I ärlighetens namn är jag världen sämsta skateboardåkare, eller jag skulle vara det om inte Tony Hawk-spelen fanns. I verkligheten är chansen stor att jag bryter både armar, ben och svanskota genom att bara ställa mig på en rullbräda men med fingrarna runt en gamepad är jag ganska vass, utan att skryta alltför mycket. De senaste dagarna har jag bearbetat mina TV-spelsvalkar med det nya spelet i Tony Hawk-serien, med undertiteln Underground 2, vilket för skejtserien tillbaks till PC.

Jag bekantade mig med Tony Hawks skejtspel i och med den tredje titeln (Pro Skater 3) på ett välanvänt Playstation 2 under en oh så tråkig julvakt i lumpen 2002. Jag blev så betagen av titeln att jag köpte den till mig själv i julklapp, då självklart den portade PC-versionen. Del fyra har sedan dess avverkats och hade jag ha ägt en konsol hade jag troligen spelat det första Underground-spelet också. Personligen tycker jag att Tony Hawk-spelen är exempel på bra portningar och välfyllda uppföljare, i princip varje titel har inneburit någon form av ny trickteknik och större och mer detaljerade banor. Eftersom FZ är en sida dedikerad till datorspel (med några få men naggande goda undantag) kommer de flesta jämförelser med tidigare titlar ske med Pro Skater-serien som referenspunkt, inte det första Underground-spelet som enbart släpptes till konsol.

Gatan som lekpark

Precis som i föregående titlar är det ett antal olika storstäder som får stå ut med ens galna framfart och i Underground 2 skruvas konceptet upp några varv till. Redan i introfilmen som renderats i spelmotorn står det klart att kaos och djävulskap är spelets ledord.

Bam Margera (känd från CKY och Jackass) och Tony Hawk leder varsitt lag vilka tävlar mot varandra i att ställa till så mycket oreda som möjligt runt om i världen – The World Destruction Tour. Det är upplägget för spelets ”Story Mode” och väljer man det drar äventyret igång med en liten uppvärmingningsbana. Här finns inte några mål förutom att fräscha upp minnet och bekanta sig med den nya ”Focus”-funktionen vilken kort kan beskrivas som slow-motion eller ”Bullet Time” om man så vill. Med en knapptryckning kan du på så sätt få mer tid på dig att inte landa på näsan efter det där perfekta tricket vilken kan vara användbart på de svårare uppdragen senare i spelet. När man övat en smula börjar förstörelseturnén på allvar och Boston är den första anhalten. Den och städerna som följer är alla något större än de som hittas i Pro Skater 4 och detaljnivån har höjts så att de mer liknar sina förlagor vilket jag tycker ökar spelkänslan något. Har man besökt någon av städerna på riktigt är chansen stor att man känner igen byggnader och platser, själv kände jag igen Barcelonas hamn efter att ha varit där förra sommaren. Variationen mellan långa grind-sträckor (trick där du glider med brädans underrede mot kanter) och olika hopp fungerar bra. Balansen mellan de olika tricken skiftar något, precis som tidigare, från bana till bana men man måste ändå behärska de båda trickteknikerna för att klara vissa uppdrag.

Full fart framåt

För att avancera måste man samla poäng och de får man genom att utföra olika uppdrag, många involverar att förstöra saker för att leva upp till storyns slagord. Skyltar ska grindas till bitar, cigarettautomater hoppas sönder och kanoner ska avfyras. På varje bana finns dessutom ett uppdrag som ställer till extra mycket förstörelse vilket i sin tur öppnar upp nya platser att åka på. Även dina karaktärer avancerar och till skillnad från förut när du själv fick välja vilka förmågor du ville uppgradera blir du nu bättre på det du gör, tänk levling i vissa rollspel.

Skulle man tycka att det här med World Destruction Tour låter helfjantigt kan man istället välja att köra igenom THUG2 i ”Classic Mode”. Ni som hängt med sedan de första spelen känner igen er på fläcken, här gäller det att bland annat samla bokstäverna i S-K-A-T-E, hitta det gömda videobandet och att slå de olika poängnivåerna. Här sköts även karaktärsutvecklingen som i de gamla spelen - karaktärspoäng som insamlas distribueras på valfri förmåga. Det klassiska spelsättet passar kanske bättre om man bara vill hoppa in i spelet en snabbis då den gamla tvåminutersklockan snabbt tickar nedåt. Samtidigt gör frustrationen över att inte klara av vissa uppdrag att man fastnar bra längre än vad man tänkt.

Snygga killar i läckra kläder

Med kantutjämning och detaljerade skuggor påslaget, vilket de flesta nyare datorer borde klara av, ser THUG2 trevligt ut. Spelen har aldrig varit några grafiska mästerverk men de uppnår alltid en tillräckligt hög nivå för att inte vara irriterande dålig. Den största nyheten är att tiden på dygnet skiftar, vilket gör att när man glidit runt på en bana ett tag blir det kväll, för att slutligen gå över till natt och belysningen ändras därefter. En mysig, stämningshöjande effekt helt enkelt. Vad jag dock inte gillar är att de gått från de verklighetstrogna proportionerna på modellerna till en mer serietidningsliknande stil vilket ger ett mer barnsligt intryck. Du kan dock precis som i de tidgare titlarna låta dina undertryckta ”klä-ut-Barbie”-instinkter ta överhanden och anpassa ditt alter egos utstyrsel efter din personliga smak. Du kan dessutom sätta ditt eget ansikte på spelarmodellen via några enkla steg vilket funkar hyfsat bra, det blir ju ingen karbonkopia men fullt godkänt. Vad utvecklarna Neversoft dock har missat är att inkludera en kvinnlig spelarmodell, något som saknades när sambon ville se sig själv som skejtare.

Kanske vill de undvika kopplingar till ett visst BMX-spel där kläderna var något sparsamma. Skulle du vara på fortsatt knåparhumör medföljer även denna gång ett lättanvänt banskaparverktyg som låter dig skapa egna dödsföraktande utmaningar samt verktyg för att editera spelets färdiga spraylogotyper.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse