Resurrection of Evil tilldrar sig knappt två år efter händelserna i Doom 3. Platsen är fortfarande Mars, där en svag radiosignal från utgrävningsområdet "Site 1" fångat ett flertal satelliters uppmärksamhet. Under ledning av Dr Elizabeth McNeil (omnämnd redan i expansionens föregångare) axlar man rollen som en ej namngiven eller närmare presenterad marinkårssoldat som i likhet med huvudpersonen i Doom 3 skall städa upp den röra som giriga fingrar och dumdristig iver åstadkommit. Spelet slår tidigt an samma strängar som Doom 3 gör - mörka och klaustrofobiska laboratoriemiljöer där blinkande lysrör och väsande ventiler skapar en stundtals obehaglig stämning. "Obehaglig" betyder i det här fallet "bra" - Nerve har lyckats kopiera orginalets symbios mellan högteknologi och ockultism i detalj. Samtidigt har man i stor utsträckning valt att återanvända inslag från föregångaren - monstren finns där, vapnen och flertalet texturer. Kort sagt: den som spelat Doom 3 känner snabbt igen sig.

Nya vapen - men gammal fysikmotor

Bland nyheterna märks - förutom några nya fiender - kanske framför allt vapenarsenalen som fått tillskott i ett dubbelpipigt hagelgevär. Den nya bössan ersätter de facto helt sin enkelpipiga kusin. Överlag är tillgången på ammunition så god att det sällan finns någon anledning att inte skicka iväg två patroner åt gången - till förtret för monster som står i vägen. Vid sidan om den nya hagelbrakaren har Nerve även tagit fram "The Grabber" - ett gevärsliknande verktyg som till funktion i mångt och mycket påminner om gravitationsbössan i konkurrenten Valves actionskjutare Half-Life 2. Genom att rikta vapnet mot ett föremål kan man suga åt sig detta för att sedan slunga iväg det mot fiender. Trots att Nerve på förhand bedyrat att man inte lånat idén från Valve är en jämförelse ändå svår att undvika - och likheterna finns onekligen där, även om skillnaderna ändå uppväger. Resurrection of Evil erbjuder inte i närhet lika många lösa saker att lyfta upp och skicka iväg.

Precis som i Doom 3 har fysikmotorn en nedtonad roll där de flesta inslagen i miljön - bord, stolar, hyllor och de för genren obligatoriska lådorna - är fastlimmade i golvet. Huruvida det är en begränsning i spelmotorn eller ett designmässigt val skall jag låta vara osagt, men jag tycker likväl det är tråkigt att konstatera att det får miljöerna att kännas mer stela än vad som hade varit fallet om man obehindrat och ogenerat skulle kunna demolera och ommöblera omgivningarna på det sätt som är möjligt i Half-Life 2. Efter att ha sett vad den senare titelns fysikmodell är förmögen att göra kan jag inte låta bli att tycka det känns fattigt att inte Nerve reviderat id Softwares ursprungliga fysikod.

Sist, och absolut inte minst, innehar det nya vapnet "The Artifact" en nyckelroll i spelet. Genom att använda artefakten, som man har med sig redan från början, saktas tiden ned på ett sätt som kanske närmast för tankarna till spel som Max Payne och True Crime. Orginellt - nej, användbart - ja, onekligen. I vissa spelmoment är "hell time", som man kallar funktionen, nödvändig för att kunna ta sig förbi hinder och horder av vilt skjutande fiender. I takt med att man tar sig genom spelet förses artefakten med tidsbegränsad odödlighet och den bärsärkförmåga som även finns med i Doom 3. Även om möjligheten att använda artefakten begränsas av tillgången på de själar man fångar från tidigare omkomna tycker jag att vapnet förtar lite av stämningen. I takt med att artefakten får fler förmågor kan man gå fram i snabbare tempo - och därmed går Resurrection of Evil från att vara en stämningsfull skräckhistoria till att i högre utsträckning bli actionorienterad.

Exceptionell grafik och ljud

Med Doom 3-motorn som grundplåt är grafiken i Resurrection of Evil en riktig solskenshistoria - åtminstone i bildlig mening. Maskiner med avancerade rörelsemönster, generöst använda partikeleffekter (som läckande ånga), en extremt komplex ljussättning och välanimerade 3D-modeller visar att Nerve kan skapa spelinnehåll minst lika bra som id Software själva kan. Bedriften är imponerande - vissa miljöer är så detaljerade att det är svårt att hålla munnen stängd. Glädjande nog håller Nerve kvalitén uppe genom hela spelet och tappar inte - som annars brukligt i flertalet liknande expansioner - nivån mellan olika banor.

