Med Splatoon-serien har Nintendo lyckats skapa sin egen variant av lagbaserade onlineskjutare. Där andra utvecklare inriktar sig på skjutvapen och militärer slänger Nintendo i bläckfiskar och färg. Helskumt, men samtidigt känns det också helt självklart när det gäller Nintendo. Med seriens tredje försök är frågan om de färgsprutande bläckfiskarna fortfarande känns fräscha eller om de luktar rutten gammal fisk?
"Trean känns ännu tightare än tidgare spel"
På ytan känns Splatoon 3 väldigt likt sina föregångare. I lag om fyra försöker vi måla så mycket av banan vi kan med olika färgsprutande vapen. Problemet är förstås att motståndarlaget försöker göra detsamma, vilket också är hela grejen med Splatoon. Det känns exakt som föregångarna, men det är också exakt lika roligt. I stället för att ändra ett vinnande koncept har Nintendo finjusterat under huven. Det handlar om vapenbalanseringar och banändringar som gör att trean känns ännu tightare än tidgare spel. Andra små saker har också fixats till, som att de går att klicka bort nyhetsrapporteringarna när nya banor roteras in eller att salmon-läget alltid är tillgängligt.
Men den största förändringen är singleplayer-läget. I de äldre spelen har det läget mest känts som en eftertanke, men i trean är det en solid solospelarkampanj. Banorna är roliga och varierande, det finns en viss möjlighet till utforskande och bossarna är både utmanande och roliga. Ena stunden ska jag skjuta runt mig med en änterhake och nästa stund letar jag nycklar och löser pussel. Designen på banorna påminner både om Mario-spelen och Astro Bot Rescue Mission till PSVR, och har den där unik Nintendokänslan som gör dem fantastiskt roliga att spela.
Utanför solokampanjen är det fortfarande Splatsville jag befinner mig i och staden fungerar som en hubb där jag kan besöka affärer eller starta de olika spellägena. Det fina i trean är att allt nu går att nå via en meny i stället för att behöva gå runt till fots. Även om staden är charmig så är det skönt att kunna hoppa från vapenaffären till online-lobbyn med bara två knapptryckningar. Det är också små justeringar som detta som är styrkan med Splatoon 3 över föregångarna. Nintendo har lyssnat på kritiken och har helt enkelt fixat, donat och strömlinjeformat gränssnittet.
I multiplayer roteras banorna fortfarande in och byts ut efter några timmar. Men det känns inte lika irriterande som det gjorde i ettan då jag upplever att alla banor har balanserats så samtliga nu är roliga att spela. Däremot hade jag nog personligen fortfarande föredragit att få välja banor. Men att tävla i lag om att färglägga banorna snabbast med diverse vapen är fortfarande hysteriskt och framför allt roligt!
"Bossar som kräver olika former av taktik"
Vill man inte spela själv eller tävla mot andra finns Salmon Run-läget. Det är Splatoons variant av ett horde-läge där du med andra spelare skjuter inkommande fiskar med färg och sen samlar fiskägg som ska läggas i en korg. Nintendo har lagt till möjligheten att kasta äggen i korgen, vilket också är en trevlig funktion som förändrar spelet till det bättre. Nu finns det även flertalet bossar som kräver olika former av taktik och det är överlag mycket mer variation.
"En självklarhet i alla Switch-samlingar"
Nintendo har inte bara samlat alla saker från ettan och tvåan i ett spel, de har dessutom gjort små förbättringar och justeringar av nästan allt. Detta gör att Splatoon 3 känns både bekant och fräscht på samma gång. Det finns tonvis med innehåll och vare sig du är singleplayer-spelare eller multiplayer-krigare finns det garanterat något att göra. Dessutom passar spelet alla åldrar trots sin tävlingsinriktade natur, vilket gör Splatoon-serien rätt unikt. Jag och min dotter har haft jättekul tillsammans när vi skickade kontrollen mellan varandra (i sann old school Nintendo-anda) och körde varannan online-match under helgen. Splatoon 3 besitter den där unika och svårbeskrivna Nintendo-magin och bör vara en självklarhet i alla Switch-samlingar.