Vid första anblicken ser Nightreign ut som ett typiskt Fromsoftware-spel. Världen och den mörka, dystra stilen känns igen från alla deras Soulslike-titlar. Visste jag inte bättre hade jag trott att jag lirar en ny Elden Ring-expansion. Men dessa första intryck är fel, för den här co-oparen är något helt annat.
"Känns bekant och nytt på samma gång"
Men missförstå mig inte. Kopplingen till Elden Ring går inte att ta miste på. Vi har här något som känns bekant och nytt på samma gång. Jag har dock lite svårt att komma in i nykomlingen, då saker som känts rätt självklara i studions tidigare spel inte alls är lika tydliga i Nightreign. Efter en inledande del, som känns väldigt Elden Ring, hamnar jag i en borg som fungerar som hemmabas. Här finns saker att utforska och låsa upp under spelets gång. Det är också här jag väljer karaktär, pratar med andra och köper saker. Mitt i borgen finns ett stort bord där jag och andra spelare startar uppdragen, och sedan skickas vi ut i världen.
Spelvärlden är öppen, men inte lika stor som i Elden Ring och många andra rollspel. Det är dock spelmekaniken som är den stora skillnaden. Fromsoftware har nämligen blandat sitt patenterade rollspelskoncept med lika delar roguelike och battle royale.
Mitt tremannaparty flygs in i världen på fåglar och blir avsläppta på någon oförutsägbar plats. När vi landar startar en timer där ett blått energinät (natten) sakta drar ihop sig över världen. Så länge man håller sig inom nätet är det säkert, men om man hamnar utanför så dräneras sakta livet. Nätet drar ihop sig tills bara en liten zon är kvar, och denna zon blir platsen där man möter huvudbossen.
När vi kommer in i världen delas uppdraget in i två dagar och tre nätter. Nätterna representeras av när nätet krympt till minsta zonen, och då kommer huvudbossen som ska dödas. Mellan dem kommer dagarna med energinätet där vi ges chans att grinda levlar och hitta utrustning. Tredje natten ställs man inför ”The Night Lord Battle” och det är alltså en sorts slutboss. Innan den bossen får man inte grinda något, istället erbjuds chansen att förbereda sig på andra vis: köpa saker, uppgradera vapnen och annat i lugn och ro. När alla är redo ger vi oss in i slutstriden. Så kort och gott är det två grindingdagar med två bossar och sen en slutboss.
Om det finns bossar? Det finns bossar.
Ute i världen finns det mindre bossar att döda och utrustning att hämta. Men eftersom spelet går på tid hinner man bara göra så och så mycket innan nätet dragit ihop sig och natten kommer med huvudbossen. Tidsfristen innebär därmed taktiska val som skiljer sig beroende på vilka karaktärer teamet valt. Var i världen finns de bästa vapnen för alla i teamet? Vilka minibossar är lättast och går snabbast att döda? Det finns också slumpartade element som ändras för varje runda, men det är mer stora pusselbitar som byter plats. Ett exempel är borgen med de elaka riddarna. Den må inte vara på samma ställe varje gång, men den är lätt att hitta genom att bara spana eller kolla på kartan.
"Inte som i vanliga rollspel"
Lyckas vi döda dagens huvudboss så börjar nästa dag, och klarar vi sista nattens slutboss får vi tillgång till nästa uppdrag vid bordet, och även storyknutarna som driver historien framåt. Det är dock inte som i vanliga rollspel där man får behålla levlar och utrustning mellan uppdragen eller om man misslyckas. Här kommer istället rougelike-konceptet in och när uppdragen startas om är det tillbaka till level 1 och grundutrustningen.
Det finns sammanlagt åtta karaktärer, varav sex är tillgängliga från start och resterande två måste låsas upp. Karaktärerna representeras av klassiska val som hård stryktålig krigare till en glaskanon i magikerform och allt däremellan. Jag skulle nog säga att det finns något som passar alla. Nightregin ger mindre möjligheter att utforma min karaktär än Elden Ring. Väljer du en krigare kan du visserligen slänga trollformler omkring dig om du hittar en trollstav, men du kommer inte vara bra på det. Du kan heller inte påverka hur poängen läggs ut när du levlar.
På dagarna förbereder ni er för nattliga bossfighter.
Du kan spela ensam, men Nightreign är byggt för tre.
Jag har svårt att greppa hur Nightreigns story hänger ihop med Elden Ring. Även om elementen finns där så känns storyn separat. Världens bossar kommer dessutom från alla Fromsoftwares tidigare spel, så bitvis känns Nightreign lite som ett ”Best of Fromsoftware”.
"Allt ska gå i 120 knyck"
Mellan uppdragen finns det chans att köpa temporära boosters för murk (pengar) som man får under uppdragen, oavsett om man klarar dem eller inte. Under uppdragen får man även reliker med olika bonusar som man får behålla. Dessa kan låsas till de olika karaktärerna för att ge lite permanenta fördelar (tills man byter reliker). Relikerna går även att köpa mellan uppdragen av en levande kruka i basen. Jag kan dock tycka det saknas en morot för att spela vidare då allt i princip återställs mellan uppdragen.
Idén med ett co-op-inriktat spel är definitivt rolig och att göra ett roguelike av Elden Ring är inte så dumt. Men jag har svårt för tidsfristen med battle royale-nätet som drar ihop sig över världen. Det gör saker onödigt stressiga, och det syns när andra spelare mest rusar runt för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det är ont om tid att kommunicera och lägga upp planer – allt ska gå i 120 knyck. Nätet hindrar också utforskningen då det låser saker ute från kartan ju längre tiden går. Fromsoftwares spel har för mig handlat mycket om stämningen, världen och upptäckarglädjen. Dessvärre sabbar spelupplägget och stressen detta. Nightreign känns väldigt ”speligt” och den drypande stämningen utvecklaren är känd för saknas nästan helt.
"Svårt men aldrig orättvist"
Det positiva är känslan för balans och svårighetsgrad: spelet är svårt men aldrig orättvist. Det går också att lira ensam om man föredrar det, och då skalas svårhetsgraden ned. Tyvärr saknas då möjligheten att bli återupplivad av kompisarna, vilket gör spelet lite väl svårt. Dör du på slutbossen så avslutas uppdraget och du får börja om på dag ett. Som medlem i ett lag kan ni återuppliva varandra, och det känns även som att striderna har balanserats utifrån det. Kort och gott är Nightreign menat att spelas med två vänner – inte solo.
På ett sätt förstår jag Fromsoftwares tanke och jag applåderar innovationen i Nightreign. Men jag tycker att de gjort det lite väl komplicerat för sig själva. Om Elden Ring är en maträtt så är Nightreign en dekonstruktion av densamma, där man vill visa på innovation. Problemet är att man gått lite väl långt och tappat bort smakerna i skaparglädjen. Det är definitivt gott, men ibland är det bättre att vara lite återhållsam.
Fotnot: Elden Ring Nightreign släpps den 30/5 till pc, PS5, Xbox Series, Xbox One och PS4. Testat på PS5.
