsen i sin omogenhet och snuskiga humor (rymdvarelser är tydligen lika fixerade av sitt skrevpaket som män på jorden) så tar spelet sikte på alla. Ingen går säker för syrliga kommentarer kring dåtidens och dagens samhälle. Socialism, kalla kriget, amerikansk livsstil, presidenter, kommunism och mängder av andra ämnen får sig en rejäl verbal karatespark av den tykna rymdgubben Crypto och hans överordnade Pox. Den fjärde väggen bryts gärna och referenserna till modern och historisk populärkultur haglar. Men även för mig som är född i slutet av 70-talet flyger vissa av dessa obskyra referenser helt över mitt huvud.
Efter 12–14 timmar tar kampanjen slut, och även om Destroy All Humans 2: Reprobed inte sorteras in under kategorin "Minnesvärda mästerverk" så är det fortfarande ett godkänt och rätt underhållande spel. Det är röjigt, det är löjligt, det är barnsligt och det tar inte sig själv på allvar för en sekund, utan driver friskt med allt och alla. Ibland är detta allt man faktiskt behöver för en välbehövlig paus mellan spel med bibelkomplicerade manus, oändlig grind och noll risktagande.
Fotnot: Testat på PS5. Spelet släpps till pc, PS5 och Xbox Series den 30 augusti.