Det är något visst med spelskapare som #Grasshopper Manufactures Suda 51, eller Goichi Suda som han egentligen heter. I en tid när andra utvecklare blir mer riskmedvetna och anpassar sina spel för att tilltala så många som möjligt säger Suda "Fuck it", pekar långfinger åt allt ekonomitänk och gör precis den sortens spel han själv vill. Idén till #No More Heroes föddes, enligt Suda själv, då han satt på toaletten, och den här uppföljaren kom till medan han "försökte göra sig kvitt resterna i magen". Som tur är blev det inte ett skitspel trots bajsreferenserna, men de illustrerar åtminstone det faktum att varken #No More Heroes 2 eller dess upphovsman är riktigt vad man väntar sig.
Travis är tillbaka, och han är hämndlysten.
Desperate Struggle tar vid två år efter att Travis Touchdown mördade sig sin väg upp till toppen och blev United Assassins Associations högst rankade lönnmördare. Efter att ha pensionerat karriären ger sig herr Touchdown återigen in i matchen för att hämnas sin vän Bishop - vars mördare händelsevis också råkar vara rankingens nya ledare. Utrustad med min trofasta strålkatana (läs: ljussabel) har jag nöjet att dräpa några av de mest överdrivna bossar spelvärlden någonsin skådat, samtidigt som jag njuter av de B-filmsostiga dialogerna och den ömsom barnsliga ömsom rent geniala anti-PK-humorn. No More Heroes 2 är ingenting för dig som inte tål ohälsosamma mängder blod, naket och märkliga infall ihopblandade i en blytung cocktail vars bäst före-datum är aldrig.
Uppföljare gjord på rätt sätt
De menlösa transportsträckorna i staden har försvunnit och numera väljer du istället vart du vill gå via en meny. Förändringen är ytterst välkommen då den bidrar till att bibehålla tempot och den borgar för en allmänt tajtare speldesign. Även slagsmålen har fått sig en översyn, även om de på det stora hela fungerar som innan. Utöver wrestling-greppen, kroppsklyvningarna och de jackpots du kan få som ger dig specialkrafter (kasta eld, förvandlas till tiger med flera) så har en helt ny extasmätare dykt upp. Den fylls när du utdelar smärta och minskar när du tar emot. När mätaren sväller över kan Travis gå in i ett slags hyper mode där man fullkomligen brutalslaktar allt i sin väg - något som kan vara hjälpsamt att spara till täta bossfajter.
Men allt handlar såklart inte om att slåss. I Travis rum kopplar du av med att spana in småflickorna i den fiktiva lolicon-serien BJ5 (Travis favoritserie...) eller ordnar träningsprogram åt din överviktiga katt. För att ha råd med nya katanas och uppgraderingar åtar du dig extrajobb (i flesta fallen presenterade som mysiga minispel i 8-bitsgrafik) och du kan också gymma för att förbättra kondis, styrka och så vidare. Trots att denna uppföljare eliminerar många av originalets brister finns dock den trilskande kameran kvar, och i vissa fall kan en del banor bli för långa och monotona.
En vanlig syn i No More Heroes 2.
Även om striderna är underhållande hade jag också gärna sett lite mer taktisk finess involverad - med tanke på att detta är ett spel där merparten av tiden går ut på att banka ihjäl folk blir stridssystemet ibland lite väl mycket "gå-och-slå". Grejer som dessa gör att upplevelsen inte är helt fulländad, men samtidigt överskuggar de knappast det faktum att det här är ett av de mest galna, nördiga och sköna Wii-spel som överhuvudtaget släppts. Sammanfattningsvis är No More Heroes 2 en alldeles strålande actiontitel med en unik prägel, och att vara politiskt inkorrekt är faktiskt skitroligt.
