Så länge jag kan minnas har jag fascinerats och fängslats av starka berättelser. Om det var böcker som min mor läste för mig innan jag skulle somna som liten, en bioupplevelse eller bara en nattlig binge av en ny tv-serie spelade ingen roll. Kort sagt, jag älskar bra storytelling, faktiskt så mycket att jag blev copywriter senare i livet. En bra berättelse framkallar olika känslor och stannar kvar i minnet långt efter den är slut. Berättelser inspirerar, förklarar, engagerar och för folk samman i olika former av gemenskap. En gammal tradition som flyttats från eldstäder i den orörda vildmarken, till sköna fåtöljer framför tv-apparaten.

Spelet The Last of Us slog ner som en bomb när det släpptes för snart tio år sen, och hyllades för sin gripande berättelse, starka karaktärsutveckling och visuella stil. Det utspelas i en postapokalyptisk värld där människor har drabbats av en mycket dödlig svampinfektion som förvandlar dem till zombieliknande varelser. Vi följer den erfarna överlevaren Joel och 14-åriga Ellie som tillsammans reser genom det förstörda USA på jakt efter ett möjlig botemedel mot infektionen. Berättelsens teman är hopp, relationen mellan Joel och Ellie och deras olika sätt att finna mening i en värld som har gått sönder.

Serien, som sträcker sig över nio avsnitt, sätter tonen redan från början med Gustavo Santaolallas melodier under introsekvensen. Och här börjar jag tvivla; jag vet hur berättelsen börjar, jag vet hur den slutar - kommer jag känna något för den ytterligare en gång?

"När eftertexterna från det första avsnittet rullar är mina tvivel bortblåsta"

När eftertexterna från det första avsnittet rullar är mina tvivel bortblåsta.

Tillsammans med Craig Mazin, skaparen av den briljanta serien Chernobyl, har spelets författare Neil Druckmann brutit ned, format och byggt upp berättelsen utan att ta bort eller förändra det som gjorde spelet så fantastiskt. Här får Neil chansen att brodera ut sin berättelse, ge den en starkare grund att stå på och skapa mer utrymme för sidokaraktärer.

Det är dock här jag har min största kritik mot serien. Jag har inget emot att sidokaraktärer ges mer utrymme, och det är ett dramaturgiskt fungerande knep att introducera en ny berättelse som stödjer sig mot den övergripande. Men jag kan tycka att balansen mellan hur mycket av vissa episoder som handlar om Joel och Ellie kontra en sidokaraktär ibland är felprioriterad. Det är inget enormt problem, och det sker inte ofta. Men det är ändå något som skaver lite. Jag kan också sakna några passager från spelet som jag enligt mitt djupt subjektiva perspektiv anser hade fungerat utmärkt i tv-serien. Alla har vi olika ögonblick som våra favoriter, men att flytta en aktiv upplevelse till en passiv kräver naturligtvis sina smärre förändringar och justeringar.

Det postapokalyptiska Amerika som presenterades i spelet i form av överväxta avenyer, övergivna motorvägar och raserade skyskrapor är vackert återskapad i tv-serien med enorma vidvinkelscener och närbilder av föremål som en gång i tiden spelade roll. Detaljerna är fantastiska och håller sig troget till förlagan och tillsammans med tvåfaldigt Oscarsbelönade Gustavo Santaolallas stämningsfulla soundtrack faller både det visuella och det ljudmässiga på plats.

"Inte bara fanservice, utan också ett tecken på respekt"

Kemin mellan Pedro Pascal och Bella Ramsey är perfekt. Joels inre plågor, ilska och sorg har aldrig varit tydligare och balanseras utmärkt mot Ellie som är en typisk tonåring, men full av raseri över att livet har svikit henne gång på gång. Tillsammans driver de storyn framåt och deras karaktärsutveckling är lika imponerande som det var den där sommaren 2013 när spelet släpptes. Nick Offerman är lysande som Bill, Merle Danridge som gav rösten åt Marlene i spelet spelar nu Marlene och generellt känns hela castingen gjord med större omsorg än många andra serier. Att Troy Baker, Ashley Johnson och Jeffrey Pierce dyker upp i olika roller är inte bara fanservice, utan också ett tecken på respekt.

Den mörka skärmen som möter mig när det sista avsnittet avslutas skänker mig en stund av sinnesfrid och eftertanke. För mig som spelat spelet så lyckades tv-serien fånga mitt intresse, berätta samma historia på ett nytt sätt genom några kreativa svängar, lite mer kontext och genom att inte placera mig i förarsätet. Jag är numera en passagerare utan handkontroll som inte har möjlighet att styra över någonting. Det är en annorlunda upplevelse som kanske inte har samma enorma genomslagskraft som första gången, men som ändå får både puls och tårkanaler att arbeta.

Gripande, underhållande och fängslande

Kanske tv-adaptionen om Joel och Ellies öden kan bli den ambassadör som spelbranschen behöver. Ett bevis för att den har växt upp, mognat och faktiskt bjuder på berättelser som utan problem kan gå tolv ronder med Hollywood. För oss spelare är det här ingen nyhet, men för de som inte förstår sig på vårt intresse kanske det kan vara nyttig upptäckt som resulterar i färre himlande ögon när ordet tv-spel kommer på tal.

The Last of Us är inte bara det bästa verket inom film och tv baserat på ett tv-spel som gjorts. Det är en gripande, underhållande och fängslande dramaserie som bjuder på glädje, tårar och spänning. En serie som vågar vara vuxen nog att byta jumpscares mot intima och smärtsamma porträtt av människor i en framtid där alla kämpar på olika sätt för att finna sin plats.

Fotnot: The Last of Us visas i nio avsnitt på HBO Max. Det första släpps den 16/1.

The Last of Us (HBO)
5
Mästerligt
+
Pedro Pascal och Bella Ramsey
+
Det visuella är lika slående som grafiken var en gång i tiden
+
Musiken av Gustavo Santaolalla
+
Breddar och utvecklar spelets berättelse
-
Tappar lite tempo när vissa sidokaraktärer får för stort utrymme
-
Jag saknar vissa passager från spelet
Det här betyder betygen på FZ