1993 släppte det då relativt okända företaget Cyan ett av världens mest framgångsrika spel någonsin. Totalt beräknas Myst och dess uppföljare sålt mer än 10 miljoner exemplar. Spelkonceptet med total frihet i en värld uppbyggd av datorrenderade panoramabilder var på den tiden revolutionerande. Man måste komma ihåg att det mest avancerande inom grafikmotorer på den tiden var id Softwares Doom-motor. Idén med enkla pussel och en fullt interaktiv spelvärld verkade vara ett säljande koncept i gryningen av FPS-boomen.

Med facit i hand så här tio år efter Myst-seriens intåg kan man klart påstå att det finns ett sug efter den här typen av spel. Spelupplägget är väldigt enkelt: Med hjälp av datorrenderade bilder klickar man sig fram i en värld fylld av pussel och gåtor. Svårigheten på dessa pussel kan variera stort men i Auras fall tycker jag att den med en någorlunda hjärnkapacitet borde klara det mesta som spelet bjuder på. Naturligtvis ökar svårigheten ju längre man tar sig in i spelet. Däremot är en del av klurigheterna väldigt förvirrande. Ibland måste man förlita sig på sin fantasi snarare än logik för att ta sig vidare. När inte den räcker till får man ta till lite mer drastiska åtgärder som uteslutningsmetoden genom att använda sig av olika föremål man plockat på sig under spelandets gång och använda sig av dem på olika prylar och maskiner man stöter på. Ibland funkar det, ibland inte.

Med ett så enkelt spelupplägg spelar bakgrundsberättelsen en väldigt stor roll. Varför spelar jag det här kan man fråga sig? Att man är nyfiken kan jag köpa men om någon skulle påstå att hon eller han har en stor passion för att klicka sig fram och lösa pussel i en steril och icke förändrande värld skulle jag börja tvivla. Som sagt, storyn är för mig en väldigt stor drivkraft och speciellt i den här typen av spel. Utan motivationen från en någotsånär trovärdig berättelse tappar jag snabbt lusten. Många av dagens så kallade äventyrsspel är ofta fyllda med sidopussel och andra klurigheter för att fylla ut den riktiga berättelsen som driver spelet framåt. Aura däremot är smockat med pussel och till skillnad från övriga äventyr är det pusslen som driver handlingen framåt. Som ett exempel kan jag nämna Star Wars: Knights of the Old Republic som jag spelade igenom för ett par dagar sedan. Spelet är fyllt med olika sidouppdrag som egentligen inte binder samman med spelets riktiga handling. Kort och gott kan man säga att Aura ett spel där allting styrs av pussel.

Huvudpersonen spelas av en herre vid namn Umang. Auras spelvärld är uppbyggd av fyra stycken olika parallella världar: Akademia Valley, Dragast, Na-Tiexu och slutligen Island of Unity. För att ta sig mellan dessa miljöer använder man sig av de så kallade "sacred rings of the Worlds". Endast den som är medlem i det speciella broderskap som vaktar dessa fyra magiska ringar har tillåtelse att resa mellan världarna. Umang som är en av de bästa eleverna i Broderskapet har nyligen anlänt till Akademia Valley för att fortsätta sina studier under den gamle mannen Grifit som dock är försvunnen. Enda spåret efter honom är ett brev som lyder:

In light of the recent events, I am unfortunately unable to meet you. You have arrived in a place called Ademika. It was created by the elders of our clan as the key to the gateway to the parallel worlds. All that you see about, has been created specifically for that reason.

Before my return, I ask that you prepare the "journey ship" for travel. You will find it inside the hidden tunnel. But do not forget to activate the navigational map! Pay attention to the smallest of details and luck shall be with you.

Här tar spelet sin början helt utan ledtrådar, vapen, verktyg eller några andra hjälpmedel förutom din egen hjärna och en bok med ett par luddiga instruktioner.

Musen är det enda som används för att styra sig fram i den smått fantasifulla världen. I menyn som öppnas om man högerklickar återfinns de olika prylarna och verktygen för att kombinera och manipulera olika maskiner och andra mekaniska underverk. För att krångla till det krångliga ännu mer måste man ibland lösa olika pussel i en viss ordning för att ta sig vidare. Det är föga roligt när man för första gången stöter på ett pussel eller en oförståelig maskin och inte fattar ett dugg om dess funktion. När man väl kommit underfund med problemet händer det allt för ofta att man utbrister: "Jaha, det är så det ska vara. Att jag inte fattade det från början!". Ett från början till synes ologiskt pussel visar sig vara självklart och lättförståeligt när man väl löst problemet.

Jag tycker Aura håller en väldigt jämn blandning mellan utforskning och diverse klurigheter. Tempot är långsamt och kräver en hel del tänkande. De renderade omgivningarna är tillräckligt tilltalande för att jag inte ska tröttna på grafiken. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra en rättvis bedömning av grafiken när den är datoranimerade bilder det handlar om men man måste väl se helheten snarare än de olika elementen, speciellt vid den här typen av spel. På ett sätt kan jag föreställa mig det här spelet som en grafisk novell där man själv styr handling och tempo.

Ljud och musik hjälper också till med att skapa en atmosfär som håller tag i en på ett övertygande sätt. Spelet är näst intill fritt från våld och passar därför egentligen för vem som helst. Den icke existerande inlärningströskeln gör också spelet lätt att ta till sig. Har inga egentliga klagomål på Aura förutom att storyn i och musiken har ett par brister. Spelet är minst värt en trea i betyg men en fyra känns lite i överkant så det får bli tre och en halv.

Testdator:

P4 3,2GHz
Radeon 9800XT 256 MB
1024MB RAM
Windows XP SP2

Skicka en rättelse