Lanseringsproblemen var temporära (pjuh!). Några timmar efter att Microsofts nya, hett efterlängtade civilflygsim hade släppts kunde man sluta titta på "97 %"-laddskärmen och börja undersöka om Asobo hade ett ännu bättre spel än senast i sig. Så här en och en halv vecka senare undrar jag inte längre om de har det, utan när det blir färdigt.
"Inte färdigt. Inte ens nära"
MS Flight Simulator 2024 överträffar sin fyra år gamla föregångare på flera områden. Men det finns ett "men" här, och det är inget man skojar bort. Bitvis är spelet ohyggligt bra (ha det med dig när du läser den här texten), men i andra bitar är det inte färdigt. Inte ens nära. Exempel: en speakerröst säger "Placeholder" istället för det den ska säga. Då förstår du nivån av ofärdighet, och undrar kanske liksom jag varför man inte bad om ursäkt, pausade den delen och släppte den senare.
Sorgebarnet är trist nog det nya karriärläget, spelets för min och mångas del intressantaste nyhet. MSFS 2020 var alldeles utmärkt, men sandlådeupplägget krävde att man själv fick hitta på allt man skulle göra. En karriär ger variation: yrkesspecifika utmaningar, uppdrag, delmål, med mera. Jag gillar idén, mycket! Men redan första uppdraget örfilar mig ur drömmen – det går inte att slutföra. Nästa gång funkar det. Men buggen blir starten på en kavalkad av tragikomiska bekymmer med karriären.
Det dåliga spelet
Den blyga piloten.
Karriären börjar så här: välj hur du ska se ut och din hemflygplats. Flyg ett varv runt basen så har du certifikat för enkla propellerplan i snällt väder. Vid nästa licens måste du välja: plan eller helikopter. (Lugn, du kan ta den andra senare.) Jag väljer planet, och kan därpå flyga folk för betalning. Nya licenser öppnar nya sorters uppdrag som väljs på kartan/jordgloben. De visas i en dynamisk lista som snabbt blir välfylld. Sortering och synbar struktur saknas – varför, Asobo? – så det blir snart ett sladdrigt bläddrande för att hitta bästa uppdragen. Det vill säga, de som ger mest pengar för flygtiden.
Allt som allt finns ett 20-tal certifikat att ta, med övervikt på flygplanssidan. Mörker- och instrumentflygning, jetplan, transporthelikoptrar med mera står på menyn. Men licenser kostar pengar, och som anställd pilot är betalningen skral. Så det tar många timmars flygplansförflyttning, taxiflyg, fallskärmskjutsning, besprutning och annat för att ha råd med det du vill flyga. Genvägsknappar låter dig korta ner transportsträckorna. Men då sjunker intäkterna, så det vapnet är rätt vekt. Men tidskomprimering kan användas utan pengaavdrag, så sätt autopilot (om planet har det) för att minska tidsåtgången till kanske en tredjedel. Skönt vid timslånga transporsträckor, hälsar otålig undertecknad.
Ibland är det oerhört vackert.
AI-blicken.
Tjälskador värda namnet!
Automatisk landning. Tack spelet.
Vagnen ställer sig precis framför planet och flyttar sig inte. Händer ofta.
Vilda djur kan dyka upp. En fin detalj.
Jag brände ivrigt mina intäkter på fler licenser, men ångrade mig vid insikten att man kan starta firma, köpa en farkost och tjäna fem, tio eller tjugo gånger mer än som anställd. Första planet får jag köpa till kraftig rabatt, men det kostar fortfarande en god slant. Så det tar en halv dags grindande innan jag till slut jobbat ihop till en Cessna 172:a, en försäkring och rätt att ta folk på sightseeing. Men inga upprag syns i den nykläckta Freelancer-fliken vid mitt fina, alldeles egna plan.
"Snålt för all tid och slit som jag fått lägga ner"
Internet berättar att jag måste köra ett speciellt uppdrag för att förlösa spelformen. En kvick resa Madagaskar t.o.r. senare är saken löst, och frilansfliken… gapar tom. ("För i helv..!"). Ny nätsökning: hitta rätt sorts frilansuppdrag på annan flygplats och flytta planet dit, säger nätet. Då uppstår nästa problem: flytten kostar, men jag är pank. Mer reprisflygning för skräpintäkter tills jag slutligen - äntligen!! - kan göra det karriären går ut på.
Belöningen är i sammanhanget furstlig: 25 000 credits, 5-10 gånger mer än innan. Men det känns ändå snålt för all tid och slit som jag fått lägga ner på något som bara borde vara ett par knapptryckningar. Hur svårt ska det behöva vara, Asobo?
Karriären håller kvalitén hos en testversion, en alfa. Den har massa intressanta idéer, men den släpptes långt innan den var färdigvuxen. Frusterade spelare skriver i forum att deras karriärer i praktiken är döda: de har kraschat (och haft fel färsäkring) eller sålt sina enda plan, och sen kostar ett nytt mångdubbelt mer än det första. Bara att starta en ny karriär och börja grinda igen, hå och hej.
Man förnimmer en Sveker: "Ska det vara så?!" Och man håller med.
