År 2019 är världen en annorlunda plats. Jordens städer är rykande ruiner, de gamla nationalstaterna finns bara kvar i kartböckerna och zombier har ersatt människans plats som näringskedjans topp. Fyra år efter sin debut i världens arkadhallar har SEGA släppt zombiepangaren The House of the Dead 3 till PC, kanske till glädje för den som helst ser till att de döda förblir döda. FZ har tagit en tur till kyrkogården med hagelbössan i ett fast grepp och konstaterar att utvecklaren, trots goda intentioner, inte riktigt når ända fram.

Nåja - kyrkogården är kanske att ta i. Till skillnad från de två tidigare spelen i The House of the Dead-serien förlägger den senaste titeln handlingen till företaget EFI Researchs fabriksområde. Specialagenterna "G" och Lisa Rogan skall leta efter den sistnämndes fader - Thomas Rogan - som tillsammans med G var huvudpersoner i speltrilogins första del från 1996. Spelet kan bäst beskrivas som en rälsskjutare - en numera relativt ovanlig spelgenre vars glansdagar var under det glada 1980-talet. Det som kännetecknar den här typen av spel - inklusive The House of the Dead 3 - är att spelet själv styr alla rörelser. Spelaren kan alltså inte själv röra sig fritt genom omgivningarna, utan koncentrerar sig istället på att styra ett sikte på skärmen med vilket ändlösa rader av fiender nedgörs.

Välgjord arkadkonvertering

- med förbehåll

Den som tidigare sett något av spelen i The House of the Dead-serien har antagligen gjort det i en spelhall - spelet är en i det närmaste identisk konvertering av arkadversionen, vilket också är ovanligt att se idag. Vanligtvis blir arkadspel översatta till olika TV-spelsformat, men i det här fallet har alltså SEGA genom utvecklaren AM2:s försorg sett till att även datoranvändare får sätta zombier på plats.

Där arkadversionen av spelet låter spelarna fritt gå lös på omgivningarna med kopior i fullskala av riktiga pumphagelgevär är den som testar PC-versionen av spelet hänvisad till den mer blygsamma datormusen - vilket fungerar riktigt bra. Spelet stödjer även de få USB-anslutna ljuspistoler som finns till PC (därbland Act Labs PC USB Light Gun) - något som FZ dock inte haft möjlighet att testa. Precis som i arkadversionen kan den som vill ha hjälp med skjutandet bjuda in en vän, som då spelar på samma dator - fast med tangentbordet. Här visar sig snabbt en väldigt dåligt genomtänkt lösning; tangentbordet kan inte leverea precision som ens är i närheten av det en mus kan göra. Följden blir lätt att den andre spelaren missar sina mål och snabbt faller offer för olika slags projektiler och närgångna fiender.

I spelteknisk mening är The House of the Dead 3 en enkel historia - sikta med musen, skjut med vänster musknapp och ladda om med höger musknapp. Rör det sig - skjut. Rör det sig inte - skjut iallafall. Upplägget är föredömligt enkelt, och blir efter ett par minuters övning reflexmässigt. Kameraperspektivet flyttar sig både längs med korridorer och inuti större rum, men ändrar sig ofta väldigt snabbt för att panorera bakhåll och faror som dyker upp bakom dörrar, från taket och runt hörn. Efter några spelomgångar visar dock rälsskjutarna sin svaghet - spelet är inget annat än extremt linjärt. Har man tagit sig genom spelet en gång har man sett i princip allt som finns att se, och man kan i princip på förhand säga vilka zombier som anfaller var.

The House of the Dead 3 kan spelas i två lägen. Det första kallas "survival mode" och är ungefär vad det låter som. Spelaren förfogar - ensam eller tillsammans med en eventuell medspelare - över ett antal liv samt en hög "krediter" (i arkadhallarna motsvarar en kredit den summa pengar man betalar för en spelomgång). När alla liv och tillhörande krediter är slut är också spelet slut - men genom att hitta dolda sjukvårdslådor och läxa upp närgångna fiender kan man få extraliv. Det andra spelläget heter "time attack" och använder en timer som instrument för framgång; tiden tickar konstant ner tills klockan visar noll sekunder, då spelet också är slut. Genom att skjuta zombier får man en eller två sekunders tidsbonus. Spelläget förordar och premierar alltså snabbhet. En rolig sak med "time attack"-läget är att spelet analyserar insatsen när en omgång är över, och då bland annat visar i vilken takt man omsatt ammunition.

Manualen - en tunn historia på några olika språk, däribland svenska - framhåller The House of the Dead 3 som ett spel med "interaktiva" inslag och att man här och var kan välja väg genom fabrikskomplexet. Påståendet måste dock tas med en rejäl nypa salt, då den här valmöjligheten enbart finns på två ställen i spelet. I det andra fallet handlar det dessutom inte att välja väg, utan bara att ange i vilken ordning man vill ta sig förbi banorna. Hur man än väljer så får man alltså i princip se varenda nivå varje gång man tar sig igenom hela spelet - och det gör man relativt snabbt. Från början till slut tar man sig med lätthet genom The House of the Dead 3 på en knapp halvtimme, under förutsättning att man nu inte gör slut på alla liv och krediter.

Fyra nyanser av brunt

Trots att spelet, som i grund och botten alltså är tre år gammalt, faktiskt stödjer det moderna grafikgränssnittet DirectX 9 märks det knappt - inslaget av specialeffekter begränsar sig till en scen i vilken man styr ficklampor med musen (alltså inte helt olikt det upplägg som synts i Doom 3). När ljuskäglan träffar en zombie ritas skuggor ut med så kallad stencil shadows-teknik, vilket ser snyggt och stämningsfullt ut. Tyvärr används bara inslaget en kortare del av spelet, antagligen för att man valt att skapa miljöer som genomgående är upplysta och inte mörka. I övrigt går banorna i regnbågens alla färger, även om tonvikten dock ligger på gråa och bruna nyanser. Zombiemodellerna är välanimerade och varierande - det finns en handfull olika typer av levande döda, där vissa använder tillhyggen och projektilvapen för att stoppa G och Rogan.

Märkligt nog har spelet i sitt standardutförande "antialias" (teknik för att jämna ut skarpa kanter) påslaget. För den som inte har grafikkort i den övre prisklassen blir resultatet väldigt långsamt. Först efter en manuell justering av spelinställningarna kan man ta bort den prestandastrypande inställningen. Ingreppet är antagligen inte är ett problem för den som kan datorer och är bekant med terminologin - men förmodligen är det en källa till frustration och huvudbry för den som inte är en van datoranvändare. FZ:s testdator (se slutet av recensionen för specifikationer) är dock, med undantag av något enstaka situation med många fiender på skärmen samtidigt, fullt tillräcklig för att ge en jämn och smidig spelupplevelse med antialias avslaget.

Spelets ljud lämnar inte direkt något bestående minne. Ett anonymt soundtrack spelas i takt med att fienderna - som på zombiers vis mumlar osammanhängande - faller till höger och vänster. Mellan olika deluppdrag visas filmklipp upp, vars huvusakliga uppgift är att föra handlingen framåt. Den inlästa dialogen som hörs då är av allt att döma utförd av inhyrda skådespelare. Trots det blir den snabbt tjatig, då samma sekvenser visas varje gång man startar från början.

Sammanfattning

Nej - det här är inte spelet som lämnar några bestående minnen, varken i positiv eller negativ riktning. Även om tempot är högt, styrningen fungerar riktigt bra i enspelarläget, man föredömligt nog stödjer ljuspistol även i PC-versionen och man lyckats bibehålla arkadkänslan är ändå The House of the Dead 3 ett extremt repetitivt spel med kort bäst-före-datum. Även om det linjära upplägget hör rälsskjutarna till hade jag ändå sett fler nivåer, fler valmöjligheter och framförallt - slumpmässiga överfall. Tvåspelarläget kunde också sett annorlunda ut, och jag frågar mig hur mycket merarbete det hade varit att lägga in en LAN/Internet-möjlighet, för samarbete i nätverk. Ett par dagars extra arbete? Jag vet inte, men det har tydligen inte varit aktuellt att införa.

The House of the Dead 3 är inte spelet du tillbringar tio kvällar i rad med - och kanske inte heller spelet du tillbringar mer än en timme åt gången med. Även om SEGA skall ha en eloge för att man envist förser PC-marknaden med spel som vanligtvis är förbehållna tv-spelsvärlden så är det dock på samma fantasilösa sätt som man tyvärr gjort sig kända för tidigare. Trots anständig grafik, en ständig ström av hjärnätande zombier och utmärkt styrning kan betyget därför inte bli mer än två FZ-loggor.

Testdator:

AMD Athlon XP 2500+
ATI Radeon 9600 Pro 128 MB
512 MB RAM
Windows XP (SP2)

Skicka en rättelse