Recension – Delta Force: Xtreme

Det är nästan sju år sedan det första Delta Force-spelet dök upp. Serien lever fortfarande kvar och genom åren har ett par uppföljare och tillägg av varierande kvalitet dykt upp. Det första spelet anses dock som det bästa även om grafiken med dagens mått mätt inte är speciellt upphetsande. Idag finns till och med vad man skulle kunna kalla en online-version av Delta Force kallat Joint Operations med fler än 64 stycken spelare samtidigt vilket är fler än Battlefield 1942.

För ett tag sedan släpptes Delta Force: Xtreme som är den senaste upplagan av den smått historiska serien. Precis som sina föregångare ligger tyngdpunkten på semirealism blandad med snabb och fartfylld action med stora spelytor. Istället för att satsa på nya och fräscha banor har utvecklarna på Novalogic piffat upp de klassiska banorna från de tidigare Delta Force-spelen och inkluderat dem i det här paketet. Andra nyheter är bland annat kontrollerbara fordon, bättre grafik och ljud plus mycket mer.

För att göra den alltmer kräsna skaran av grafikfetischister till freds har grafikmotorn fått sig en rejäl ansiktslyftning. Det är ju trots allt sju år sedan det första Delta Force-spelet släpptes på marknaden. Grafiken var som sagt inte så avancerad och fiendesoldaterna såg för det mesta ut som gigantiska pixelmonster. Även om det visuella moderniserats kan det dock inte mäta sig med andra samtida rivaler då soldater, hus och andra döda ting fortfarande är drabbade av kantigheter och bristande detaljer. Men i det stora hela har det inte någon större betydelse då grafik aldrig varit speciellt viktigt; spelupplevelse och allmänt flyt är betydligt viktigare element för mig än just utseende.

Ett område som konstigt nog inte verkar har fått någon förbättring alls är den som vanligt idiotiska AI:n. Man kan fortfarande skjuta ihjäl en fiendesoldat utan att hans polare som står fem meter längre bort inte fattar vad som händer. Trots att sju år gått skjuter och springer soldater fortfarande in i väggar. Spelupplevelsen tar naturligtvis väldigt stort stryk av den anledningen. Men om man tänker efter så vore det nästan en omöjlighet för en liten grupp soldater att vinna över så många fiendesoldater om de inte hade samma intelligens som en tvättsvamp.

Enspelarläget består av 20 stycken banor av varierande uppbyggnad och svårighetsgrad. Den artificiella (o)intelligensen gör att spelet kan klaras av på ett par timmars effektivt spelande vilket tyvärr blivit något av en standard hos spel nuförtiden. Mest spelglädje hittar man naturligtvis i flerspelarläget. Det finns totalt sex stycken lägen; Team Deathmatch, Deathmatch, Capture the Flag, King of the Hill, Team King of the Hill och det kanske roligaste läget av dem alla - co-op. Deathmatch är trots allt förvånansvärt kul att spela. Ytorna är stora och det finns många ställen för krypskyttar att gömma sig på.

Delta Force: Xtreme är inte på något sätt ett revolutionerande spel. Spelar man i enspelarläget påminner det om samma läge i en nedtonad version av Battlefield 1942. Spelet har visserligen sin charm om man nöter igenom det ensam men roligast blir det om man lirar det med en eller flera polare. Flerspelarlägen som Team Deathmatch och King of the Hill är enormt roliga. Nätkoden är lite ostabil på sina ställen vilket gör fordonen lite knepiga att ratta. Ibland känns det som man går på is när man rör sig på spelplanen. Samma fenomen kunde jag även känna av i Black Hawk Down, vilket var enormt störande på sina ställen. Sammanfattningsvis är detta en helt solid produkt. Med tanke på det låga priset och det tilltalande multiplayer-läget är detta ett helt okej köp.