När Lost Planet tar steget från ett till två så gör man det med en utsträckt hand. Ensamheten i iskylan är numera ett minne blott. Delad glädje är det nya mottot.

"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Eller tre. Eller fyra. Så många kan man spela igenom kampanjen med i #Lost Planet 2. Det var antagligen inte det Nalle Puh menade när han satte likhetstecken mellan "stora mängder vatten på fel ställe" och "superkul" men det är svårt att inte låta den rundnätte björnen komma till tals här. Den snötäckta planeten som #föregångaren utspelade sig på har nämligen tinats upp på rekordtid och rymmer nu drömska djungler, enorma ökenlandskap och, mycket riktigt, djuphavsgravar. Vad som däremot inte längre finns är en sammanhållande handling. Istället har #Capcom delat upp kampanjen i sju kapitel där man får följa olika militära fraktioner för varje ny del. Alla kämpar de om herraväldet över planeten. Samtidigt som den dominerande livsformen, Akrid, också har växlat upp några snäpp. Minst sagt.

Let's kick ass

Vi åker tåg. Mitt ute i öknen. Vi är ett gäng coola killar, bestyckade till tänderna, utan några bekymmer som helst i livet. Ja, förutom att bensinen håller på att ta slut. Och att vi jagas av ett monster stort som en skyskrapa med ett gap som minner av många dåliga måltidsval. Vårt tåg håller på att bli ett av dem.
Vi springer mot loket där en helikopter är stationerad samtidigt som vi försöker pricka monstrets svalg med i princip vad som helst - raketkastare, prickskyttegevär, tomflaskor - i hopp om att sakta ner den ormliknande kolossen. Men den blir bara argare, slukar vagn efter vagn med frenetisk effektivitet. Och vi kutar som vi aldrig kutat förut. Skriken är lika delar adrenalinstinn skräck som fnissig, stammande glädje.

Xbox-spelare kan begagna sig av Marcus Fenix och Dom Santiago från Gears of War i multiplayer.

Vi undkommer med andan i halsgropen men bara några banor senare är vi tillbaka på rälsen på ett nytt rusande tåg. Det dröjer inte länge förrän vår hungrige vän gör entré. Men den här gången kan vi slå tillbaka. Med på tåget finns en kanon som nära på matchar sandormen i storlek. Vi börjar jobba. En av oss lassar kulor, en annan laddar om och en skjuter. Den fjärde håller koll på vilken sida av tåget monstret befinner sig på och kyler ner kanonen när det behövs. Vi är ett gäng coola killar, bestyckade till tänderna, snart utan några bekymmer som helst i livet.

En för alla, alla för fyra

Lost Planet 2 är stenhårt. Varierat, tempofyllt, nära på metodiskt i all sin briljans. Konceptet är i stort sig likt från ettan, det är bara det att Capcom gör så mycket mer med det nu. Samarbetet spelarna emellan är en otroligt viktig komponent. Eftersom karaktärerna är tunga och bökiga att röra på, speciellt så när man hoppat in i en av de tiotal olika vital suits (en sorts mecha-rustning) som finns strösslade över banorna, är det extremt viktigt med understöd. En synnerligt cool aspekt är att upp till två spelare kan lifta med en medspelare som är iklädd en särskilt stor vital suit. På så sätt kan man göra episka frontalangrepp från luften som tar musten ur vem som helst.

Nära fem minuter lång trailer. Klicka här för att se den högupplöst och för fler Lost Planet 2-filmer

I och med den ökade värmen på planeten behöver man inte längre oroa sig för plötsliga dödsfall om man får slut på bränsle till dräkten (till skillnad från ettan) men man måste ändå hålla viss koll. Bränslet används numera till särskilda vapen och vital suits och om någon i gruppen får tom tank kan de andra skjuta juice från sina reserver på denna. Smart system.

Fetaste öset väster om Epic Games

Det Capcom framförallt ska ha credd för är variationen de många banorna visar upp. Trånga, tajta industrikorridorer som svämmar över med Akrid; taktiskt smygande mellan små hyddor i en bortglömd ökenstad överbefolkad av krypskyttar; enorma bosstrider där man till och med måste ta sig in i bossen för att fortsätta fajten; metodiskt utforskande av vidunderliga undervattensbaser.

Bossfajterna bygger på en enkel tumregel: ju större, desto hårdare. Och då ska man veta att bossarna är ganska stora i Lost Planet 2.

Men allt är inte guld som glimmar. En sak jag stört mig på ända sedan första spelet är att man inte kan använda hakskottet när man hoppar. Å andra sidan antar jag att den begränsningen helt enkelt är en del i den tunga och brötiga stil Capcom eftersträvat.

Och en annan sak - spela inte split-screen! Trots att man bara kan vara två får varje spelare bara en fjärdedel av bilden, då resten går åt till att visa upp kartan. Snacka om episk Papphammar. Spelets multiplayerlägen är desamma som i Lost Planet: Colonies, vilket är lite av en besvikelse. Precis som då är deathmatch ganska tråkigt (mycket på grund av den bökiga kontrollen som inte riktigt passar vilt slaktande) men det fenomenalt roliga "efterlyst"-läget gör sig ännu bättre här, tack vare de enorma banorna. Två personer ska fly, gömma sig, springa allt vad tygen håller medan resten, i form av värsta vilda västern-posset, ska jaga ifatt dem.

Även om multiplayer alltså inte riktigt lyckas matcha röjet i kampanjen så råder det inga tvivel om att Lost Planet 2 är det tyngsta actionspelet sedan #Gears of War 2. Basta.

Skicka en rättelse