Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men jag tror att jag blivit lite mätt på exploderande nazistskallar. I alla fall när de paketeras enligt Rebellions numera extremt rigida Sniper Elite-mall. Sniper Elite: Resistance är helt enkelt inte den fullträff som hade behövts för att ge gnistan tillbaka till den åldrande spelserien.
Med en nygammal huvudperson i Harry Hawker, samt en ny undertitel istället för ännu en siffra, så hade jag ändå vissa förhoppningar att Rebellion skulle ta sin numera väldigt familjära prickskjutarserie vidare – eller åtminstone ut på något kul sidospår. Några hundra döda nazister senare kan jag konstatera att det inte blev så.
Det hade väl i ärlighetens namn faktiskt räckt ganska långt med bara mer av samma en gång till, om spelet känts mer slipat och bandesignen var på topp. Grundkonceptet är fortfarande bra, och jag har väl inte heller tråkigt med Resistance, det är bara att allting är så bedövande bekant vid det här laget. I princip är det Sniper Elite 5 – som i sig var en besvikelse jämfört med fyran – fast lite sämre. Det räcker inte riktigt.
"En nästan skrattretande tunn intrig"
Den här gången kretsar spelet kring en nästan skrattretande tunn intrig om kemiska vapen som kan hota invasionen av Normandie. Den berättas nästan helt medelst en torr röst över lite bilder, och de få mellansekvenser vi bjuds på imponerar inte heller. Det känns som om utvecklarna hade tänkt sig ha mer karaktärsutveckling, men fick slut på tid. När så det klimaktiska slutet kommer är det svårt att känna något alls, för vi känner varken Harry eller hans vänner i den franska motståndsrörelsen. Skurken är bara ett namn och ett ansikte – som man snabbt och enkelt blåser åt helvete. Nu har förstås handlingen aldrig varit särskilt bra eller viktig i Sniper Elite-serien, men det här är ovanligt slappt även i det sammanhanget.
Vi får dessutom besöka gott om platser som känns mer än lovligt bekanta. En vingård, en damm, några små europeiska byar med fort i, och lite för många gränder och tröttsamma inomhussektioner i underjordiska nazistbunkrar och labb. Det är inte exakt samma kartor vi sett förut, men det hade ärligt talat lika gärna kunnat vara det.
Fienderna är även de som vanligt. Först på näst högsta svårighetsgraden (Sniper Elite) utgör de något vidare hot. Annars är de lite väl blinda, döva och passiva. Oftast kan man klara sig rätt bra även på de högre svårighetsgraderna så länge man inte, som jag, blir otålig när vissa huvuduppdrag tvingar en att springa runt för att leta dokument som radarn inte alltid pekar ut så pålitligt. De nya svartklädda Gestapo-agenterna bjuder egentligen inte heller på så mycket större motstånd än andra fiendesoldater. Utmaningen ligger främst i att inte bli flankerad eller överväldigad av för många fiender. Farligast är, som sig bör, som alltid fientliga prickskyttar. De kan göra processen kort med en om man inte håller huvudet kallt (och utom synhåll).
"Fortfarande milt underhållande"
Visst är det fortfarande milt underhållande – och oroväckande trivsamt – att förvandla nazistpungar till blodpudding från 500 meters avstånd, särskilt i co-op. Men med åtta ganska mediokra kartor (och ett nionde som är så kort att det knappt räknas) som inte lockar till omspelning, klent med nyheter och brist på puts så är det svårt att riktigt rekommendera detta. Som en rejäl expansion till Sniper Elite 5 hade det väl varit rimligare, men som fristående spel känns det fattigt.
En av få nyheter är ett nytt spelläge som består av halvtrista utmaningar där man ska döda ett visst antal fiender på en viss tid med ett visst vapen. De här kartorna måste av någon outgrundlig anledning dessutom låsas upp genom att hitta gömda posters genom kampanjen.
"Släppa en hel ubåt i skallen på Hitler"
Även när spelet bjuder på omväxling i nazistskjutandet är det lite tafatt. Som brukligt har varje karta en måltavla som kan tas av daga på något unikt sätt (gift, en unik bomb eller något liknande). Tyvärr är fällorna man kan gillra ganska tama så i regel är det knappt ens värt besväret. I en av föregångarna kunde man släppa en hel ubåt i skallen på Hitler. Mer sådant hade verkligen inte skadat.
Det är synd att Rebellion slarvar ur sig en så oinspirerad uppföljare i en serie som verkligen är i skriande behov av en ordentlig uppdatering och lite nytänk. Sniper Elite: Resistance är som sagt inte uselt, det gör bara inte tillräckligt för att riktigt berättiga sin existens. I sin iver att fortsätta skjuta mot samma måltavla ännu en gång glömmer Rebellion att det krävs att man kalibrerar siktet ordentligt för att det ska bli en fullträff.