Supergrupper och grafik
- Imponerande stadsfasader i urban miljö
Att så många spelare behärskar engelska och dessutom inte är rädda att uttrycka sig är också en utmärkt förutsättning för spelets verkliga styrka. City of Heroes har för mig kommit att bli synonymt med en vänskaplig atmosfär och samarbetsvilja. Kanske är det för att spelet helt saknar player versus player-lägen; eftersom alla spelar superhjältar på samma sida om lagen så finns varken anledning eller ens möjlighet att mäta sina krafter mot varandra. Upplägget är ett väl medvetet val, som visar sig fungera bra. Spelet blir nämligen snabbt så svårt att samarbete ofta är en nödvändighet hjältar som duktiga i defensiv mening har sällan offensiva färdigheter, och vice versa. Det som slår mig är hur osjälviska många är trots att det inte automatiskt gangnar den enskilde spelaren är det likväl många som bemödar sig att på olika sätt ställa upp och hjälpa andra som behöver det, både i och utanför uppdrag.
Eftersom City of Heroes uppmanar till samarbete, tillhandahåller det också en rad verktyg för att bilda egna spelargrupper. Den som vill rekrytera andra spelare till ett eget lag, som antingen kan vara temporärt (för enstaka uppdrag), eller permanent. I de fall en spelare valt att skapa ett bestående lag benämns det officiellt som en superhjältegrupp, som registreras i Paragon Citys stadshus. Funktionen fyller inget egentligt syfte än att erbjuda ett nätverk där alla medlemmar lätt kan hålla kontakten med varandra, men då samarbete som tidigare sagt är ett centralt och återkommande inslag i City of Heroes tjänar också gruppfunktionen sin roll väl. Utan lagkamrater kommer man visserligen framåt, men betydligt långsammare och osäkrare än om man väljer att bekämpa busarna med andra.
En rolig detalj är att en hjälte av nivå 10 eller högre kan anta hjältar av lägre nivå som "sidekick" (jämför radarparet Batman och Robin). Den högst rankade superhjälten fungerar då som läromästare åt sin svagare kollega. Så länge relationen kvarstår får hjälten som agerar sidekick sin egen nivå tillfälligt höjd så att den i princip matchar läromästarens nivå. På så vis kan även en spelare som är ny i gemet ändå bistå mer erfarna hjältar.
Pampiga miljöer och färgglad grafik
Paragon City är onekligen en pampig stad. Långa avenyer, enorma statyer och monument samt kopiöst höga skyskrapor bidrar alla till att skapa känslan av en svulstig och överdådig spelvärld. I staden rör sig vanliga, datorstyrda stadsbor på trottoarerna i hundratals. Trots detta lyckas Cryptic Studios aldrig göra staden riktigt trovärdig. Husen är egentligen bara kulisser frånsett de hus uppdrag utspelar sig i samt de hus som fyller någon slags funktion i spelet (sjukhus, stadshuset och en handfull andra institutioner) så går det inte att gå in någonstans. De personer som går omkring på gatan tjänar egentligen inget syfte alls, annat än att vara grafiskt utfyllnadsmaterial. Det går inte att interagera med dem, och de hamnar aldrig heller själva i klistret medborgare som drabbas av brott förefaller vara utvalda på förhand. Det fåtal fordon som färdas på gatorna påminner snarast om förarlösa tåg än om de last- och personbilar de skall föreställa. Fordonen bromsar inte för något (men tillfogar heller ingen skada), de kan inte välta och de kan vad jag har sett inte heller stanna.
Grafiken som sådan är i allt annat en ljum historia, som å ena sidan inte kan beskyllas vara ful men å andra sidan heller kan sägas vara varken innovativ eller banebrytande. Spelet, och särskilt hjältarna, går i regnbågens alla färger. Animationerna är överlag välgjorda men ingenstans syns detaljer som visar att det här är ett spel som släppts 2004. Mina tankar har både en och två gånger gått till Playstation 2 det mesta ser anständigt ut, men ingenting överraskar. De flitigt förekommande striderna utnyttjar visseligen så kallade partikeleffekter (ett sätt att åstadkomma allt från rök och dis till eld och explosioner), men inte heller här syns inslag som förknippas med modern hårdvara (läs: grafikkortsstandarden DirectX 9).
Har man provat TPS-spelet Freedom Force så är kontrasten total. Trots att det senare spelet visseligen inte är ett nätrollspel har dess tillverkare Irrational Games lyckats skapa ett spel som verkligen för tankarna till serietidningsvärlden. I jämförelse framstår City of Heroes i grafisk mening som tämligen platt och opersonligt.