Detaljrikedomen kommer dock inte utan pris. Testdatorn (se recensionens slut för specifikationer) har hackat betänkligt under vissa spelmoment - så mycket att det till slut inte bara blev ospelbart, utan även lyckades med konststycket att krascha grafikkortets drivrutin med en påtvingad omstart av datorn som följd. Huruvida det är Nerve, id Software eller grafikkortstillverkaren som bär skulden förblir en gissning, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är oprofessionellt att släppa ett spel i det här skicket. Efter upprepade tester visade det sig att spelet till synes går långsammare ju längre det varit i gång. I de fall jag avslutat Resurrection of Evil för att sedan omgående starta det på nytt har dock bilduppdateringen ökat betänkligt. Även om problemet är överkomligt i singleplayerläget är det desto mer bekymmersamt i flerspelarläget, då jag varit tvungen att gå ur pågående matcher efter att ha spelat flera olika banor efter varandra.

Clint Walshs hårdrocksdänga från Doom 3 hörs även i Resurrection of Evil, men då bara när spelets menysystem används. Likväl är spelet en ljudmässigt fenomenal upplevelse som i hög grad förstärker det grafiken berättar. Trots att Resurrection of Evil i princip aldrig är helt tyst är ljudeffekterna likväl omväxlande och stämningsförhöjande. Genom att på förhand ljudsätta vissa delar av banorna är det ibland svårt att veta vad som är vad - om man har ett monster flåsandes i bakhasarna eller om det är bakgrundsljud man hör. Osäkerheten bidrar till spelupplevelsen och Resurrection of Evil skulle precis som Doom 3 inte vara det spel det är utan matchande ljud.

Oinspirerad och sömnig multiplayerdel

När det stod klart att Doom 3 officiellt endast stödjer fyra personer i sitt flerspelarläge var det förmodligen en och annan garvad spelare som satte frukostmjölken i vrångstrupen. Då tidigare löften om täta och intensiva onlinematcher i orginalspelet fortfarande inte har infriats var det inte utan viss nyfikenhet jag gav mig i kast med Resurrection of Evils flerspelardel. Nerve har påpassligt nog höjt antalet spelare som kan deltaga samtidigt till åtta och lagt till det populära spelsättet "capture the flag" - och dessutom anlitat flaggfångarmogulen Dave "Zoid" Kirsh för jobbet (Kirsh har, för den som inte kan sin spelhistoria, varit ett namn i sammanhanget ända sedan spelläget infördes i QuakeWorld för sju år sedan).

Med facit i hand tillför dock varken fyra extra spelare eller ett nygammalt spelläge det jag själv hoppats på. Mycket av Resurrection of Evils styrka i singleplayer - mörka miljöer och en suggestiv stämning - är helt avskalat i flerspelarläget. Lokalerna man rör sig genom är väl upplysta och den annars så viktiga ficklampan är mest en snygg men totalt oanvändbar accessoar. Istället för att knyta an flerspelarläget till singleplayerläget och erbjuda konsumenterna något nytt och fräscht gör man det som andra spel redan gjort dussintals gånger. Hur det kunnat bli så här förstår jag inte, i synnerhet inte då Nerve tidigare konstruerat PC-världens hitills kanske absolut bästa och roligaste flerspelarlägen i såväl Return to Castle Wolfenstein som Wolfenstein: Enemy Territory.

Sammanfattning

Storebror Doom 3 behöver knappast någon mer ingående presentation. När spelet släpptes förra året var reaktionerna blandade. Även om de flesta är beredda att erkänna Doom 3 som det grafiska mästerverk det är går åsikterna isär om spelvärdet. "Enahanda och repetitivt" - så brukar kritikerna beskriva spelet, och kanske ligger det också något i det. Frågan på mångas läppar - om Resurrection of Evil är mer spel och mindre grafik - förtjänar att besvaras. Svaret är egentligen enkelt; Resurrection of Evil är sin föregångare trogen ur alla perspektiv. Det som gjorde Doom 3 bra gör också expansionen bra. Tyvärr har man på motsvarande sätt även ärvt de mindre starka sidorna - handlingen får stå tillbaka för banor som påminner om varandra där jakten efter rätt nyckelkort och datorterminaler är ett återkommande inslag.

Det troftiga spelupplägget och ett fantasilöst - om än utvecklat - flerspelarläge till trots är dock Resurrection of Evil ändå ett vasst kort. Den som tycker om Doom 3 kommer tveklöst också att fastna för Resurrection of Evil. Med lysande inomhusarkitektur, osedvanligt välgjort ljud, stämningsfulla miljöer och ett par nyheter i vapenarsenal och monstergalleri är Resurrection of Evil ett självklart val för den förlorat sig i Doom 3:s klaustrofobiska korridorer.

Testdator:

AMD Athlon XP 2500+, ATI Radeon 9600 Pro, 512 MB RAM, Windows XP