Ända sedan Josef Fares gav långfingret till Oscarsgalan har han blivit en stor profil i spelbranschen världen över. Ett "fuck" som gav svallvågor, men där hans spel samtidigt präglats av värme och spelglädje för hela familjen. Det nog alla kan enas kring är att Josefs spelpassion speglas såväl i personligheten som i spelen. Fares är en stjärna och hans spel en skatt.
"Tydligt att Fares team har gått tillbaka och tittat på vad som gjorde It Takes Two så bra"
It Takes Two blev en milstolpe trots att det blott var tredje spelet i Fares karriär. Det hyllades både av spelare och kritiker vilket gör att förväntningarna på en uppföljare förstås blir mycket större än tidigare. Split Fiction är också mer av just en uppföljare än hans tidigare spel där man tydligt känner igen It Takes Two och dess dna. Detta ska inte ses som kritik – snarare tvärt om.
Det är tydligt att Fares team har gått tillbaka och tittat på vad som gjorde It Takes Two så bra, men också vad som kunde göras ännu bättre. Resultatet av detta är ett spel som kan kännas bekant, men också som sin egen best.
Och på tal om bestar: drakar!
Glitchar kastar Mio och Zoe mellan världarna.
Explosivt!
I Split Fiction får vi bekanta oss med författarna Mio och Zoe. Mio skriver sci-fi och Zoe fantasy. Dessa två deltar i ett märkligt experiment där en maskin förverkligar deras berättelser, Inte helt olikt Animus i Assassin's Creed-serien. Något går givetvis fel och de båda blir fast i samma virtuella värld. Detta blir också ett snyggt skäl för att kasta spelaren mellan olika platser, genrer och händelser utan att det känns konstlat. Jag får ibland samma känsla som i senaste Ratchet & Clank där man slungas runt via olika portaler och mellan dimensioner. I Split Fiction är det de olika huvudpersonernas berättelser och fantasier som skiftas i ett rasande tempo.
Split Fiction har en annan fart än It Takes Two och börjar tidigt med snabba plattformsmoment. På sätt och vis känns det som om Fares låtit It Takes Two vara en slags tutorial i spelmekanikerna och Split Fiction tar vid där It Takes Two slutar. Redan från start när jag dubbelhoppar och kastar mig med änterhaken känns allt kontrollmässigt bekant.
"Duons relation till varandra känns aldrig forcerad eller fejkad"
Man känner precis som tidigare att Fares kommer från filmens värld och dialogerna i spelet är fantastiska. Zoe och Mio är totalt olika personer, vilket också speglas i deras berättelser, men även i dialogerna. Fares har fingertoppskänsla och duons relation till varandra känns aldrig forcerad eller fejkad. Även om duon inte direkt inleder sin resa som vänner är det en relation som växer under spelets gång. Det känns genuint, varmt och komiska situationer uppstår som påminner om buddy cop-filmer.
Den som har spelat It Takes Two – men även A Way Out – kommer känna igen co-op-mekaniken. Split Fiction är ett samarbetsspel för två som går att spela online och med delad skärm. Både pusslen och actionmomenten kräver kommunikation och samarbete. Spelet har som sagt ett högre tempo än tidigare spel och känns lite mer action- och plattforms-fokuserat än It Takes Two. Med det sagt så är pusseldelarna fortfarande fantastiskt bra och varierade. Vad sägs till exempel om att spela flipper? Där en är flipperpaddeln medan den andra är kulan. Eller att en flyger rymdskeppet medan den andre skjuter med kanonen. Split Fiction erbjuder även lite tävlingsmoment precis som i It Takes Two, men i stället för enskilda små minispel så ingår nu dessa i de vanliga delarna. Ett exempel är en snowboard-del som påminner om SSX där det finns ett poängsystem där jag kan göra olika tricks och tävla med min partner nedför ett brant, hisnande berg. Pusslen kan innebär allt från att dra i enkla spakar, men även smarta ställen där saker utspelar sig osymmetriskt. Det är allt från att kasta stenar på troll så den andra kan smyga till att använda en laserpiska och flytta kranar så den andra kan svinga sig vidare. I en tidig bosstrid får jag fånga tunnor som min kompis skjuter upp för att sen sula dem mot bossen.
Det är en härlig mix av det mesta. I Mios sci-fi-värld blir det mycket springande på väggar och ni kliver in i rollerna som cyberninjor med svärd och piska. I Zoes fantasyvärld får vi springa i panik från en trollarmé, klättra i pålar och rida på sandhajar. En otrolig variation. Aldrig tråkigt.
Som tidigare är det inte ens möjligt att spela ensam, så har du ingen partner eller kompis att tillgå är inte detta spelet för dig. Däremot erbjuder spelet en gratiskopia som du kan ge till en kompis för att ni ska kunna spela online tillsammans och det finns även crossplay mellan alla plattformar. Köper du det på exempelvis pc kan du ge bort en PS5-kopia.
Mio och Zoe är ett omaka par som finner varandra.
Tempot är genomgående högt...
...och genrebytena är många.
Det finns småsaker att kritisera och de är nästan exakt samma som i tidigare spel. En grej jag ställer mig frågande till är varför spelet fortfarande är split screen när jag spelar online? Det finns också några ställen där kameran är lite stökig vilket gör vissa moment onödigt frustrerande.
"Fares bästa spel hittills"
Denna lilla kritik blir dock bara bagateller då Split Fiction i stort sett är ett fantastiskt spel där Fares och hans gäng än en gång visar varför de är kungar på co-op (kung co-op!). Allt i spelet känns sammanhållande och trots alla tvära kast mellan fantasy och sci-fi är upplevelsen aldrig splittrad. Detta tack vare den välskrivna storyn tillsammans med dialogerna och hur Fares väver in berättandet i spelmomenten. Split Fiction är inte en filmisk upplevelse med spelmoment utan det är ett spel där Fares sätter ribban för hur dessa två delar kan kombineras till en helhet.
Även om Split Fiction känns väldigt bekant och lånar från It Takes Two tar det ändå flera steg framåt och blir Fares bästa spel hittills. Snubblande nära högsta betyg.
Fotnot: PS5-versionen testad. Split Fiction släpps även på pc och Xbox Series den 6 mars.
