I dessa tider när Starcraft är för gammalt, C&C: Generals är överspelat, Warcraft 3 har börjat bli tråkigt och Starcraft 2 aldrig ser ut att bli tillverkat så behövs en ersättare som kan förgylla tillvaron för den vanlige onlinestrategispelaren. Är Warhammer 40,000: Dawn of War ett av de sällsynta spel som har potential att erövra förstaplatsen bland online-strategispel? Har våra böner till sist blivit hörda?

När datorn slutligen surrat sig igenom de 3 CD-skivorna som spelet är beläget på börjar upplevelsen med en introfilm, såsom i de flesta spel. I detta fall är det ett ovanligt snyggt och välgjort intro som man blir helt uppslukad av på momangen. Glädjen är dock kortvarig, för trots de 3 skivorna har introt bara en spellängd på ca 30 sekunder och det är även den enda film vi får se i detta spel. Turligt nog för spelet så är detta en spelrecension och inte en filmrecension.

Spelet utspelar sig i det universum som Warhammer 40,000 är baserat på, det vill säga i en mörk framtid 38,000 år från dagens datum räknat, där det bara finns krig. Mänskligheten har sedan länge expanderat och existerar nu på miljoner olika planeter över hela galaxen, men vi är inte ensamma. Det har i flera tusen år pågått ett fullskaligt krig mellan de olika raserna som finns i galaxen.

Människorna man styr i spelet går under namnet Space Marines och detta är en genetiskt modifierad elitstyrka av supersoldater som håller ordning i det enorma imperium som i tio tusen år styrts av den odödlige härskaren från den gyllene tronen. Chaos Space Marines heter den satanistiska motsvarigheten till Space Marines. De uppkom i en revolt i samband med att den odödliga härskaren intog tronen hos Space Marines för tio tusen år sedan, då en grupp människor vände sig mot härskaren och försökte störta honom. Största delen av galaxen kontrolleras av de blodtörstiga orkerna, de enorma gröna krigsmaskinerna som lätt skulle kunna utplåna alla andra raser om det inte vore för att de aldrig kan hålla sams och existera som en enad styrka. Den fjärde rasen vi blir bekanta med är Eldar, en urgammal civilisation som är otroligt teknologiskt avancerade och arroganta. Människorna kallar dem för "den oförutsägbara styrkan" eftersom ingen förstår hur de tänker eller vad de planerar.

Som många känner till finns det även ytterligare några raser i Warhammer 40,000, till exempel Tyranid och Dark Eldar. Dessa medverkar dock inte i detta spel, men vetskapen om deras existens väcker förhoppningarna om en ljus framtid för spelet i form av efterföljare och expansionspaket.

Dawn of War är ett realtidsstrategispel av ganska vanlig design med resurshantering och basbyggande. Det som gör DoW unikt är att det lagts ner en hel del på att få resurshanteringen att smälta in med själva spelandet. Det rör sig inte längre om det gamla vanliga hugga ved eller hämta guld, utan här går det istället ut på att hålla så stor del av banan som möjligt under sin kontroll. Ju fler positioner du tar över, desto mer resurser tjänar du. Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att den girige spelaren som sänder ut flest enheter och tar kontroll över störst del av banan snabbast blir en vinnare. Tvärtom så kan girighet straffa sig när du väl blir slagen av logiken att ett större område även kräver en större armé om du ska klara av att försvara det. Givetvis kan man förlora positionerna om fiendens trupper skulle hitta en oförstärkt position och ta över den. Man kan även förstärka positionerna med byggnader som kan uppgraderas till kanoner. En förstärkt position ger dessutom mer resurser och kan inte bli tagen av fienden i första taget.

Utöver de vanliga strategiska positionerna finns det även reliker som man måste ha kontroll över för att kunna bygga de bättre specialenheterna i spelet. Det finns även strategiskt kritiska positioner som tar lång tid att erövra. Dessa ger ingen inkomst och går inte heller att förstärka, men i gengäld så har du vunnit spelet om du klarar av att behålla kontrollen över mer än 50 % av dessa i 7 minuter. Detta tar oss till en av de mer originella delarna av Dawn of War. Man kan givetvis vinna genom att på traditionellt vis förinta alla byggnader som motståndaren äger, men även genom att som sagt ta över strategiska positioner och behålla dem eller ta över mer än 65 % av de vanliga resursgivande positionerna. Detta bidrar till att Dawn of War blir ett strategispel med originell spelstil när det finns flera alternativ till hur man når sin seger.

Det mest imponerande i spelet är den lagom snygga grafiken som till en början inte ser så spektakulär ut, men när saker och ting väl börjar röra sig blir man snabbt häpen över hur väl allting flyter fram och hur realistiskt det ser ut. Enheterna rör sig väldigt naturligt och anpassar hela tiden sina rörelsemönster efter terrängen och aktiviteterna. Till exempel kan en tung robotenhet börja slå vilt omkring sig så att fiendens närstridsinfanteri flyger åt alla håll om de kommer nära, medan den föredrar att använda sin kulspruta eller eldkastare om de är på avstånd. Dessutom används en gripklo som kan plocka upp och krossa fiendesoldater istället om det skulle röra sig om bara en eller två stycken att tampas med. Likadant flyter infanteriet fram över terrängen helt av sig själv, det lägger sig ner för att utnyttja skyddande terräng där det tar mindre skada, exempelvis i vegetation och stora kratrar. Det slutliga unika elementet i Dawn of War som tillför realism till striderna är att enheterna har moral som lätt kan sjunka i botten och få dem att springa för livet om de skulle bli överraskade av eldkastare eller krypskyttar.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse