Nya perspektiv är lurigt. Ofta säger vi ju att vi vill ha just det, men vanans makt är stor och när vi väl ser resultatet är det ibland svårt att inte bli besviken. De av er som är i en viss ålder kanske minns hur spännande det lät på förhand när vi skulle få tredjepersonsaction i Command & Conquer-universumet? När C&C: Renegade väl släpptes var det tyvärr ingen höjdare. Samma sak när man försökte omvandla XCOM till actionspel inte mindre än två gånger, först med XCOM: Enforcer och sedan med The Bureau. Även när resultatet är relativt bra är det ändå i regel lite kontroversiellt. När Fallout 3 gick från isometriskt perspektiv till förstapersonsspel ballade en viss del av fanskaran ur ganska ordentligt på forumet No Mutants Allowed.
Det är här någonstans som Obsidian kommer in i bilden. De har sedan tidigare erfarenhet av att framgångsrikt gjuta 3D-liv i en traditionellt isometrisk spelvärld med klassiska Fallout: New Vegas. Det är också det som gjort att jag på förhand ändå vågat ha vissa förhoppningar på Avowed, som är en spinoff på deras fantastiska Pillars of Eternity-spel. I mångt och mycket har de lyckats även den här gången, för Avowed är ett väldigt underhållande och medryckande rollspel.
Som spelare ikläder man sig rollen som en så kallad godlike, en ovanlig sorts humanoid med speciella krafter och utseenden som de fått från en specifik gud. Det extra ovanliga med just dig är att du inte vet vilken gud som skapat dig, vilket gör dig helt unik – men också ensam. Det finns flera intressanta tematiska trådar i Avowed, varav ett är just tillhörighet och vad som får en person att känna sig ”hemma” eller delaktig i olika sammanhang. Är det ursprung? Kultur? Hemland? Familj? Vänner?
"Gör dig helt unik – men också ensam"
Kring dessa spörsmål bygger utvecklarna ut med mer politiskt laddade teman kring kolonisering, tradition och pragmatisk utilitarism, bland annat. Dock hade jag gärna sett att man grävt ännu mer i tematiken kring den ensamhet som ens unika tillstånd skapar. Jag tycker att det finns något spännande i att spela en karaktär med ett unikt utseende som långsamt börjar förstå varifrån den kommer och om det ändrar ens känsla av tillhörighet (Till saken hör möjligen att jag har ett ovanligt födelsemärke som täcker halva ansiktet, så tematiken tilltalar mig kanske lite extra på ett personligt plan.) Men även om detta är ett framträdande tema i spelet så hade Obsidian kunnat göra ännu mer med det, grävt ännu mer i olika relaterade smärtpunkter.
Avowed ställer intressanta frågor om tillhörighet.
Avowed börjar hur som helst med att man anländer till en avlägset belägen ö kallad The Living Lands, där man ska försöka hitta orsaken till en märklig smitta (the dreamscourge) som orsakar svamputväxter i ansiktet på folk, samt gör dem extremt aggressiva och omöjliga att kommunicera med. Faktum är att du är utsänd av kejsaren av det mäktiga riket Aedyr, som är intresserade av att ta kontrollen över The Living Lands. Det här gör dig impopulär av flera anledningar. Dels har du liknande utväxter på huvudet som de smittade, dels är godlikes i sig något många är misstänksamma mot, och framför allt är du en officiell representant för en kolonial makt. Beroende på hur du beter dig formas under spelets gång nya vänskaper och allianser, på klassiskt rollspelsmanér.
"Lika mycket ett actionäventyr som ett rollspel"
Det hela är upplagt så att man utforskar fyra större områden i tur och ordning, allt eftersom spelet fortskrider. Det är alltså inte en stor, öppen värld. Däremot kan du alltid återvända till tidigare upplåsta områden när du vill. Överlag är det en engagerande resa, både storymässigt och spelmässigt, genom fyra ganska så distinkta miljöer.
Kartorna är lagom packade med skatter och annat att hitta, och fiender som inte nivåskalar och som, på högre svårighetsgrader, kan bjuda på ganska svettigt motstånd. Det är lika mycket ett actionäventyr som ett rollspel, med intensiva strider där du behöver använda dina förmågor på ett vettigt sätt för att inte bli överväldigad. Själv spelade jag som en blandning av magiker och prickskytt. En riktig glaskanon, alltså, som behövde hålla mig på behörigt avstånd för att kasta besvärjelser och knäppa huvudskott på ödlor, vandrande svampar, skelett och annat oknytt. Det är bra att växla mellan två uppsättningar vapen, så att du kan vara kvick eller göra stor skada beroende på situation. Gevären gör till exempel enorm skada men tar en evighet att ladda om, medan en trollstav kan pumpa ut många men klenare avståndsattacker.
Du kan spela i tredjepersonsvy...
... men Avowed funkar bäst i förstaperson.
Magi är inte fel som vapen.
I mitt tycke är de magiska förmågorna roligast, men systemet tillåter hybrider så om man gillar närstrid går det absolut att ge sig på att vara till exempel en typisk battlemage som både kan slå folk i nyllet och elda upp dem med ett eldklot efteråt. Magiböcker gör att du inte nödvändigtvis måste lägga många poäng i enskilda besvärjelser för att få en ganska bred arsenal av magiska attacker. Men om du har en trollbok i ena handen blir du så klart mer sårbar än om du har en sköld där. Karaktärsbyggandet är inte superkomplext på något vis, särskilt inte jämfört med föregångarna, men det har tillräckligt med sådana här avvägningar och gör sig bra i det här mer actionbetonade sammanhanget. Det är kul att slåss i Avowed, helt enkelt. Jag hade dock gärna sett några fler fiendetyper; det blir lite väl många xaurips (ettriga små ödlor), skalbaggar, svampar och björnar.
"Det är kul att slåss i Avowed"
Längs vägen träffar man också fyra kompanjoner som hjälper en i striderna och har sina egna viljor, mål och personligheter. Med andra ord har de ofta åsikter om de val du gör – val som ibland faktiskt är ganska svåra och där det inte blir riktigt bra hur man än gör. På det viset är spelet ganska troget Pillars-serien, där såren ofta skär djupt genom historien. Inte alla sidouppdrag eller val du gör följs upp nämnvärt, men de större valen medför i regel konsekvenser.
Manuset är inte lika välskrivet som de första två spelen i serien och eftersom vi nu upplever det hela i förstapersonsperspektiv (det finns även en tredjepersonsvy för den som så föredrar, men det är tydligt att spelet designats med förstapersonsvyn i åtanke i första hand) så faller en del av atmosfären och personligheten som tidigare byggdes genom text bort. I gengäld får karaktärsmodellerna och dess minspel dra ett tyngre lass för att förmedla de känslor som behövs – och där kan Avoweds något stelbenta figurer inte riktigt hålla jämna steg med prosan i Pillars-spelen. Däremot är miljöerna och musiken ofta stämningsfulla och sätter tonen för äventyret väldigt bra när man utforskar allt från tropiska kustremsor till trolska skogar och skållheta ökenlandskap. Det är bara synd att jag inte känner mig fullt lika engagerad i invånarna alla gånger, som för platsen de bor på.
Du hade också varit sur om det var slut på aknekräm.
Manuset i stort har dock ett driv som hela tiden manar mig vidare mot nästa horisont. Jag vill se både vad som händer härnäst och jag är nyfiken på de olika miljöerna och vad för sorts samhällen som växt fram på de olika platserna. Under spelets gång får du även chansen att fylla ut din bakgrundshistoria mer och mer på ett sätt jag inte tänker avslöja här. Det är ett smart och effektivt sätt att ge dig fler möjligheter att rollspela och ge lite mer kött på benen till din i övrigt tysta protagonist.
Avowed har sina skavanker (en del smärre buggar där loot kan försvinna och kartan kan indikera saker som inte finns), men till syvende och sist är helheten väldigt gedigen. Jag hade ofta svårt att sluta spela och satt lite för länge ett antal kvällar, för jag ville ju bara göra ett sidouppdrag till eller döda den där jobbiga efterlysta magikern som mosat mig flera gånger. Obsidian har fått till ett riktigt lyckat sidospår som bygger ut den redan fantastiska Pillars of Eternity-världen på intressanta sätt. Plus då att spelet låter dig vara en magiker som också blåser bort fiender med muskedunder. Svårt att inte uppskatta det.
Fotnot: Avowed släpps till pc och Xbox Series X/S den 18 februari. Testat på pc med Ryzen 9 7900X, Geforce RTX 4080 och 32 GB minne.
