Nordatlanten, 1937 – en skådeplats och en gravplats för brittiska korvetter, amerikanska slagskepp och tyska ubåtar. Med spelet Enigma: Rising Tide ger amerikanska Tesseraction Games såväl roder som befäl åt den som vill axla rollen som fartygschef i ett alternativt 1930-tal där Tyskland lagt stora delar av Europa under sig. Efter frivillig tjänstgöring bland vågdalar och fiskmåsar kan FZ konstatera att Enigma: Rising Tide är spelet som du - bokstavligen - skriker högljutt åt. Varför? Svaret finns i nedanstående recension.

Båtsimulatorn Enigma: Rising Tide torde för delar av FZ:s läsarskara vara en bekant titel, vilket heller inte är särskilt konstigt. Spelet har funnits att köpa sedan snart två år tillbaka, och har sedan lanseringen i början av 2003 släppts i inte mindre än nio olika demoversioner. Utvecklaren Tesseraction har den senaste tiden i det fördolda uppgraderat spelet, vilket nu släpps i en andra upplaga kallad Enigma: Rising Tide Gold Edition. Bland nyheterna nämns bland annat ett par nya skepp, nya ljud och bättre grafik. I grund och botten är själva spelet och dess utformning i den närmaste identiskt med dess föregångare. I korthet handlar det om att föra befäl över ett av flera olika fartygsslag för en av de tre stridande fraktionerna – USA, Tyskland och ”LFN”. LFN skall utläsas som ”The League of Free Nations” och är en lös allians mellan det ockuperade Storbritannien och Japan.

Spelet kan enklast beskrivas som en sjöbefälssimulator, med möjlighet att detaljstyra vissa funktioner på skeppet. Antingen så axlar man rollen som kapten och väljer att enbart ge order åt sina datorstyrda besättningsmän, eller så går man tillfälligt in i deras ställe för att bemanna däckkanoner och sköta rodret. Modellen är med andra ord snarlikt vad som tidigare synts i spel som B-17 Flying Fortress och M1 Tank Platoon 2, där spelaren får assistens av AI-kontrollerade lagkamrater i kampen mot AI-kontrollerade fiender.

Enkelt upplägg och arkadbetonade strider

Upplägget är i övrigt enkelt. Uppdragstypen avgör om man får fritt får välja en fartygstyp, eller om man blir tilldelad ett fartyg – antingen spelar man enstaka uppdrag där man själv får välja en båt, eller så spelar man ett uppdrag i ett kampanjläge, där förutsättningarna på förhand redan är bestämda. Efter en kort och skriftlig genomgång av uppdraget förläggs sedan handlingen långt ute till sjöss, på ett till synes ändlöst hav. Spelets målsättning är att i någon form konfrontera och oskadliggöra fientliga skepp, ubåtar och flygplan.

Till sin hjälp har man – förutom tidigare nämnda besättning – naturligtvis båten man för befäl över. Det som står till buds är ytfartyg och ubåtar, som alla är utformade efter verkliga motsvarigheter. Båtarnas olika bestyckning och egenskaper avgör hur de bäst bör hanteras; där ett större fartyg vinner i beväpning, förlorar det i manöverbarhet och vice versa. Beroende på vilket motstånd som är att vänta gör den taktiskt lagde därför klokt att – om möjligt – välja ett lämpligt och ändamålsenligt fartyg.

Vapnen är, precis som spelets skademodell, en okomplicerad historia. Flygplan bekämpas med däcksmonterade kulsprutor, ubåtar med sjunkbomber och fartyg med däckskanoner och torpeder. I takt med att det egna fartyget får utstå fientliga angrepp sjunker mätare som visar vilket skick skrovet är i, respektive hur mycket bränsle som finns kvar i tankarna. När någon av dessa når noll är uppdraget, och därmed spelet, slut. Av allt att döma fungerar fientliga skepp enligt samma princip. Jag har själv lyckats sänka andra båtar med hjälp av kulsprutorna. Huruvida det är en finess eller inte kan man givetvis diskutera – men särskilt realistiskt kan det knappast sägas vara. Den som vill förstöra kommunikationsantenner, bogroder och skapa kaos på däck gör sig med andra ord inget besvär.

Åldrande spelmotor

Förutom en stundtals imponerande sjögång gör Tesseraction knappast anspråk på att skriva grafikhistoria. Att spelmotorn har några år på nacken märks – frånsett eventuella fiender är det ena som syns hav. Öar och kuster lyser helt med sin frånvaro. Tyvärr är vattnet, som alltså spelar en högst central roll i spelet, inte särskilt välgjort. Det är varken transparent eller reflektivt, vilket tillsammans med en platt och livlös himmel förstärker känslan av ett spel som har sina bästa år bakom sig. På samma vis är ljudet tämligen tamt, och inte heller något som på något vis utmärker spelet. Ljudbilden domineras totalt av frustande diesel- och elmotorer, där enstaka explosioner och kulsprutesmatter i det närmaste känns befriande.

Där merparten av alla simulatorer styrs med joystick, mus och tangentbord har Enigma: Rising Tide ett gränssnitt som förtjänar ett särskilt omnämnande. Praktiskt taget hela spelet går nämligen att styra med hjälp av en mikrofon, en klar stämma och ett någorlunda anständigt uttal. Med hjälp av Microsofts mjukvara för röstigenkänning (inbyggd i Windows XP men följer med spelet) kan alla skrivbordskaptener som inte räds omgivningens roade uppsyn med fördel gasta order åt den osynliga besättningen. I regel fungerar det över förväntan bra. Även om jag inte lyckats anpassa spelet efter min egen röst känner spelet likväl igen i princip allt jag säger åt det. Som grädde på moset finns så många kommandon att man både kan styra ytfartyg och ubåtar och därtill attackera fiender enbart med hjälp av rösten. Idén som sådan är utmärkt genomförd och förtjänar att applåderas.

Omdöme

Även om det inledningsvis är roande att i frisk vind speja ut över havet och basunera ut order som ”ahead, two thirds”, ”engage target” och ”set heading two zero five” förlorar det snabbt sin charm. Spelet blir fort monotont och repetitivt, då både miljöer och uppdrag återanvänds gång efter gång. Den åldrande grafiken och bristen på fylliga ljudeffekter skapar en allt annat än engagerande och trovärdig spelmiljö. Multiplayermöjligheterna tillverkaren utlovat för nästan två år sedan – som hade kunnat lyfta spelet - saknas fortfarande helt och hållet. Trots att Tesseraction Games med sin nyutgåva försökt ge Enigma: Rising Tide ett välbehövligt ansiktslyft upplever jag spelet som en lågbudgetproduktion. Finsmakare gör därmed bäst att hålla sig borta. Cut engines.

Testdator:

AMD Athlon XP 2500+
ATI Radeon 9600 Pro 128 MB
512 MB RAM
Windows XP (SP2)

Skicka en rättelse