Min uppväxt är präglad av sagor. Innan jag som liten skulle sova brukade min kära mor läsa högt ur Astrid Lindgrens berättelser och andra sagoböcker. Och på Kyrkbytorgets kvartersbibliotek fick jag lära mig om tomtar och troll tack vare John Bauers fantastiska illustrationer. Vi är lite dåliga i Sverige på att värna om vårt sagomässiga arv utanför Ronja, Mio och Emil.
"Rotad i skrock och folktrons berättelser"
Norrköpingsbaserade Dimfrost Studio som utvecklat Bramble vill råda bot på detta. De har grävt djupt bland gnomer, troll och svensk flora och byggt en mörk och skruvad berättelse rotad i skrock och folktrons berättelser.
Här kommer en parental guidance från er gamla baba Mike: den mörka sagostunden Bramble bjuder på är allt annat än lämplig för barn. Vilket kan vara bra att tänka på om du funderar på att kura ihop dig i soffan för en spelstund med din yngre avkomma. Det är nämligen lätt att bli lurad.
Vad som börjar som en härlig skogspromenad där Olle söker efter sin försvunna storasyster bland grönskade blomsterfält byts snabbt mot mörker och ensamhet. Ur ett visuellt och narrativt perspektiv har Dimfrost Studio arbetat mycket med ljus och skuggor. De ryggar inte för att presentera väldigt starkt grafiskt material som väcker obehag och ger mig kalla kårar längs med ryggen. Varje steg i skogen bär något olycksbådande i sig. Som om varje träd iakttar Olles varje steg. Formad som liten sten finner lilla Olle en gnista av mod som fungerar som ett ljus i mörkret, som ett vapen och en del av hur många gåtor får sina svar.
Bramble kan enklast beskrivas som ett filmiskt äventyr inramat i ett skräcktema med inspiration från spel som Inside och Little Nightmares. Olles öde, som upplevs och avslutas på två spelkvällar, bygger på kontraster i två olika former: narrativet och det visuella. Det senare pendlar från Carl Larsson-pittoreska sommarlandskap till Guillermo Del Toro-tolkningar av nordisk folktro. En balans mellan konstraster som är briljant utförd på alla sätt möjliga.
"Alldeles för avskalat och simpelt"
Den andra formen av kontraster är i det spelmekaniska. Och här tappar Bramble bort mig en smula. Även om bossfighterna är intressanta, finurliga och unika är spelet i övrigt en snitslad bana som inte bjuder på några större överraskningar bortsett från ett eller två pussel. Det blir alldeles för avskalat och simpelt, och saknar den fingertoppskänsla som spelet i övrigt har. Det blir obalanserat när jag är villig att säga att två av bossfighterna är några av de bästa på flera år, eftersom spelet inte håller dig i handen utan du får tänka till och lära dig längs med vägen. För att sedan återigen gå tillbaka till den enklaste formen av plattformshoppande, tydliga stigar och lermarker att vandra på.
För sagopuristen dryper Bramble av inspiration från gamla sagor, Bröderna Grimm, John Bauers målningar, Edvard Grieg och hans kompositioner för bergakungen, Selma Lagerlöf, Nils Holgersson och Astrid Lindgren. Kanske är det min uppväxt i Svea rike som gör mig extra lyrisk över referenserna, men jag älskar verkligen varje detalj som går att härleda till böcker och målningar från min barndom. Nordisk folktro erbjuder mängder av olika väsen, odjur och varelser som hamnat lite i skymundan och sällan får den respekt de förtjänar. Förhoppningsvis kan Bramble fungera som inspiration till andra utvecklare att gräva runt lite i arkiven och hitta sin saga som de vill tolka. Det är helt enkelt dags för en renässans för folksagorna.
"Korpar som plockar resterna från ett lik"
Korpar som plockar resterna från ett lik som hänger och dinglar i ett träd i en mörk skog. Näckrosblad som vilar i vattenbrynet eller små märkliga varelser som trängs runt Olle. Här samsas allt för att bygga en stämning som kan skapa ett inre lugn, bara för att några minuter senare få mig att hoppa till i soffan.
Bramble, den barnovänliga sagan.
Samtidigt finns en underliggande mekanik där jag som spelare börja ifrågasätta mina handlingar. Utan att skriva dig på näsan eller be spelaren att göra ett aktivt val finns här ändå handlingar som utförs som går att undvika. Och är det spelet som tvingar fram dessa eller är det jag som person? Det blir nästintill existentiellt och är definitivt något jag hade velat se mer utvecklat.
Att ge Olle en bräcklighet och rädsla samtidigt som han drivs av mod och syskonkärlek förvandlar Bramble till en hjärtevärmande saga som bottnar i mognad där en liten oskyldig pojke står i centrum mitt i kuslig värld. Där Bramble fångar mig med fantastiska bossfighter, en intressant tolkning av nordiska sagor och övertygande atmosfär förlorar det mig under transportsträckorna. Det är tråkigt, för här finns potential till något mer än bara bra.
Fotnot: Testat på PS5. Bramble släpps den 27/4 till pc, PS5, Xbox Series och Switch.
