Sugen på en vansinnig nytolkning av begreppet old school? Då är det läge att nörda ner sig i Resonance of Fate.

Någon på #Sega har inte gjort sitt jobb rätt. Hur tänker man egentligen när man lanserar ett nytt rollspel samma månad som efterlängtade kioskvältaren #Final Fantasy XIII? Man tänker inte alls. Resonance of Fate kommer försvinna i svallvågorna från #Square Enix gigant, vilket är väldigt synd. Det här är ett av de bästa japanska rollspelen på länge och minst lika bra som sin konkurrent.

Beröringspunkterna spelen emellan är faktiskt ganska många. Precis som Final Fantasy XIII är #Tri-Aces rollspel en nydanande historia när det gäller stridssystem och upplägg, samtidigt som storyn är lika frånvarande. Fast i Resonance of Fates fall är det något bra. Spelets inledning är poetisk, vacker och mycket märklig. Samma ton återfinns inte riktigt i resterande mellansekvenser som mer består av farsartade sketcher. Extremt förbryllande men också väldigt tilltalande. Liksom spelet i sig.

Möt de tre musketörerna

Handlingen kretsar kring tre slackers som för det mesta bara ligger hemma och slöar och badar. Vashyron är gruppens lite äldre, världsvane ledare (i jrpg-världen innebär det att han är i tjugoårsåldern), Zephyr är den melankoliske tonåringen som tillbringar sin tid med att deppa eller spela indignerad över något och Leanne är det obligatoriska kuttersmycket som skulle kunna döda japanska skolpojkar med sin söthet. Ja, ni vet hur det är. Vissa grejer ruckar man bara inte på, hur nyskapande man än vill vara.

Striderna utkämpas med akrobatisk flärd och är skojiga att titta på.

Sällskapet bor i en liten stad i den artificiella världen Basel, ett gigantiskt torn som fungerar som luftrenare. Världen utanför är förstörd av giftiga ångor och de sista resterna av mänskligheten har tvingats lära sig leva i en värld berövad på allt organiskt material.

Högst upp i tornet huserar kardinalerna, en samling beslutsfattare som, tja, lever det goda livet. Ibland har de lite bestyr att hantera på de lägre nivåerna i tornet (där det går lite vildare till) och då är det tur att de har lite modiga äventyrare till hands.

Nya formgrepp med världskartan

Att ta sig runt på Basel är till en början rätt komplicerat. Tornet är uppbyggt av en sorts rutnät som man med hjälp av olika sorters aktiverande brickor ska försöka bygga sig en väg igenom. Det hela är ett väldigt trevligt pusselelement där man kan hitta dolda skatter, aktivera hela städer eller slåss mot specifika fiender beroende på var man väljer att pussla sig fram. Brickorna får man av såväl iskar som fiender och de kommer i många olika färger och former.

Fienderna kommer däremot inte i så många olika färger och former som man hade velat. Man tröttnar snabbt på de avlånga banditer, Voldo-svajande robotar och risiga råttor som dyker upp i de slumpmässiga striderna. Tri-Ace har i alla fall klokt nog valt att hålla random encounter-frekvensen på en mycket låg nivå. Men när man väl trillar dit gör man det med ett leende. Stridssystemet är så otroligt nördigt att jag nästan blir generad av att bara tänka på det. Att försöka förklara det låter sig inte heller göras i en handvändning.

Rusningstid i jrpg-träsket

Man kan skada fienden både indirekt och direkt, beroende på vilket vapen man använder. Med hjälp av vanliga pistoler, handgranater och andra kastvapen filar man ner sina antagonisters hälsomätare sakta men säkert. Automatvapen gör dock mycket större skada men registreras bara som ett skrapande. Det är alltså omöjligt att döda någon med ett automatvapen men om man använder något av de andra vapnen efter att ha grundat med en kulspruta förvandlar man skrapskadan till en reell sådan.

Den steam punk-inspirerade estetiken är ofta larger than life.

För att verkligen kunna använda sina vapen till max måste man lära sig att göra hjälterusningar. Då streckar man upp en rak linje, förslagsvis mellan en bunt skurkar. Sedan springer karaktären längs linjen varpå man kan skjuta flera olika fiender om och om igen. Om man lyckas springa mellan de två övriga karaktärerna kan man följande gång använda sig av alla tre karaktärerna samtidigt, springandes i en streckad trekant. Man kan dock inte göra hur många rusningar som helst, de kostar givetvis på. Stridsvalutan kallas bezels och gör man slut på dem blir alla karaktärer rädda och börjar skaka med benen, sikta uselt och trippa fram på tå.

Har du det som krävs?

Att lyckas hålla koll på alla variabler tar lång tid. Spelet kan stundtals vara obönhörligt, speciellt under bosstriderna där Tri-Ace testar ens taktiska egenskaper till max. Och jag älskar egentligen allt med det här intrikata stridssystemet, synd bara att man så ofta måste stanna upp och levla för att ha någon chans i senare strider.

Resonance of Fate är ett rollspel för de nördigaste av nördarna, det märks på mycket i spelet. Den steampunk-inspirerade miljödesignen är tillräckligt estetiskt tilltalande för att i princip kunna locka till sig vem som helst men för att orka stanna kvar måste man onekligen ha en viss sorts tålamod. Å andra sidan får den som dröjer sig kvar nöjet att bevittna ett par dansande bröst. Onekligen något att berätta för barnbarnen.

[video=3095]

Skicka en rättelse