Så var det dags igen. Plocka fram neonljusramperna, bränn besparingarna på en blytung bilstereo, tona rutorna syndigt svarta och meka i den fetaste motorn på den här sidan Bullitt - ett nytt Need for Speed är här.

Finns det en gräns för hur många uppföljare som kan släppas innan köparna tröttnar? I filmvärlden är den första rullen för det allra mesta den bästa, med få undantag som bekräftar regeln. I fråga om spel är läget ett helt annat, dels på grund av att film haft ungefär 90 år längre på sig att utvecklas, dels för att datorutvecklingen går så extremt snabbt att ett spel ofta känns föråldrat redan efter ett par år. Att uppföljare är så vanliga beror för båda medierna på att det är lättare att sälja ett inarbetat namn, man sparar in avsevärda summor på att slippa hamra in en ny titel i skallen på potentiella köpare. Spel har alltså väsentligt större chans att lyckas flera gånger.

Need for Speed Underground 2 är, om jag räknat rätt, seriens åttonde titel och den första pc-inkarnationen kom för knappa tio år sedan. Konceptet har med åren utvecklats i olika riktningar, men utgivningstempot är ändå att betrakta som smått hysteriskt - det förra spelet, Underground, släpptes för blott ett år sedan. Tvåan bygger vidare på samma tema - förvandla en i grunden duktigt fet kärra till en glittrande fartfantom - men innehåller också nyheter som en Grand Theft Auto-liknande uppdragsdel, där du glider runt på stadens gator och väljer vilka "uppdrag" (race) du vill åta dig. Du kan också utmana andra attitydchaufförer på gatulopp, som vid vinst ger ökad status och tyngre börs.

Yrke: fortkörare

Totalt sju racingtyper står till buds, exempelvis dragracing, ett antal varv på avgränsade banor, sträckkörning mellan två punkter och varv på minibanor. Utbudet kan låta digert men i praktiken är flera av dem snarlika, banorna återkommer i lätt modifierade varianter. Tävlingsvinst låser dels upp inledningvis otillgängliga delar av staden och extraprylar (prestanda- och statushöjare), dels kammar du hem pengar. Det gäller att ha ett både snabbt och iögonfallande åk, så oroa dig inte för att din plånbok ska nå ohanterliga proportioner. Precis som i föregångarna kan du ta ut ditt vrålåk på nätet och mäta coolhetsfaktor och körskicklighet med mänskliga motståndare.

Inledningsvis är endast små delar av Bayview, som staden heter, tillgängliga men efterhand antar den allt fläskigare proportioner och får sägas vara rejält tilltagen, särskilt eftersom inga laddningar vid förflyttning sker. Arkitektoniskt är den ett hopplock av kända amerikanska metropoler: Bayview-skylten på kullarna är Hollywood, centrala stadens casinon och bländande glitter känns igen från Las Vegas och så vidare.

Stjärnfall - nu i din stad

Apropå glitter: den hysteriska mängden lampor i casinoområdet renderar gissningsvis en elräkning i paritet med ett mindre U-lands BNP. Migränframkallande, men inte helt olikt den verkliga förlagan. Värre är att också övriga staden blänker som en mindre sol. Man tror sig ha hamnat i en reklamfilm för något epokgörande putsmedel för metall, innan man inser att det är natt och att reflektionerna kommer från asfalt, fasader med mera. Allt glänser. Allt. En grafiker med mindre kärlek för glitter hade tvivelsutan varit önskvärt, nu blir man mest förvirrad av känslan att befinna sig i en bisarr amerikanskt julpyntning av megaproportioner. Bortsett från VM-titeln i tingeltangel är utseendet dugligt, men med förbehåll för konsolvibbar på vissa områden och att en del ATI-grafikkortsägare (däribland jag) kan stöta på buggar.

Körmässigt är Underground 2 nära besläktat med sina senaste föregångare, alltså med oförstörbara bilar och mer arkad än simulation i styrningen. Det förra stör åtminstone mig kraftigt. Arkad eller ej, att braka in i en tegelvägg i tvåhundra flås och inte bestraffas av annat än tidsförlust är passé. Full skademodell hade förstås passat illa i en actionladdad titel som denna, men någon form av skador och reparationer vore inte i vägen. Styrningen fungerar helt okej och är avsevärt bättre än i förrförra spelet, Hot Pursuit 2. Samtliga av spelets trettiotal bilar bygger på verkliga förlagor, såsom sportåk från Nissan och Cadillac. Den arkadtyngda styrningen tar bort lite av tjusningen med att ratta exempelvis en Mustang - ju mer verklighetsnära, desto roligare - men å andra sidan är licensbilar alltid roligare än fantasifoster.

Hur står sig åldringsserien?

Underground 2 formligen skriker attityd. Störst, bäst och vackrast är modellen och den accentueras av tunga motorljud, ett hyfsat soundtrack (industrikungarna Ministry medverkar - respekt!) och hipp dialog. Åtminstone var avsikten att den skulle vara hipp, men lukten av "vuxen som försöker tala ungdomsspråk" är påträngande, inte helt olikt käcka svenska 50-talsfilmer - "Amen, tjeee-nare Sverre, hur e' leee-get?". Svensk textöversättning ska hjälpa dem som inte pratar engelska. Ärligt talat hade de varit lyckligare om de inte förstod något alls - översättningen är patetiskt dålig.

Om du föll för de tidigare Need for Speed-titlarna kommer Underground 2 tveklöst bli en investering i glädjens tecken. Samma adrenalinfyllda och kompromisslösa attityd, likartat bilbeteende, närmast oändliga möjligheter att styla och trimma bilarna och - inte minst - en biffig stad att bränna gummi i efter behag. I min mening börjar konceptet med oförstörbara bilar kännas omodernt, förnyelse på den fronten är önskvärd. Vidare tenderar racen att bli repetitiva efter ett tag, trots de många spelformerna och stadens storlek. Sammanfattningsvis: en duglig arkadracer - igen.

Testdator:

AMD Athlon XP3000+
ATI Radeon 9800 Pro
512 MB minne

Skicka en rättelse