Nätspelande som yrke?

Den senaste tiden har onlinespelande uppmärksammats, inte bara för spelen i sig. Proffsspelare spelar upp sina karaktärer till höga höjder bara för att sedan sälja dem på nätet till personer som antingen har gott och pengar eller bara ont om tålamod. Rätt eller fel? Oavsett argument förstår jag mycket väl företeelsen. Några amerikaner slog till exempel på stort och hyrde billiga kontorslokaler i Mexico. Därefter anställde de billig, lokal arbetskraft. Dessa spelade sedan upp karaktärer som såldes på nätet, företrädesvis e-bay. Intäkterna räckte för att betala arbetskraften, lokalerna och göra en rejäl hacka åt ”arbetsgivarna”. Om detta bör vara tillåtet eller ej låter vi vara osagt. Men när liknande fenomen växer fram uppstår förvisso frågor politiker och skatterevisorer kommer tvingas sätta sig in i. Med resonemanget om framåtsträvan och karriärliknande symptom har jag full förståelse för att någon kan tänka sig att ta betalt för allt de jobb de lagt ned på att arbeta upp en skicklig och allsidig karaktär. Tillika respekterar åtminstone jag att folk betalar för det, även om en mängd följdfrågor som sagt måste beaktas. Tillgång och efterfrågan är världens äldsta monetära funktion, helt enkelt.

Uppdrag, färdigheter och köp & sälj

Vi arbetar oss långsamt in i världen vi nu alltmer blivit en del av. På torget sitter en ung kattkvinna tillbakalutad mot ett träd fyllt av gröna löv. Gatsten inramar torget vars trappor vetter mot norr och samtidigt anger positionen för stadsdelens auktionshus. En pengapung syns ovanpå den vilande kvinnans huvud, vilket anger att hon har saker att sälja. Oavsett om spelaren bakom polygonvarelsen är och kokar kaffe, på toaletten eller för tillfället ser över sin utrustning kan vem som helst köpa saker av henne så länge hon är uppkopplad på nätet och inte har loggat ut. Bredband har onekligen förändrat synen på att vara uppkopplad. Man är inte lika fixerad vid tid eftersom det inte längre handlar om en teletaxa.

Här finns hundratals karaktärer som koncentrerat sig på att utveckla allehanda jobbfärdigheter, för att kunna tillverka och sedermera sälja sina alster. Det tar, förstås, tid att bli en duktig hantverkare inom det skrå du satsat på, precis som att bli en mäktig krigare. Det har exempelvis tagit mig över ett dygn effektiv speltid att nå level 12 som munk. Efter att ha accepterat ett uppdrag där jag skall införskaffa fetischer från en viss varelse beger jag mig iväg. Det tar mig säkert 15 minuters konstant springande för att nå platsen. Utan kartan hade det varit hopplöst. Beroende på vart du skall har du alltid tillgång till en grundläggande karta. Kartor över avlägsna platser finns att köpa. På vägen till gruvan som är min slutdestination slaktar jag rutinmässigt dussinet gamar, maskar och människoätande getingar. En vanlig dag på kontoret alltså.

Nyligen har min galka Ragingronin (mellanslaget strulade) uppnått level 12 och hans jättelika händer pryds numer såväl av skinnhandskar som av varsitt knogjärnsliknande vapen, med rejält elaka mässingsspikar längst ut. Nytt kroppspansar och läderliknande byxor skall förhoppningsvis skydda mig mot de svårslagna ”quadavs” jag ryktesvis hört skall vara level 25. Kaxiga mantran ingjuter mod i min till synes imponerande karaktär. Mandom mod i morske män och no guts no glory cirkulerar i mitt huvud när jag äntrar gruvområdet. 10 minuter senare har jag dött utan att ha fått tag på den fjärde delen jag saknade. Slagdängor och skydd var förgäves. 10 procent av mina erfarenhetspoäng försvann tillsammans med mitt sista andetag. Nu var det bara att börja om. Kontentan blev att jag istället köpte delen i auktionshuset och insåg att Ragingronin inte var mogen liknande uppdrag.