Recension – Slaget om Midgård - Härskarringen

Slagfältet och magier

Striderna i Slaget om Midgård är allt annat än negativa, de är riktigt roliga att beskåda. Ta bara exemplet där dina olifanter, de där gigantiska elefanterna, slår på högväxeln och springer igenom trupp efter trupp. Med soldater flygandes kors och tvärs är det svårt att hålla skratten tillbaka och gladeligen upprepar du detta tills slagfälten gapar tomma. Nog med roligheter, dags att plocka fram allvaret - det finns där någonstans. Slaget om Midgård låter dig inte kontrollera enskilda enheter ifall vi bortser från hjältarna. Här handlar det om massproducering och det är ingenting som spelet på något sätt försöker dölja. Det kan tyckas vara lockande att dra slutsatsen att man tappar kontroll över händelseförloppet - vilket inte är helt skilt från sanningen. Men i Slaget om Midgård görs detta på ett ypperligt sätt vilket bidrar till den övergripande stämningen i spelet. Både gamle Gandalf och ännu äldre Saruman blir båda duktiga på att skapa en ansenlig mängd köttkvarnsmat och tyvärr kan detta bidra till vissa svårigheter på äldre datorer.

Allt prat om produktion av arméer får dig kanske att fundera på hur du egentligen tränar dessa. Självklart finner vi vårt kära gamla bygga-bas-koncept i Slaget om Midgård men här har det inte alls samma centrala roll som i många andra spel. Att bygga bas handlar inte längre om strategiskt placerade byggnader som i till exempel WarCraft 3. Nej, här har du istället fördefinierade byggnadsplaceringar vilka utgör de enda ställen du kan bygga på. När dina arméer trampar runt på kartan finner du små campingplatser - kanske inte riktigt camping men ändå - där du kan bygga diverse byggnader. Antalet olika byggnader är tämligen begränsat och de sedvanliga järnsmidarna och bondgårdarna finns här men inte mycket mer. Traditionsenliga uppgraderingar för bättre svärd och sköldar, snabbare hästar och bättre pilar, allt finns här men inga nyheter. Utvecklingen av detta spel har onekligen fokuserats på enheterna och slagfälten, byggnader och djupare strategi har lämnats kvar på ICA.

Hjältarnas roll är av stor betydelse då de i vissa fall kan utgöra skillnaden mellan seger och nederlag. Magierna vilka hjältarna besitter ökar i styrka allt eftersom deras erfarenhetspoäng stiger. En viktig detalj är att man så tidigt som möjligt bör bekanta sig med de olika hjältarnas magier då de onekligen får stor betydelse i de flesta slag. Ett problem i spelet - som visserligen utspelar sig i slutet - är att man kan tappa kontrollen över sina hjältar. I stundens hetta kan det bli näst intill omöjligt att hålla koll på alla hjältar - detta gäller främst den goda sidan av kampanjen. Inte nog med att du ska styra Gandalf, Legolas, Aragorn, Boromir och Gimli, du ska även styra hobbitarna. Problemet är att dessa fyra små krabater i princip inte tillför striderna någonting, förutom att vara ett väl genomtänkt irritationsmoment. Lättare är det på den onda sidan, här finns inte fler än fyra hjältar - tack för det Televerket. Utöver hjältar och arméer finns även globala magier vilka kan användas när som helst. Efterhand som du erövrar nya provinser med så kallade power-poäng kan du få öka din arsenal av globala magier, ett tacksamt tillskott.

Grafik och ljud

I jämförelse med andra spel kan man enkelt sammanfatta den grafiska biten hos Slaget om Midgård som fullt tillfredsställande. Den är inte på något sätt fantastisk eller nyskapande, men är absolut duglig och det finns många intressanta detaljer. När dina soldater besegrar en armé av valfri sort börjar de jubla och slå sina svärd mot sköldarna. Om de däremot möter en skräckinjagande ond hjälte spelar benen bjällerklang och rädslan är påtaglig. Förvisso har detta ingen betydelse i deras styrka och stridskapacitet men det är ändock en trevlig detalj för att öka inlevelsen. Motion blur-effekten som tidigare omnämndes är även den välkommen. Allt detta ger ett mycket gott helhetsintryck vilket kompenserar för den kanske ibland något enkla grafiken - i relation till vad som egentligen kan presteras med dagens hårdvara.

Med pampiga toner a'la filmmusik kan det inte annat bli än ruksigt bra betyg på denna front. Känslan av erövring blir total när dina härföraregenskaper blandas med musiken och det vore en ren lögn att påstå något annat. Med ett riktigt bra surroundsystem kommer musiken och ljuden till sin fulla rätt. EAX 3-systemet skapar den här härliga biokänslan och ibland känns det faktiskt som om man befann sig på bion. Allt som saknas är 189 andra besökare som prasslar med godispapper och förnöjda sörplar på sina läskflaskor, men annars är känslan där. Ljuden är övertygande med fylliga basgångar som passar perfekt för hästarnas stampande. Pilar som viner genom luften resulterar ibland i ofrivilliga söka-skydd-gester och orchernas stampande är oerhört läckert. Ian McKellen (Gandalf) passar givetvis utmärkt in och precis som alla de andra skådespelarna vilka lånat sina röster till spelet. Det faktum att de riktiga skådespelarna bidrar med sina röster bjuder på ett rejält lyft av spelets atmosfär.

Avslutning och kommentarer

Slaget om Midgård är ett riktigt bra enspelarläges-spel, men flerspelarläget lämnar mycket att önska. Obalansen är påtaglig och det blir alldeles för enformigt i längden. Visserligen testades spelet endast i LAN, men ganska så snabbt avtog intresset, mycket på grund av obalansen och att de flesta slag resulterade i att samma taktik användes. Men Slaget om Midgård är riktigt bra i enspelarläge. Det har bra story, även om vi sett filmerna, läst böckerna och gjort egna tolkningar på teater. Rolighetsfaktorn av att kunna styra Rohans och Gondors arméer är riktigt hög och spelet lyckas mycket bra med att låta spelaren känna sig delaktig i händelserna. Slaget om Midgård borde finnas i allas spelhyllor, Tolkien-fantast eller inte, detta är ett riktigt bra spel som garanterar många timmar av spelglädje.