Rome -– Total War utnämndes nästan till det bästa strategispelet någonsin innan det ens hade släppts. Med Creative Assemblys erfarenhet från Shogun och Medieval och en grafikmotor som såg ut att krossa allt motstånd på marknaden kunde det väl bara inte misslyckas? Nej, det kunde det faktiskt inte. Nu är spelet släppt och som väntat är det ett mästerverk som slår ut det mesta om inte allt inom genren.

Grundstommen i Total War-serien är att göra så realistiska strategispel som möjligt utan att spelupplevelsen skall ta skada. Taktiker och strategier från de tidsepoker titlarna utspelar sig under kan oftast användas med framgång. Det tas hänsyn till allt från väder, terräng och ledarskap till moral, träning och utrustning. Ettan utspelades i Japan och blev delvis därför ingen storsäljare. Tvåan däremot klarade sig klart bättre då den utspelades i Europa. Därtill var många av spelets delar var förbättrade. Det var dock fortfarande mycket likt ettan i både utseende och spelstil. Rome – Total War utspelar sig likaså i Europa, men 1500 år före Medieval, under romarrikets storhetstid.

Total War-spelen bygger på två skilda spelmoment; strategikartan och realtidsstriderna. Båda finns självklart med i Rome – Total War även om de är i en något annan tappning. I de två tidigare spelen var strategikartan strikt uppdelad i olika regioner som i stort sett skildrade olika slagfält. I varje fanns det en stad och trupperna flyttades en ruta framåt i taget. Här har Rome – Total War utvecklats rejält. Regionerna finns kvar, likaså att det finns en stad i varje region, men där stannar också likheterna. Den absolut största skillnaden är att arméerna nu kan flytta sig ett visst avstånd varje runda. Det finns därför en anledning att inte bara försvara städerna, utan även gränserna och strategiska positioner. Landskapet på strategikartan bestämmer nämligen var realtidsstriderna kommer att ske. Står man på en kulle på kartan gör man också så i striden. Därför måste man utnyttja berg, skogar, broar och vattendrag till sin fördel även innan striderna börjar.

Städerna

Strategikartan har faktiskt stora likheter med den i Civilization. I städerna tränar man trupper och reser diverse byggnader. Numera så ökar städerna inte i storlek efter hand som man bygger, utan istället beror det helt på befolkningen. Vill man att en stad ska växa snabbt måste man hålla ner skatten och se till att det finns tillräckligt med nöjen för att folk vill flytta in. Det är inte heller helt lätt att kontrollera städer man tagit över. Ligger den långt ifrån huvudstaden, har en annan kultur än erövrarna och en stor befolkning kan det krävas en stor armé bara för att hålla ordning på invånarna.

Senaten

Spelet kretsar som namnet antyder kring romarna. Detta märks väldigt tydligt i början av den stora singleplayer-delen då man enbart kan välja mellan de tre olika romerska familjerna. För att få tillgång till fler folk och länder måste man antingen slå ut dem eller ta sig igenom en större eller mindre singleplayer-kampanj. Att spela som romare har dock sin charm, speciellt till en början då man måste insupa alla spelets nyheter. Här börjar man nämligen allierad med de två andra romerska familjerna och har därför ryggen skyddad till en början. Senaten spelar också en viktig roll när man spelar som romare eftersom den ger ut uppdrag med jämna mellanrum och dessutom dikterar vilka nationer man inte bör anfalla.

Realtidsstriderna

Det som vi sett mest av från spelet innan det släpptes var utan motstycke den fantastiska grafiken i realtidsstriderna. Förutom från bilder och små videosnuttar har man kunnat se grafikmotorn användas i två TV-serier, en brittisk och en amerikansk, som återskapar historiska slag för tittarna. Nu när spelet släppts så krossar det grafikmässigt allt motstånd inom genren. Detaljrikedomen på slagfältet och framförallt på enheterna är imponerande i sig själv, men sedan när man slänger in tusentals soldater i striden är det ett riktigt mästerverk. Visserligen måste man ofta ha kameran en bra bit upp för att få översikt över slagfältet, men man finner sig beundransvärt ofta zooma in på enskilda strider för att se soldaterna kämpa.

Till skillnad från strategikartan där man kan tänka efter är man ofta stressad under striderna. Man måste se till att hålla frontlinjen intakt samtidigt som man skyddar flankerna från kavalleri. I början kan det vara väldigt hektiskt och det går därför bra att pausa för att man skall hinna få en överblick.

