"Känns mer linjärt, men i gengäld lite mer fokuserat"

Deck 13 är förmodligen mest kända för sina Soulslikes: The Surge och Lords of the Fallen. Atlas Fallen är dock inget Soulslike, utan vi får ett kvickt actionrollspel som bygger på rörelse och mobilitet.

Det är inte en öppen värld så som, säg, Skyrim. Atlas Fallen är istället indelat i öppna zoner jag får besöka i takt med att berättelsen går framåt. Zonerna fungerar i princip som storykapitel, du kan visserligen teleportera tillbaka till en tidigare zon, men spelet känns mer linjärt än traditionella rollspel. I gengäld känns det dock också lite mer fokuserat.

Surftajm!

Alla dessa beslut.

Atlas Fallen har också en unik take på en postapokalyptisk värld. Det lånar från Mellanöstern och jag får en hel del Prince of Persia-vibbar emellanåt. Det är i början oklart vad som hänt världen, men det står tämligen snabbt klart att det är gudarna som har ett finger med i spelet. Själv berikas jag med en magisk handske, som såklart också spelar in i de fortsätta händelserna. Det är nämligen den jag uppgraderar under resans gång för att göra mig starkare.

"Att stå på ett berg och se solstrålarna bryta igenom dimman av sand innan de når världen nedanför..."

Världsbyggandet påminner en hel del om Nier och allt skrivs inte på spelarens näsa. Istället får jag utforska och undersöka för att lägga ett pussel om vad som skett. Trots att det mesta handlar om bruna och gula kulörer är miljöerna oerhört vackra, med slående utsikter. Att stå på ett berg och se solstrålarna bryta igenom dimman av sand innan de når världen nedanför är en fröjd för sinnena. Dessvärre kan karaktärsmodellerna och rörelserna vara av lite blandad kvalité, men Atlas Fallen är helt klart vackert. Och en vacker resa i co-op tillsammans med en annan spelare. Detta vävs dessutom in i historien med att till exempel båda spelarna blir representerade i filmklipp och liknande. Gott så.

I begynnelsen får jag skapa mig en karaktär på klassiskt rollspelsmanér och släpps sedan ner i postapokalypsen med ruiner och ett oändligt sandhav. Sand hamnar visserligen överallt, men till skillnad från Anakin Skywalker hatar jag inte sand. För att slippa vandra i den heta öknen kan jag nämligen surfa med mina skor över sanden för att nå mina mål. Det låter kanske fånigt, men känns i praktiken väldigt rätt när jag glider runt där på sanddynorna. Andra sätt att ta sig fram är genom dubbelhopp och så kallade "dashningar" i luften. Detta gör att jag lyckas nå platser en normal person inte kan, och detta triggar ständigt utforskarnerven. Helheten blir således vackert egen då nyckeln i Atlas Fallen är snabbhet och mobilitet – vilket avspeglas i striderna.

Striderna är också egensinniga och bygger på att en mätare fylls på medan jag delar ut stryk. På denna mätare grupperas olika förmågor. Dessa går sedan att uppgradera och byta ut i takt med att jag ramlar över nya i världen. Det resulterar i en hel kortlek av förmågor att välja mellan för att skräddarsy just din stil. Den mest intressanta mekaniken är att ju mer jag fyller på mätaren desto mer kraftfulla blir vapnen – men kommer med priset att jag själv tar mer skada. Jag kan för all del även avlossa en "ultimate"-attack orsakar enorm skada men också nollställer mätaren.

Striderna är en dödlig dans.

Ett spel med utsikter.

"Inte för alla"

Det blir således en ständig balansgång. Hur hårt vågar jag pressa mätaren? När är läge att nollställa med superattack? Var på mätaren sätter jag mina förmågor? Jag kan även nyttja mobiliteten i strid, och hoppa runt i luften för att nå monstrens olika svaga delar. I mötet med en stor skorpion krävs det dubbelhopp och dash-attacker för att ha chans att hugga av den farliga svansen som den hela tiden håller riktad upp i luften. Atlas Fallen har för all del ett rätt komplicerat stridssystem som tar ett tag att lära sig, men samtidigt skapas möjlighet att bygga sin egen säregna stridsstil.

Atlas Fallen är inte för alla och det tog några timmar innan det verkligen klickade för mig. Samtidigt belönas också den som ger spelet en chans och inte ger upp i första taget. Inget i den 20 timmar långa berättelsen känns särskilt unikt, och det är istället striderna och fokus på snabbhet och mobilitet som gör spelet till en unik upplevelse. När alla bitar sitter på plats blir striderna en dödlig och tillfredställande dans där jag rytmiskt hugger ned motståndet. Om du har tålamodet som krävs för att lära dig denna dödliga balett, Då är Atlas Fallen spel för dig.

Fotnot: Xbox Series X-versionen testad. Atlas Fallen släpps även till pc och Playstation 5.