Om du gjort din James Bond-läxa så vet du att hur mycket skurkarna än anstränger sig kommer de inte att kunna ta över världen. På något sätt lyckas alltid den goda sidan, med den snygga hjälten i spetsen, sabotera de storslagna planerna. Nu är det dock dags att ändra på den saken, istället för att iklä dig rollen som räddaren i nöden ska du i Evil Genius se till att världsordningen ändras för gott, till din favör.

Om man ska slänga in spelstilen i ett fack är skurkstrategi det ord som dyker upp först i huvudet. Att ta över världen är ditt huvudmål men eftersom du från början bara är en okänd småskurk är vägen dit längre än till närmsta matvarubutik. Med en handfull undersåtar, en lojal högra hand och väskan full med kosing landar du på stranden till den ö som du ska göra till ditt högkvarter.

Tärningen är kastad

Man kan dela upp spelet i två delar, dels basbyggandet som beskrivs närmare en bit ner och dels ”World Domination Mode”. Det senare består av en uppdelad karta, liknande den i bordspelet Risk, där du med hjälp av gränssnittet skickar ut dina män på olika uppdrag. Kartans olika delar tillhör i sin tur någon av de fem allianserna vars uppgift är att stoppa onda människor som du. Ställer du till med för mycket otyg i någon av regionerna kommer deras agenter att invadera din bas och stjäla tillbaks de saker du stulit eller förstöra din utrustning. För att hålla alliansernas inblandning så låg som möjligt måste du hålla koll på ”Heat”-mätaren, den anger hur pass illa de tycker om dig och om den blir för hög är det dags att förflytta dina trupper.

De val du har att göra på varje plats är att gömma dig, stjäla eller snoka runt. Det förstnämnda gör att dina män håller en låg profil vilket alstrar mindre ”Heat” men det ger heller ingenting. Väljer du att stjäla får du varje minut en summa pengar från området, hur mycket spargrisen fylls baseras på hur många personer du har på plats och hur mycket just den världsdelen är värd. Detta alstrar mycket värme och stannar du för länge på samma plats kan du räkna med att fiendeagenter står i din farstu snabbare än du hinner räkna upp alla Bond-filmer. Det tredje och sista alternativet är att låta dina undersåtar snoka runt vilket gör att de kan hitta nya uppdrag i området som både ger dig nya prylar att leka med och ökar ditt rykte som gangster - måttstocken för hur ond du är.

Mitt liv som grävling

Det enda sättet att hålla din verksamhet så dold som möjligt är att bokstavligen gå under jorden. Den ö du sätter fötterna på i inledningssekvensen består mestadels av berg som du med dynamit och fantasi ska forma till din bas. Till en början har du bara tillgång till ett fåtal basrum men allt eftersom spelet fortskrider tillkommer nya ritningar så att dina och ditt manskaps behov kan tillgodoses. Ni som har spelat klassikerna Dungeon Keeper och Sim Hospital kommer att känna igen er, via enkla kommandon anger man hur många rutor stort du vill att ett rum ska vara och när du skickat iväg ordern sätter dina män igång att bygga. Vad man dock måste tänka på är att rummen inte kan ändras alltför lätt, skulle du till exempel vilja förminska ett rum kräver det att du först tar bort allt, fyller det med cement och börjar om på nytt. Kunde man kidnappa grabbarna från Roomservice kanske dina undersåtar kunde lära sig att bygga skiljeväggar.

För att de olika rummen ska fylla någon funktion måste du inreda dem med passande ting, en sovsal måste ha sängar och skåp, matsalen behöver köksutrustning och utan ett imponerande skrivbord i ditt privata rum blir du aldrig någon respekterad storbuse. Du måste också se till att använda utrustningen i de olika rummen på rätt sätt, något som inte är helt klart för den nya spelaren fastän en välfylld ordlista finns att tillgå.

När du i ”World Domination Mode” alstrat för mycket värme och din bas besöks av rättvisans förkämpar gäller det att försvara dig så gott det går. Förutom att låta ditt folk mörda eller tillfångata inkräktarna är fällor ditt främsta medel för att få ta över världen ifred. På varenda yta i ditt grotthem går det att bygga fällor som med olika medel ser till att de ovälkomna gästerna tas omhand. Man får dock se upp med en del fällor, placeras inte de (och de tryckkänsliga plattor som utlöser dem) på ett smart sätt kan lika gärna en trött medarbetare trampa fel och bli offer för de dödliga mekanismerna.

The Sims gone bad

I likhet med skärmsåpan The Sims behöver dina undersåtar stimulans för att kunna utföra sina uppgifter. Detta återspeglas av basbyggandet då många av rummens uppgifter är just att hålla ditt folk i trim samt att vidareutbilda dem till nya klasser. För att specialisera dina män behöver du först få tillgång till någon som kan lära upp dem - eller snarare någon du kan tömma på information. Detta görs genom att kidnappa personerna i fråga för att sedan utsätta dem för tortyr (Mikael Jackson-imitationer till exempel) tills de delar med sig av sina kunskaper. När du väl har en upplärd tjänare kan denne via skolbänkar och laborationer lära upp andra undersåtar. Eftersom endast ditt alter ego och din högra hand går att kontrollera direkt sköter du utvecklingen av dina män via ett eget gränssnitt där du anger hur många av de tolv olika klasserna du vill ha. Har du ett underskott i någon kategori skickas lämpliga kandidater till skolbänken.

Pest eller pesto?

Evil Genius är inte riktigt så nyskapande som försnacket har angett men vad gör det när du redan i introt och menyerna serveras en rejäl portion humor. Att utvecklarna har sneglat på Dungeon Keeper vägs upp med de nya grepp de tar på den något udda genren, det finns helt enkelt inte så många liknande spel. Miljöer och animationer är välgjorda och man kan inte låta bli att skratta när man ser en hemlig agent på serietidningsmanér trippa fram genom din bas i jakt på hemligheter. En mindre bakläxa får utvecklarna Elixir Studios vad det gäller musiken, man saknar de pampiga tonerna från menyerna när man befinner i själva spelet. Ljudeffekterna i övrigt går inte att klaga på, zoomar man in så nära som möjligt är risken för ett spontant fniss ganska stor då dina undersåtar ger ifrån sig en hel del ljud, vad de än gör. De lokala radiosändningar som meddelar om du klarat ett uppdrag eller inte är snudd på perfekta.

Det som hindrar Evil Genius från att nå de höga betygshöjderna, förutom musiken, är att det till en början är svårt att veta vad som behöver göras för att gå framåt. Besitter man heller inte det rätta tålamodet kan nog vissa spelmoment kännas ohyggligt sega och tråkiga för det här är ett sådant spel som ska avnjutas under långa regniga dagar med kopp varm dryck i näven. Har du någonsin haft planer på att ta över världen är Evil Genius en bra inspirationskälla, i alla fall om du hade tänkt ha roligt under tiden.

Testburk

AMD Athlon64 3200+
nVidia GeForce 4 Ti4200
512MB RAM
Windows XP (SP2)

Skicka en rättelse