Förra julen campade jag framför datorn med en god vän. Visst, hans klädstil var aningen udda och kroksabeln gjorde mig litet nervös. Men varken en turbanklädd vesir eller ens en underskön prinsessa med rådjursögon kunde komma mellan oss. Jag och prinsen var oskiljaktiga. Tyvärr drabbades jag av en välkänd recesionsåkomma. En allvarlig sjukdom inget kan råda bot på. Tidsbrist. Tills den dag då en välkänd bägare av sand åter skulle finnas i min ägo var jag dömd att lösa mina tidsrelaterade problem på andra sätt, precis som prinsen. Nu är densamme tillbaka, och FZ har med förtjusning återupptagit bekantskapen. Låt oss se om tiden har hunnit kapp vår persiske vän.

Efter mången sliten hårtest och högvis med fula ord var det med blandade känslor jag ånyo tjingsade på prinsen. Det hade ju börjat så bra. Fina minnen från förra året, en guldversion som i ett tidigt skede hamnade i vår ägo här på FZ; således i god tid för att tillverka en recension. Men efter en kväll fick skivan spatt och gav upp.

Något Murphy-besläktat djupt inne i registret hade bestämt sig:

– Du skall inte spela mer med den här skivan, det skall jag se till..!

Tack vare trevlig support på Ubi Soft Sverige fick jag blixtsnabbt en ny så kallad safecast-skiva. Jag installerade om, plockade bort filer med minsta lilla anknytning till spelet i registret, men utan framgång. Turen i oturen visade sig vara att en fullvärdig slutprodukt nu fanns tillgänglig. Den har alltsedan dess fungerat utan anmärkning. Tråkigt att vi blev sena, men ni kan lita på att vi troget kämpar på. För er skull, kära läsare. Rätta till turbanen och klamra er fast vid kroksabeln. Nu åker vi.

Kort resumé

Prince of Persia: Sands of Time var ett i mångt och mycket lysande spel i många kritikers ögon. Trots detta uteblev säljframgången. Kanske marknadsföringen misslyckades eller förhandssnacket var för blekt. Strunt samma, ett utomordentligt bra spel var det. Jordan Mechners skapelse från min mopedtid regerade juletiden medelst en färggrann blandning av läckra animationer och kul strider. Prinsen släppte av misstag lös tidens sand, vilket fick katastrofala följder. Trist för honom. Bra för oss dock, som fick hjälpa honom och den pilbågsbestyckade följeslagerskan Farah att reda ut saker och ting.

Naivt och sockersött ett minne blott

Observanta spelare noterar snabbt att vår favoritgrabb i pösbyxor inte är samme käcke, äppelkindade pojke vi styrde när det begav sig senast. För medan ett år har passerat hos oss, har 10 förflutit i prinsens värld. 10 år på flykt undan en tidlös skräck, Dahaka, ödets väktare. Ingen släpper uppenbarligen ut tidens sand ostraffat, och prinsen är märkt; hans öde utstakat. Därför är det en härjad gestalts mantel vi axlar. Ärr minner av otaliga strider som färgat honom. Ett bistert ansiktsuttryck och numer dubbla kroksablar drar paralleller med seriefiguren Wolverine, inavlad med gitarristen Dave Navarro.
Det är alltså ett betydligt mörkare, mer allvarstyngt actionäventyr som möter oss. De akrobatiska striderna (som förstås är kvar) är råare. Man har visserligen inte sparat på varken krut eller blod i spelet, men skvättandet känns aldrig spekulativt utan passar in i spelets mönster. Åldersgränsen kan diskuteras. PEGI har här rekommenderat 16-åringar att få införskaffa POPWW. Jag hade visserligen inte uppskattat om min låt säga 10-årige son spelat spelet, men 16… tja. Nåväl.

Akrobater är vi allihopa... som har gamepad.

Såhär långa rubriker är i och för sig stilistiskt tveksamt. Men det ligger mycket i den nyss formulerade dito. För att dra nytta av rörelseschemat är en handkontroll av något slag i stort sett oumbärlig. Skall du kunna utnyttja det faktum att prinsen sett på tok för mycket på Jackie Chan när han växte upp, räcker det inte ens med en enhet med den sedvanliga (läs: snåla, gamla) uppsättningen av åtta funktioner. Visserligen går spelet att genomlida med keyboard, men det är betydligt mer svårtillgängligt, och tråkigare.
Styrenheter åsido finns hursomhelst ett brett spektrum av rörelser och animationer att glädja sig åt och med. Animationerna har löpt som en röd tråd genom hela PoP-serien och så även här. Det finns få spel vars huvudfigur rör sig med sådan stil och finess som detta. Till föregångarens redan rika schema har nya rörelser tillkommit, varav merparten återfinns i striderna. Vi pratar hack ’n’ slash med dubbla vapen, mängder av combos ackompanjerat av distade gitarrer. På gott och ont. För varje positiv egenskap PoP besitter finns nämligen en negation som håller nere betyget. Vi låter ”panegyrikern” (panegyri är att överdrivet lovtala någon/något. Eller så alla förstår, sättet Agneta Sjödin talar till samtliga utmanare i ”Gladiatorerna”) och ”gnällspiken” redogöra för myntets båda sidor.

Panegyri kontra gnäll

P: Det här är svinbra! Strider mot en hel hög motståndare samtidigt… dubbla vapen och högvis med kombinationer att lära sig. Dessutom står det dig fritt att använda alla härliga rörelser samtidigt som du slåss. Kanonbra för både nybörjare och mer erfarna kämpar!

G: Suck, dessa färskingar… Granskar man stridssystemet kritiskt märker man snart att allt upprepar sig. Bossarna varierar inte sina tekniker för fem öre. Mer variation och färre motståndare samtidigt hade gjort striderna mer fokuserade.

P: Men erkänn att den nya, mörka stilen är helskön! Det är kargt, grått och hårt. Man riktigt känner adrenalinet och svettdoften, visst?

G: Nu pratar du i nattmössan igen. Det alla sanna fans älskat med Prince of Persia är ju den ständigt äventyrslystna gossen! Hans naiva och hjältemodiga sökande efter gåtors lösningar och prinsessor, genom färggranna världar fyllda av mystiska fiender. Världen har redan alldeles för många Clintan-wannabes med raspig cigarrhals och skäggstubb. Och den där sabla distade gitarren! Vad hände med svepande stråkar och arabiska tongångar?!?

P: Men det går ju hand i hand med temat, kompis!

G: Ja, men det temat suger. Oavsett om spelet i stort är bra, kunde det blivit så mycket mer. Det slår inte Sands of Time på fingrarna på någon punkt mer än möjligen animationerna och den upphottade grafiken, vilket vore skam annars då det har gått ett år.

P: Hmm. Jo, ja det håller jag i och för sig med om.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse