Det är svårt att tänka sig att det är 16 år sedan första World of Goo släpptes. Det släpptes nämligen på Wii och PC så långt bak som 2008, en tid när indiespel började visa framfötterna på konsol. Spelet blev med sina smarta pussel och udda estetik snabbt en hit. Att vi fått vänta så här länge på en uppföljare är för mig faktiskt lite av en gåta. Vi fick visserligen en remaster på ettan till Switch för några år sedan, men en ren uppföljare har dröjt – tills nu!
World of Goo 2 ser vid första anblicken ut att vara identiskt med föregångaren. Det handlar om att pussla ihop små charmiga slemklumpar i olika strukturer så att man kan nå ett rör som de kvarvarade sugs in i. Spelet är egentligen en lite annorlunda variant av DMA Designs (numera Rockstar North) Lemmings i det att räddningen av den stora massan kommer på bekostnad av den enskilda individen. Om det finns någon djupare tanke där lämnar jag öppet att spekulera över.
Den spelmässiga utmaningen ligger i fysiken och hur spelaren ska få ihop sina byggnader för att nå till röret. Att bygga en bro kan tyckas enkelt, tills man inser att slem inte är det mest robusta materialet och det gärna böjer och bänder sig. Följden blir att jag måste säkra upp med fler stöttepelare och då offra fler slembollar.
Det finns nyheter i form av flytande slem som jag behöver hantera, men även slembollar i andra färger som har andra egenskaper än de svarta. Det kan handla om att bygga bort ett hinder så flytande slem sen kan rinna ned i en bana och väcka upp röda slemblobbar. Dessa kan jag sen fästa i en struktur och låta stiga uppåt till röret där sedan alla kan hoppa av och sugas in. Det finns också slemblobbar som skapar ihåliga rör som kan transportera vätska som sen kan användas till något smart. Eller vad sägs om jättestora blobbar som måste malas ned i mindre för att bli användbara? Pusslen är således smarta, och ibland väldigt utmanande och kräver mer än en hjärncell. Den enda kritiken jag har är att vissa av de mer innovativa nyheterna används lite för sällan.
Storyn (ja det finns en) är något av en spark åt vårt samhälle och hur vi konsumerar utan tanke på omvärlden. Det är politiskt, men det görs med en väldigt charmig inramning och en god portion humor. Utvecklarnas budskap går inte att missa, men samtidigt är det inte heller så mycket ”in your face” att man blir störd på det. En väldigt bra avvägning helt enkelt.
Estetiskt är World of Goo 2 en fröjd för ögat. Vid första anblicken känns spelet precis som jag minns föregångaren och det är först när jag jämför dem som jag ser skillnaderna. Det är subtila saker som mjukare grafik och klarare färger, men även hur fysiken och spelet rör sig. Det är lika charmigt med sin tecknade grafik och jag kan inte annat än småle när de goo-bollarna gör sina gulliga små ljud ifrån sig. Musiken är också stämningsfull och i kombination med de småhumoristiska filmklippen som driver berättelsen framåt bildas ett enhetligt paket.
Jag spelade World of Goo 2 på pc och Switch, och spelet passar på båda tack vare den enkla men charmiga grafiken. Det är dock lite enklare att köra med mus än med Switch motion-kontroller. Det passar i alla fall utmärkt som ett munsbitsspel och där har det bärbara formatet en fördel. Med det sagt funkar spelet utmärkt på min bärbara pc och det går snabbt att starta för att köra en bana här och där under dagen. En annan fördel Switch har är att det finns ett lokalt samarbetsläge för hela fyra joy-cons, vilket tar upplevelsen till nya höjder.
World of Goo 2 har hela 64 banor. Det finns dessutom omspelningsvärde i att försöka rädda fler goo-blobbar eller klara banorna på snabbare tid. Spelet är så pass beroendeframkallande att jag alltid vill förbättra mitt resultat. Har man då dessutom några samarbetspartners på Switch att köra med så går det att lägga ned mycket tid i detta spel. Den enda lilla kritiken jag har är att jag gärna sett att de nya elementen användes lite fler gånger, men annars kan jag varmt rekommendera World of Goo 2 till alla som gillar charmiga pusselspel med en god portion humor.