En del av ovanstående är skrattretande, annat rätt jäkla upprörande när spelet kostar från 900 kronor. Men! Trots alla problem, som flera gånger gjort mig genuint förbannad, så vill jag forsätta min karriär. Inte så mycket i dess nuvarande skick, men när de grövsta tidstjuvarna strypts och när någon med lite pedagogiskt tänk fått ryta till om hur saker ska presenteras tänker jag göra ett nytt försök. För upplägget har något, det lockar och drar. Dessutom vilar kampanjen på en i grunden mycket stark flygsim.
Och det bra spelet
Grundstommen i den är liksom förra gången friflygnigen där det är upp till dig, dina flygfarkoster och din fantasi. Gissningvis blir sandlådan mångas hemvist också nu, och Microsoft erbjuder en gratis flight planer där du styr upp hela flygningen på förhand så att den finns redo i planet inför take-off.
Fysiken och flygkänslan har trimmats avsevärt, så spelet har jagat ikapp genrekusinerna DCS och IL-2:s tidigare rätt tydliga försprång. Väder och vind biter tydligt i kärrorna, det bor mer liv i dem nu. En DHC-2 Beaver vill ogärna tyglas i vinden vid inflygning, och att landa den på banor inte mycket bredare än dess spårvidd kräver varsamhet och exakthet. Rejält svårt, på helt rätt sätt! 172:an är snällare, men vill fortfarande styras av en varsam hand. Jag har också kärat ner mig i helikoptrarna, och mersmaken bara växer ju mer jag flyger. Fysiknyheterna är kanske inte lika tydliga med fullstora jetflygplan, men den nya känslan finns tveklöst där också.
Möt svala snubben!
Med små, känsliga plan är Xbox-kontrollen det kanske sämsta valet. Spakarna har så kort slaglängd att det är ett evigt pill för att inte styra för mycket, och utan analog gas tappar man en hel del känsla. Det går, men är man van med styrspak så saknar man finliret. Lite som digitalt tangentbord på mobilen, eller gamepad för gamla wasd-rävar, för den delen. Joystick eller yoke rekommenderas alltså varmt. Billig eller dyr spelar mindre roll – poängen är att få stort styrutslag så att du kan göra små justeringar.
"Joystick eller yoke rekommenderas alltså varmt"
Jag har mest kört med HOTAS (en enhet för gas, en för styrning) och roderpedaler, men även min gamla Sidewinder-sticka från 90-talet gör jobbet. Efter att manuellt ha ställt in vad som gör vad, för spelet ger den inga default-bindningar. Det man behöver är tre styraxlar och ett analogt gasreglage, och det fixar de flesta joysticks.
I sina bästa stunder är MSFS 2024 något av det vackraste som finns att uppbåda i spelväg. Jag besökte Lofoten och Tromsö, och tappade hakan när den oerhörda nordnorska naturen i soluppgång målades upp på skärmen. Det landskapet är något extra, men spelet visar många andra platser häpandsväckande vackra: Hongkong, San Francisco, Gibraltarklippan, Panama… Annars serverar fotoläget en buffé av vackra platser du kan låta kameran gå bärsärk på.
Men allt är inte bländande vackert, ej heller tekiskt bra. Jag landar en helikopter mitt i Tokyo och går ur på promenad (en rätt gimmickartad nyhet). Staden verkar ha utsatts för lika delar bombning och kubistisk konstnär. Och stackars Kaknästornet får inte vara med den här gången heller. Det blir väl så när hela jorden ska avbildas. Mest kärlek får större städer och objekt, och resten genereras av mer eller mindre kvalificerade gissningar. Det kan jag leva med.
"Förtjänar alldeles uppenbart ett högt betyg"
Hur mycket den nya streamingtekniken (saker laddas hem i realtid) spelar in där vet jag inte. Prestandamässigt påverkar den ibland, men ofta märks den inte. Saker kan hacka till och frysa, men det hände även i MSFS 2020. Överlag flyter 2024-versionen godkänt på de tre datorer jag lirat på, och även ok på Xbox Series X. På redaktionsdatorn med dyra komponenter kör jag allt maxat i 4K med konstant bra framerate. På en klenare dator rullar det för det mesta, men frameraten har sjunkit kraftigt några gånger: gissningsvis när RAM- eller grafikminne tagit slut.
Att recensera MSFS 2024 är att bedöma två rätt olika spel samtidigt. Det ena både infriar och överträffar flera av de högt ställda förväntningarna, och förtjänar alldeles uppenbart ett högt betyg. Det högsta, rentav? Det andra är svårt att alls betygsätta då det inte känns färdigt. Struntar man i oskicket att släppa ett ofärdigt spel så är MSFS 2024 ett solklart köp, trots en del buggar och brister även utanför karriären. Men om den senare är det stora lockbetet så gör man klokt i att hålla sig till föregångaren tills Asobo fått ordning på saker och ting.
Fotnot: MS Flight Sim 2024 släpptes den 19 november på pc och Xbox Series. Mestadels spelat med redaktionsdatorn (Core i9-14900K, Geforce RTX 4090, 64 GB DDR5-RAM).