Kraftfulla enheter

I de tidigare spelen fanns det i stort sett bara infanteri, kavalleri, bågskyttar och artilleri som sedan hade olika värden för att göra dem användbara i olika situationer. I Rome – Total War finns det istället en rad mycket mer specialiserade enheter som oftast är sårbara, men kan göra mycket skada om de utnyttjas rätt. Elefanterna är det bästa exemplet då de kan plöja rakt igenom de hårdaste försvarslinjer, men man riskerar att de löper amok om de blir omringade. Falangerna med de långa spjuten är oerhört kraftfulla framifrån, men faller lätt om de blir attackerade i ryggen.

Kraftigt förbättrat från de tidigare spelen är också belägringar. Nu har de större städerna resliga murar där man kan placera bågskyttar och trupper. Samtidigt har anfallarna möjlighet att använda belägringstorn, stegar, murbräckor och katapulter. Som försvarare måste man till en början försöka stoppa anfallarna från att ta muren, för att sedan dra sig tillbaka och slåss på gator. Den sista chansen är att försvara torget vilket fienden måste hålla under en viss tid för att vinna.

De olika folken

Barbarerna i norr består bland annat av galler, germaner och britter. Deras trupper är oftast inte särskilt tekniskt avancerade utan satsar istället på mängd och råstyrka. De har en förkärlek för att använda stridshundar och kavalleri. Även om de oftast är dåligt organiserade får man inte underskatta dem då de djupa skogarna i norr gör det lätt att lägga bakhåll. Britternas bästa vapen är stridsvagnarna medan germanerna och andra folkslag österut har en del trupper inspirerade av de mer framstående civilisationerna.

Romarna har enheter som klarar sig bra i så gott som alla situationer. Det finns nästan alltid bättre enheter hos de andra nationerna, men de flesta har svagheter som gör sårbara i fel situationer. Legionärerna är riktigt disciplinerade och tar mycket stryk innan de flyr. De kan också använda testudo-formationen där de håller sköldarna över huvudet för att skydda sig från pilar och spjut. De flesta trupper har dessutom två egna spjut de kan kasta innan de anfaller för att röra om i fiendens formeringar.

Civilisationerna i söder består bland annat av Karthago, grekerna och egyptierna. Här hittar man många av de farligaste enheterna i spelet. Karthago har de största och mest farliga elefanterna medan Grekerna har sina spartanska falanger. Egypten har skickliga bågskyttar och stridsvagnar. Dessa enheter kräver dock ofta mer taktisk skicklighet då alla trupper har sina svagheter, men används de rätt så får även de mäktiga romarna sig en bra match.

AI:n

Det är knappast enkelt att göra en AI till ett så pass komplicerat taktiskt spel som Total War. I de flesta fall klarar den sig dessutom riktigt bra. Datorn försöker komma runt på flanken och förhindrar en själv från att göra detsamma. Den är också utomordentligt bra på att placera sig på rätt ställen på kartan. Men i vissa situationer kan den göra bort sig, ibland till förtret för spelaren. Datorn har nämligen en förmåga att vara hjältemodig och skicka sina generaler rakt in i striden och inte alltför sällan in i en mur av spjut.

Att det kan bli ett problem för spelaren beror nämligen på att förstärkningar i spelet styrs av datorn, medan huvudstyrkan styrs av spelaren. Det är väldigt enerverande att se en av sina bästa generaler rida rakt in bland fienden för att på några sekunder bli tillintetgjord. Därför måste man ofta tänka efter vad och vem man egentligen skickar som förstärkning.

Multiplayer

Även om det kanske är singleplayer-kampanjen som lockar mest i Rome – Total War, så går det ändå relativt enkelt att överlista datormotståndaren. Det betyder inte att striderna är enkla, men AI:n spelar oftast på samma sätt och med samma enheter. Därför lockar det att spela multiplayer och få lite mer intelligent motstånd (i de flesta fall). Upp till sex spelare kan möta varandra samtidigt vilket kan leda till riktigt massiva strider. Tyvärr går det bara att spela enstaka strider mot andra spelare, själva strategikartan och kampanjen är endast för singleplayer.

Slutord

Rome – Total War var sagt att bli det bästa strategispelet hittills redan innan det släpptes. Även om genren är bred så är det här det mest omfattande spelet vi sett till dags datum. Grafiken är ett mästerverk, strategikartan är nästan lika välgjord som den i Civilization och striderna känns realistiska. Det här är dock ett spel långt ifrån resurssamlare som Warcraft och kräver både mer taktik och tid av spelaren. Ett bättre spel för att återspela historiska slag kommer vi dock få vänta på länge. Väldigt länge.

Testsystem

Pentium 4 2.4GHz
512 MB RAM
Geforce FX 5900
Windows XP

Skicka en rättelse