Jag är en sammanbiten, bister man med ett svärd, som navigerar mig fram i en värld full av andra sammanbitna, bistra män med svärd. Det här svärdet kommer väl till hands när jag återkommande tvingas göra slarvsylta av varenda tölp som råkar titta snett på mig. Jag dödar dock ingen, eftersom jag är en vänlig våldsverkare. Jag bara misshandlar alla och envar på brutalast möjliga vis, så att de lär sig en läxa. Inget får en ligist att skärpa sig som några svärdshugg i ansiktet. Sådant var livet i Japan på 1800-talet, i alla fall om man får tro Like a Dragon: Ishin.
"Jag är en vänlig våldsverkare"
I den här spinoffen till Segas populära Like a Dragon-serie (förr kallad Yakuza) spelar du som Sakamato Ryoma. Precis som de flesta i spelet baseras han på en historisk person, som i 1860-talets Japan finner sig involverad i både en hämndhistoria och en blodig politisk kamp. Spelet utspelar sig under bakumatsu-perioden, en kaotisk tid som ledde fram till att det gamla militärstyret, shogunatet, till slut föll.
Yakuza-spelen har bytt namn och flyttat till 1800-talet.
Följ åldersrekommendationen. Mvh, dina barn
Man behöver inte alls ha järnkoll på de historiska händelserna, men spelet blir utan tvekan bättre och lite mer lättbegripligt om man åtminstone läser på lite. Under spelets gång gestaltas nämligen flera avgörande händelser under den här perioden. Det ger ett mervärde om man har i alla fall en grundförståelse för de historiska skeenden som filtreras genom Like a Dragons egensinniga blandning av historiskt drama, buskishumor, övervåld och melodrama.
"Ge grönsaker till ett barn alldeles för många gånger"
Serien har alltid varit som mest intressant när den skildrar sociala strukturer och koder inom främst yakuzan. Här har det bytts ut mot skildringar av relationer mellan olika politiska fraktioner, samt landets då väldigt rigida klassystem och hur mötet med västerlandet orsakade starka isolationistiska strömningar. De tvära kasten mellan galenskaper, humor, blodigt våld och allvarsamma diskussioner om allt möjligt är intakt i Ishin, trots att det utspelar sig i en helt annan tid. Det gör ju så klart att det här i första hand kanske inte bör ses som en historielektion, utan som en lek med historien.
Sakamoto Ryoma må ytligt sett vara baserad på en verklig historisk person, men framför allt bygger han – som de flesta viktiga karaktärerna i spelet – på karaktärer från de gamla Yakuza-spelen. Ryoma är helt enkelt det alltid så älskvärda stenansiktet Kazuma Kiryu. Han råkar bara vara ärbar ronin istället för snäll gangster.
Även spelmässigt är det mesta bekant för den som kört någon av de äldre titlarna (Like a Dragon: Ishin är för övrigt en remake på ett äldre spel som aldrig släpptes utanför Japan). Du springer runt i en öppen värld, utför uppdrag, samlar diverse skrot, uppgraderar utrustning och färdigheter, äter mat och – framför allt – slåss mot ordentliga mängder bovar och banditer. Det finns fyra olika stilar: svärd, pistol, svärd och pistol och knytnävar. Alla har sina poänger och alla är kul att använda. I alla fall ett tag; precis som i föregångarna blir det ganska repetitivt med alla dussinstrider.
Det är det gamla klassiska beat ’em up-problemet, knappast unikt för just det här spelet. Utvecklarna försöker dock få in lite omväxling i att man kan samla på sig kort som ska representera soldater som lyder under en. Dessa har olika förmågor du kan aktivera under stridernas gång, och de kan uppgraderas och bytas ut. Det finns hundratals kort att samla på, så den som vill hitta och göra exakt allt i det här spelet lär bli sittande ett tag.
Sexiga gurkor
Tanken är förstås att minispel och sidouppdrag ska erbjuda omväxling. Du kan fiska, spela på kycklingrace, dansa, sjunga (jag är usel på dessa, eftersom jag vill titta på galenskaperna som pågår på skärmen, inte kolla vilka knappar jag ska trycka på) och lite allt möjligt annat. De flesta av både sidouppdragen och minispelen är dock i mitt tycke ganska tradiga. Även i de bästa Yakuza-spelen är utbudet av sidoaktiviteter ganska ojämnt, men de har i regel några minnesvärda höjdpunkter. Här är de ganska jämntjocka och känns i allmänhet lite oinspirerade och gjorda.
Ett sidouppdrag går bokstavligen ut på att i omgångar lyssna på en extremt svamlig dam som tjatar på i vad som känns som en smärre evighet om ointressanta saker och sedan ställer frågor om vad hon sagt. Jag fattar att det är det som är skämtet, men det blir inte mindre enerverande för det. Ett annat sidouppdrag går ut på att ge grönsaker till ett barn alldeles för många gånger. Skämtet där är att ungens mamma hatar grönsaker, så han får dem inte hemma. Så himla kul är det inte så det behöver upprepas in absurdum.
Gangster på natten, grönsaksodlare på dagen
Romantik om 3... 2...
Överhuvudtaget är det för många sådana uppdrag, där du bara ska ge allsköns skrot till folk orimligt många gånger, tills man till sist får någon snyftförklaring till varför de står och ber främlingar om sexiga gurkor (jo, ett sidouppdrag inbegriper en till synes väldigt upphetsad kvinna som vill ha fallosliknande grönsaker). Andra är mest humor som inte direkt får mig på bättre humör. En sliskig snubbe lockar med dig till sin bordell, där man ska får träffa en ”kurvig” person. Det visar sig så klart vara en sumobrottare. En tjock man istället för kurvig kvinna. Dråpligt värre. Den mest trivsamma sidoaktiviteten är att odla grönsaker, laga mat och ta hand om husdjur tillsammans med en föräldralös flicka, även om det rent spelmekaniskt är väldigt simpelt.
"Jag brukar kalla honom en inverterad Bamse"
Det finns ändå tillräckligt här, inte minst i huvudstoryn, för att hålla intresset mestadels uppe genom Like a Dragon: Ishin. Spelet har också den där typiskt sympatiska framtoningen som man känner igen från Yakuza-spelen, inte minst tack vare Ryoma/Kiryu. Jag brukar kalla honom en inverterad Bamse. Han gör folk snälla genom att misshandla dem sönder och samman. Det är inte lika mycket av den varan i Ishin som i vissa andra delar av serien, men hans solidariska grundinställning finns ändå hela tiden där – trots att intrigen kretsar kring hämnd, politiska maktspel och blodiga konflikter mellan oförsonliga fraktioner.
Hur japanska mardrömmar ser ut, undrar du?
Eller flopp?
Det är intressant att få någon sorts förvrängd inblick i en intressant historisk epok, och att se det klassiska Yakuza-konceptet förflyttat till ett annat sammanhang. Dock får jag erkänna att jag saknar den kanske viktigaste karaktären från huvudserien, nämligen de sprudlande och färgsprakande neongatorna. De dammiga gatorna och trähusen i 1800-talets Japan är inte lika omväxlande eller detaljerade och jag blir ganska mätt på dem ett antal timmar in i spelet. Dock ska sägas att staden är mer atmosfärisk på kvällen, när gatorna badar i det varma skenet från lyktor och berusade män stapplar omkring på gatorna (du kan även knuffa omkull dem, varpå de däckar på marken och börjar snarka högt). Det är inget stort problem, men karaktärsmodellerna varierar även väldigt i kvalitet. Viktiga karaktärer har uttrycksfulla ansikten, medan vissa andra kan se ordentligt komiska ut. Min favorit är nog katterna, som ibland ser helt galna ut.
Like a Dragon: Ishin är ett något ojämnt men ändå spelvärt tillskott till Segas långkörarserie, och även om jag blir frustrerad på spelet emellanåt så är det trevligt att till sist få chansen att spela det även här. Det är, om inget annat, en miljö och en inramning vi inte ser ofta i spel, som borde tilltala fler än bara historiskt intresserade.
Fotnot: PS5-versionen testad. Spelet släpps den 21/2 till pc, PS4/5, Xbox Series/One.
