I april 2003 tillkännagav distributören DreamCatcher att ett spel vid namn Atlantis Evolution skulle visas på E3-mässan samma år. Utvecklaren bakom detta äventyrsspel var The Adventure Company vilka ligger bakom flera andra äventyrstitlar såsom Dark Fall, Black Mirror och Nancy Drew. I det senaste alstret, Atlantis Evolution, antar du rollen som den 25-årige Curtis Hewitt. Denna unga fotograf är på väg hem till New York City från en expedition i Patagonien. Men under resans gång blir det storm, båten kapsejsar och med hjälp av en livbåt klarar han sig undan med livet i behåll. Plötsligt träder ett utomjordiskt skepp fram och plockar utan förvarning upp Hewitt med tillhörande båt, som därifrån blir transporterad till Atlantis.

Spelet är av typen klicka-för-ny-bild och på dessa föranimerade bilder kan du sedan titta i 360 grader. Interaktion mellan objekt och din karaktär fungerar genom ett mycket simpelt gränssnitt där du i princip endast kan göra en sak; klicka på saker. Det kanske låter konstigt, men det är exakt så det fungerar och det skulle inte behövas så mycket mer.
Hittar du något intressant objekt trycker du på det och det som nu kan hända händer. Dialogerna i spelet fungerar genom att du vid varje person får ett antal ikoner, små boxar med olika personers ansikten, vilka skall representera vad du vill prata om. Just dialogerna återkommer jag till senare i recensionen för att vidare förklara dessa. Utöver detta upplägg finns det inte så mycket mer att säga, spelet är mycket enkelt att lära sig och spela.

Men handlingen då?

Ditt främsta mål är självklart att ta dig från denna civilisation snabbast möjligt, men din flygbiljett därifrån däremot, ja den tar tid att skrapa fram. En profetia berättar om "den jordsliga", som skall rädda människorna i Atlantis undan de hemska gudarna. Vem är då denna jordsling? Du, Curtis Hewitt skall rädda Atlantisborna från den underkastelse gudarna tvingat på dem. Historien är inte bredare än så här, detta är vad du har att vänta.

Låt äventyret börja

Väl framme i det nya Atlantis konfronteras du med en rad problem vilka du måste lösa på bästa sätt. Flexibla lösningar? Nej, skulle inte tro det. Allting är fantastiskt linjärt och det finns inga som helst möjligheter att lösa ett givet problem på två sätt, allt är redan bestämt till punkt och pricka. Kanske är det så det skall vara, vad vet jag, men tråkigt är det iallafall. Ganska så snabbt får man ta del av det minst sagt inlevelse-handikappade röstskådespeleriet och till en början undrar man huruvida det är menat att vara så här dåligt. Denna tanke försvinner relativt hastigt då du stöter på de första vakterna i spelet. Efter några käcka kommentarer plockar de fram zap-pistolerna och BANG så ligger du där på marken med fina gnistror sprakandes runt dig. Något du även kommer att lägga märke till är hur avancerad dialogen är, detta samtidigt som den faktiskt inte levererar någon typ av substantiell information överhuvudtaget. Dialogerna är egentligen helt meningslösa då i princip 95% av spelet skulle kunna lösas utan dem. Människor du stöter på babblar bara om sin underkastelse till de Atlantiska gudarna och hur deras patetiska liv inte är värda att leva. Märk väl, dessa dialoger må inte ge dig något för att lösa spelet men du måste ändå uthärda dem. Kort sagt, dialogerna är inte roliga, de är fantasilösa, på gränsen till enerverande, ibland mycket svåra att förstå och, sist men inte minst, onödiga.

Lidandet fortsätter...

Just så här fortsätter äventyret och mer spännade än så här blir det inte. Spelet dras med, som nämnts ovan, vedervärdigt röstskådespeleri och, inte att förglömma, flera otroligt värdelösa små-spel. Dessa små-spel kan vara allt från att skjuta katapult till att flyga någon typ av drakliknande gondol. Men det låter ju roligt tänker du. Nej, grafiken påminner mycket om de gamla atarispelen, fast uppiffad med en släng färg och försämrad spelkänsla. Svårighetsgraden på pusslen varierar i princip inte överhuvudtaget och om de sedan är ämnade för en fyraåring är en annan femma. Något som mildrar lidandet genom detta spel är musiken vilken faktiskt är riktigt bra. Den är stämningsfull och passar bra in i de sammanhang den presenteras i.

Avslutningsvis

Efter cirka nio timmar av konstant spelande lyckades jag ta mig igenom spelet. Det var efter mycket om och mycket men, svordomar och en ansenlig mängd Cola jag lyckades med denna bravad. Om spelet nu är så dåligt, varför spela klart det? Av någon mystiskt anledning ville jag fortsätta, jag ville verkligen klara av spelet för att kunna bränna det och kasta det i soporna. Okej, riktigt så farligt var det inte. The Adventure Company levererar en dålig titel, med dåligt röstskådespeleri och dålig story, men med bra musik. Det finns inga större innovationer i spelet och jag kan ärligt talat inte se en enda anledning till varför man skulle vilja köpa spelet. Kanske, och det är ett stort kanske, kan inbitna hardcore-äventyrslirare anse spelet värt att köpa. Argumentet är dock svagt, då spelet knappast kan sägas vara någon utmaning. Jag har därför svårt att rekommendera Atlantis Evolution till någon som verkligen tycker om äventyrsspel. Tyvärr, jag kan inte under några omständigheter påstå att detta spel är bra.

Testsystem:

Bärbar P4 3.0 GHz
512MB DDR RAM
Radeon 9700 128 MB
Windows XP Pro SP2

Skicka en rättelse