Däcken skriker i protest när jag kastar både mig och min pickup in i den skarpa hårnålskurvan. Min uppdragsgivare guidar och hejar på från passagerarsätet. Runt omkring kastar sig förbipasserande åt sidan för att komma undan vår framfart. I förbifarten hör jag hur någon av dem häpet utbrister: ”So many melons!” Han har inte fel. Flaket är fyllt till brädden med ruttna vattenmeloner som hejvilt studsar omkring i takt med våra häftiga svängar och inbromsningar. Gatan färgas röd av innehållet i de krossade gurkväxterna som flyger av, men det är ingen mening att gråta över spilld frukt. Huvudsaken är att lasten kommer fram!
Den sista frasen sammanfattar också essensen i den Göteborgsbaserade spelstudion Far Out Games Studios bilbudspel. Deliver At All Costs tar sin början 1959 på den lilla ön St Monique strax utanför det amerikanska fastlandet. Spelaren ikläder sig rollen som Winston Green, en högintelligent kille som haft lite otur i livet. Winstons ungkarlslya är rejält nedgången och golvet täcks av lådvis med anteckningar och bråte. Hyran är tre månader försenad och vräkningen hägrar. Men tack vare en ödets nyck och en klatschig radioreklam söker vår hjälte anställning hos den lokala budfirman och sedan är äventyret igång.
"En högintelligent kille som haft lite otur i livet"
Precis som man kan förvänta sig går stora delar av spelet ut på att frakta saker, oftast med sin behändiga pickup. Perspektivet är sett snett uppifrån och det går bra att ta sig runt både bakom ratten på valfri bil eller till fots. Winston visar sig vara en riktig Mulle Meck-figur med tveksamt kalibrerad moralisk kompass. Det spelar ingen roll om uppdraget går ut på att skjutsa ruttna meloner som sedan tvättas och målas innan de når slutdestinationen – cashen måste in. För den intjänade pluringen går det att köpa ritningar för att uppgradera budbilen. Det rör sig om praktiska konstruktioner, som en utfällbar kranarm som kan skötas inifrån hytten eller hydrauliska dörrar som kan användas för att sprätta iväg illa placerade gångtrafikanter. Det går också bra att “låna” alla bilar som är parkerade, och hemliga specialbilar finns gömda lite här och var i världen.
Parkerade bilar går att... ähum, låna.
Gula färgkluttar betyder att nåt intressant finns i närheten.
Utvecklarna har verkligen lyckats skapa en värld som andas amerikanskt 50-tal. På radiokanalerna samsas olika typer av klassisk 50-talsmusik: rock n' roll och jazz i olika former varvas med svängiga muzak-slingor som passar ypperligt ihop med inramningen och såväl landsbygd som villaområden är proppade med tidstypiska detaljer. Variationen av biomer är också större än vad man först tror, och sträcker sig från slingrande bergsvägar till soliga sandstränder. Ju längre du tar dig i huvudberättelsen, desto mer öppnar spelvärlden upp sig. Det är bara lite synd att det inte finns så mycket mer att göra förutom att ränna runt med leveranser, för spelets miljöer är allt annat än stela kulisser.
"Befolkningen är däremot av tuffare virke"
Det mesta som kommer i vägen för Winstons budbil smulas sönder som dåligt bakade Finncrisps, och omgivningarna känns sprödare än lastgammal papier-mache. Missar du en kurva kan du utan problem ta en genväg genom vardagsrummet på en mellanstor villa utan att tappa så mycket fart. Befolkningen är däremot av tuffare virke. Gamla gubbar och tanter fladdrar iväg ordentligt över nejden vid rejäla kollisioner. Alltid utan vare sig blodspillan eller benbrott. På sin höjd bjuder de på några tama, högljudda kraftuttryck ("Oh my gosh!") för att göra mig uppmärksam på att jag dundrat in i dem lite väl häftigt. De ringer inte heller efter polisen för att meddela sitt missnöje. Istället lubbar de upprörda individerna oförtrutet efter bilen för att sedan, i vild ilska, försöka slita av den del de råkar få tag i. Ofta leder det till att de släpas med en bra bit längs asfalten innan de tappar taget.
Skulle konfrontationen ske när Winston är utanför fordonet räcker det med en hård knuff i bröstkorgen för att lugna dem. Men även om farbror blå kan vara orimligt tolerant går det inte att bete sig hur som helst. Om du orsakar alltför omfattande förödelse får du polisen efter dig och för att undvika att bli haffad är den enda räddningen att vid ett väl valt ögonblick dyka ner i närmaste sopcontainer. Men även om lagen får fatt på dig blir det inga värre reprimander. Efter att ha kvaddat ett halvt kvarter klarade jag mig undan med en smäll på fingrarna och en uppmaning om att ta körlektioner.
På många sätt påminner spelet om Just Cause, Goat Simulator och GTA, men bortom all slapstick-komik finns en förvånansvärt seriös berättelse. Emellanåt tätnar mystiken och det bjuds på ambitiösa mellansekvenser som går lite i klinch med uppdragen som alltid är mer åt det skojfriska hållet. Något som ger en ganska ambivalent känsla av att utvecklarna slagit samman två olika spel. Men även om tonen i spelmomenten och narrativet skiljer sig från varandra är spelet oftast både intressant och underhållande. Det är anmärkningsvärt hur kreativa utvecklarna lyckats vara och alla uppdrag har sin egen twist. Fysikmotorn är också riktigt imponerande. I budbildens framfart flyger flisor och i luften samtidigt som bilarna är precis så tunga och studsiga man kan förvänta sig.
Jag hade gärna sett att man kunde göra mer i världen än att bara röja runt eller beta av berättelsen. Några mindre sidoaktiviteter hade varit trevligt samt större möjligheter att bygga på bilen. Tyvärr är kartan också uppdelad i regioner som måste laddas in efter varandra. Något som ger en rätt hackig upplevelse, speciellt under lite längre körningar. Men på det stora hela är Deliver At All Costs en trevlig upplevelse som bjuder på en del skratt. Gillar du snabba bilar, förödelse och en gnutta mystik är detta något du mer än gärna kan spana in.
Fotnot: Deliver At All Costs släpptes den 22 maj till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc.
