Brothers in Arms: Road to Hill 30

Den som inte bott under en sten det senaste året har med all sannolikhet läst om Gearbox andravärldskrigsskjutare Brothers in Arms: Road to Hill 30. Titeln, som aviserades för ungefär ett år sedan, fick snabbt medial uppmärksamhet då utvecklarens tidigare produkter (bland annat expansioner till Half-Life och PC-utgåvan av Halo) visat att Gearbox varit ett företag som kunnat leverera. Under det år som passerat sedan utgivaren Ubisoft först tillkännagav Brothers in Arms tills att spelet släpptes till butik har man aldrig varit sena med att påpeka att man jobbat med en titel där honnörsordet varit autentiscism och realism. I en rad tidigare släppta videointervjuer har utvecklare och förläggare gång efter gång förklarat att man använt riktiga flygfoton, arkivfilmer, fotografier och annan dokumentation man anskaffat både genom militärarkiv samt besök på den franska landsbygden, dit man alltså valt att förlägga handlingen under åtta kaotiska dagar efter den allierade landstigningen i Normandie 6 juni 1944.

Annorlunda upplägg

- Klockrena spelkontroller

Brothers in Arms porträtterar tretton soldater i det amerikanska flygvapnets 101:a fallskärmsjägardivision. Som sergeant Matt Baker - en ung man från St. Louis, Missouri - skall man leda delar av divisionen i strid i sammanlagt 19 olika uppdrag. Upplägget känns igen från andra spel i genren - inte minst den kritikerhyllade konkurrenten Call of Duty; ett högre befäl redogör i korta ord för den tyska närvaron i uppdragsområdet och förklarar vad det är som skall uträttas. Ofta handlar det om att förflytta sig mellan två punkter för att i ett senare skede säkerställa ett område och nedgöra motstånd. När det inte längre finns några fiender kvar är uppdraget i regel också slut, varvid nästa följer efter en relativt kort laddningstid.

Spelets kännetecken är tveklöst hur man valt att dela upp Bakers division i två grupper. Den ena ("fire team") bär vapen som används för att anlägga så kallad nedtryckande eldgivning för att tvinga ner fiender bakom skydd och därmed förhindra att de själva har möjlighet att anfalla. Den andra gruppen ("assault team") använder lättare vapen och är bättre lämpad för att flankera fiendepositioner som är nedtryckta. Enligt Gearbox är strategin - att fixera och flankera - en autentisk anfallsteknik som amerikanska fallskärmsjägare med framgång använde sig av under kriget. I praktisk mening fungerar det på PC med ett par olika tangenter - en för att välja mellan respektive grupp, och en för att markera vad den valda gruppen skall utföra. När man håller tangenten nedtryckt får man upp en speciell markör som följer musrörelserna. Släpper man markören när den är riktad mot fiender anlägger soldaterna eld mot dem - i annat fall rör sig den egna gruppen till markören.

Att skjuta i Brothers in Arms är ett kapitel för sig. I bjärt kontrast till vad som annars är brukligt i genren har man aldrig ett fast sikte att använda sig av. Gearbox har istället valt att använda så kallade "ironsights" - ett system som gör att man med en knapptryckning måste lägga an vapnet för att på så vis kunna sikta längs med pipan; precis som i verkligheten alltså. Då de flesta eldstrider sker på betänkligt avstånd är det i praktiken nödvändigt att dra nytta av systemet - det går visserligen att skjuta på måfå, men med dramatiskt försämrad prestanda.

AI-systemet - den delen av spelet som sköter hur den egna gruppen och fienderna interagerar med omgivningen - fungerar överlag väldigt bra. Den egna ordergivningen måste sällan upprepas eller förtydligas; släpper man tidigare nämnda markör över ett område är det i regel tillräckligt både för att gruppen både skall hitta dit och väl på plats dessutom hitta skydd undan fientlig eldgivning. Soldaterna använder skyttevärn, murar, hörn på byggnader och andra detaljer för att söka skydd.

Spel i genren som Brothers in Arms tillhör är som regel inte alltför svåra att klara av, ett faktum som ofta gör att spelets livslängd blir lidande. Efter att ha spelat igenom Brothers in Arms på svårighetsgraden som kallas ”Hard” går det snabbt att konstatera att spelet är det undantag som bekräftar regeln. De första uppdragen börjar oskyldigt och man tror genast att det här kommer gå som en dans. Det tar dock inte många uppdrag till, förrän man inser att resan genom Frankrike inte bara kommer att vara full av strider utan även både svåra och i vissa stunder frustrerande sådana. Gearbox har gjort ett medvetet designval som påverkar svårighetsgraden markant och det är avskaffandet av spelarens rätt att själva bestämma när spelet ska sparas. Istället använder sig Brothers in Arms av checkpoints, något som testats i flertalet spel och i alla har det alltid både älskats och hatats av spelarna. Vad man än tycker om detta val från Gearbox är det en viktig ingrediens som bidrar till den spänning som byggs upp under senare uppdrag där det känns som en bedrift att bara ta sig till nästa checkpoint.

Peter (testar på pc): Glädjande nog brottas PC-utgåvan av Brothers in Arms inte med de kontrollproblem som inte sällan kännetecknar spel som även konstruerats för att passa tv-spelens joypads. Samtliga spelkontroller går att konfigurera och ställa om, med ett litet (och i mitt tycke irriterande) undantag. Spelet gör ingen skillnad på det numeriska tangentbordet och piltangenterna, varför alla som spelar med klaviaturens högra del vackert får finna sig i att ha fyra tangenter mindre att använda. I övrigt fungerar styrningen föredömligt och så exakt som förstapersonsspel på PC skall göra - är man van vid genren känner man sig genast bekväm med Brothers in Arms, trots att konceptet med att leda två olika grupper och samtidigt själv delta i uppdragen vid en första anblick kan kännas ovant.

Simon (testar på Xbox): För de av er som satt tänderna i ett FPS på konsol tidigare är Brothers in Arms lätt att sätta sig in i och standardkonfigurationen är i stort sett likadan som den vi kunnat se i de tidigare Halo-spelen. Till skillnad mot de mer traditionella spelen i genren ger Brothers in Arms en stor taktisk frihet tack vare kommendering av två stödgrupper. Detta hade lätt kunnat ställa till oreda för kontrollen men Gearbox har skött detta på ett beundransvärt sätt. Med hjälp av en eller ibland två knappar på din handkontroll kan du ge dina trupper alla de order som behövs för att du framgångsrikt ska kunna ta dig fram över den franska landsbygden.

Många är de inbitna PC-spelare som hävdar att spela en FPS-titel i TV-soffan med en handkontroll i handen är något fullständigt otänkbart. All den precision och känsla som sitter i ryggmärgen efter år av nötande med mus och tangentbord är som bortblåst så fort en handkontroll ska användas. I viss mån har de naturligtvis rätt, du får inte samma precision och snabbt med en handkontroll som du får med det mer traditionella tangentbordet och musen. Dock visar spel som Brothers in Arms att detta inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. Styrning med handkontroll är och ska vara annorlunda men om det görs på rätt sätt, om känslan i de analoga styrspakarna finns där, är det minst lika gångbart som mus och tangentbord vilket Brothers in Arms med råge bevisar.