De senaste åren har erbjudit en buffé med nyversioner av klassiska japanska rollspel, i allt från enklare remasters till totala renoveringar. Square Enix har som utgivare släppt ifrån sig båda sorterna, med en lyckad remaster i Final Fantasy XII: The Zodiac Age till det pågående mastodontbygget i Final Fantasy VII Remake-trilogin.
När systerserien Dragon Quest får remake-behandlingen börjar man med seriens tredje del, ursprungligen släppt till NES 1988. Japanska och amerikanska rollspelsfantaster fick då uppleva äventyret som vi i Europa fick avundsjukt sukta efter. Att de inte börjar med del ett beror på att seriens första tre delar ingår i samma berättelse, och del tre är den första delen i berättelsen.
Att spelet ursprungligen släpptes i slutet av 80-talet märks i berättelsens struktur. Du spelar den utvalde hjälten som är son till en legendarisk krigare. Under äventyrets gång avtäcker du mer om det som hotar världen, och när det börjar dra ihop sig ska du samla ihop ett visst antal objekt innan det är dags att ge hotet storstryk.
"Dags att ge hotet storstryk"
Då denna remakeversion till största del håller sig trogen originalets handling med bara små justeringar är det inte konstigt att berättandet är av något enklare karaktär än de mer storslagna berättelser genren har bjudit på de senaste årtiondena. Samma gäller med Final Fantasy Pixel Remaster-samlingen, där seriens tidigare delar har betydligt enklare berättande än den storslagna sjätte delen.
En något simpel och klassisk berättelse behöver dock inte vara helt och hållet negativt. Moderna JRPG-spel kan lätt kräva över 100 timmar för den som vill grinda levels och köra sidoinnehåll, och Dragon Quest-seriens senaste delar är inget undantag. Att här se sluttexterna rulla efter runt 40 timmar, med en del sidomaterial inkluderat, är befriande för den med en tornande backlog i spelhyllan.
Om berättelsen i stora drag håller sig trogen originalet är det visuella en desto större uppgradering. Den grafiska stilen kallas HD-2D och introducerades med Octopath Traveler. Precis som i alla titlar där den använts ger den en känsla av den gamla skolans pixelperfektion med 3D-världens nymodigheter som avancerad ljussättning och kameraeffekter som växling av skärpedjup, vilket inte är möjligt med renodlad 2D-grafik.
"En känsla av den gamla skolans pixelperfektion "
Den visuella festen rullar på Unreal 4-motorn och där den använts tidigare har prestanda inte varit ett problem ens på den nu tämligen åldrade Switch-hårdvaran. Med Dragon Quest III HD-2D kan det hända att bilduppdateringen svajar till vid panoreringar, men det sker lyckligtvis så sällan att det inte påverkar negativt i nämnvärd utsträckning.
När det gäller stridssystemet har utvecklarna hållit sig trogna originalets turordningsbaserade förlaga. Den som tycker striderna blir för kämpiga, eller som får hela gruppen utslagen av spelets svårare bossar eller fiender, kan när som helst byta svårighetsgrad.
Rätt sorts svårt
Den enklaste svårighetsgraden är snillrikt utformad då den faktiskt visar hur svårt motståndet är, men spelarens karaktärer kan inte bli utslagna. Att se hela gänget vara på randen av utplåning efter första rundan ger en bra bild över hur svår striden skulle vara om du spelade på de högre svårighetsgraderna, där utplåning är en högst påtaglig risk. Om du skulle bli utslagen på de högre svårighetsgraderna får du direkt möjligheten att antingen spela om striden, eller börja strax innan så du får chansen att justera strategin.
Ett av de största tilläggen i spelet är den nya karaktärklassen djurtämjare. Tillskottet ändrar inte striderna eller strategierna som kan användas där nämnvärt, men de monster du kan rekrytera ute i spelvärlden används i de monsterarenor som är nytt för remakeversionen. Dessa kan lägga till några speltimmar om det faller dig i smaken.
En aspekt av gamla JRPG-spel som lyckligtvis inte är intakt är hur ologiskt det kunde vara att lista ut vad man skulle göra härnäst, och var det skulle göras. Tillsammans med oförlåtande strider kunde det lägga till ansenliga mängder fruktlösa speltimmar. I denna remake kan novisen, eller den som inte vill söka upp guider på nätet, se vad nästa steg i berättelsen är med tydliga markörer. Autosparande gör också att du inte måste spara hos prästerskapet för att kunna återuppta en spelsession.
Det finns också en hel del att vinna på att ägna tid åt att prata med de NPC-karaktärer som befolkar världen. De bjuder ofta på tips om allt från hur du kommer åt hemligheter till strategiska råd för striderna, monstersamlande och mycket mer. För den som tar sitt första steg i Dragon Quest-serien kan det vara väl värt att ägna lite tid åt att konversera i städerna.
Något som är både uppdaterat och till stora delar nytt är det ljudliga. Originalets midi-blippande återfinns här i uppdaterad form med seriens typiska muntra fantasytoner. Musikstycken är inspelade med orkester och vissa nyckelscener har frälsts med röstskådespeleri, där du kan välja om du vill ha tal på engelska eller japanska. Majoriteten av dialogen levereras via text, men de scener som bjuder på talad dialog tillför en hel del charm.
"En klassisk rollspelstitel i läcker inramning"
Dragon Quest III-remaken är ytterligare ett exempel på hur lyckad HD-2D är som grundstomme för ett klassiskt pixeläventyr i modern tappning. Stridssytem och andra spelmekaniker håller sig till den ursprungliga formeln, men justeras så att även de som inte köttat turordningsbaserade japanska rollspel i trettio år kan ta sig igenom resan.
En något rudimentär berättelse är det enda som kanske inte imponerar på den som är van vid samtidens bombastiska epos. Men den som är sugen på att uppleva en klassisk rollspelstitel i läcker inramning lär inte bli besviken. Den som fastnar för det som erbjuds här kan slutföra trilogins berättelse när Dragon Quest 1 och 2 släpps i HD-2D-utförande nästa år.
Fotnot: Dragon Quest III HD-2D släpps den 14/11 till Switch (testat), PS5, Xbox Series och pc.
