Så var vi då där igen. Tillbaka i blöta, kliande yllekläder för att försvara västvärldens heder. Den som gissar att det är ett realtidsstrategispel i krigsmiljö som vi på FZ skall testa denna vecka spelar knappast på en högoddsare. Det är heller ingen slump att Monte Cristo och Digital Realitys senaste WWII-spel fokuserar på just D-dagen. 6 juni nu i somras angav 60-årsdagen för när den historiska landstigningen ägde rum. 60 år sedan de allierades färgade Frankrikes stränder röda med blod och mod, i en av de allra viktigaste enskilda krigshändelserna i modern tid.

Det börjar verkligen bli norm att smågnälla litet trött över alla WWII-spel som dimper ned likt fallskärmsjägare bakom fiendens linjer. Strunt samma, här är ytterligare ett. Uppmärksamma läsare kommer kanske ihåg Desert Rats vs. Afrika Korps som kom i försomras. D-Day är till 90 % samma spel. Du kan egentligen lika gärna betrakta det som ett expansionspaket.

Nåväl, trots allt är ju D-Day ett eget spel och då skall vi självklart granska det som detta. Författare och framför allt poeter brukar tala om sin musa, oftast när den gått förlorad. Man finner ingen inspiration till sitt skapande utan börjar om, finslipar och sjunker suckande tillbaka i stolen. Jag känner mig nästan som en avdankad Strindberg eller en försupen Hemingway. (Visserligen föredrar jag i regel en kall Hof snarare än absint eller whisky.) För vad är väl en svamlig och småtrist text utan lögnaktiga omskrivningar och skeva liknelser? Intet!

Förlåt mig, men RTS-spel i krigsmiljö är ofta så torftiga. Okej, stena mig eller låt mig mol allena storma Omaha Beach, men det är så jag känner. I eftertankens kranka blekhet erkännes att Soldiers: Heroes of World War II visserligen skulle fått en fyra (hoppas att en viss vattenlevande varelses namne känner sig upprättad). Men bortsett från detta något nyskapande och vackra spel händer det inte särskilt mycket på nämnda område. Eller snarare ”På WWIIRTS-fronten intet nytt”, således.

Desert Rats var ett okej plus-spel. D-Day är ett okej spel. That´s it. Liksom FIFA och Colin McRae är sig nästan fånigt lika varje år är det med mycket små förändringar man spelar igenom krigsstrategispel efter… krigsstrategispel.

Tvillingar till sista polygon

Desert Rats har vi redan nämnt en handfull gånger. Förklaringen är enkel. Menyerna är likadana. Grafik och spelmotor, texter, enheter, bilder, ja precis allt. Det enda som skiljer spelen åt är uppdragen, och skam vore det annars. Då vore de till och med enäggstvillingar. Kikar ni närmare på en av våra skärmdumpar ser ni att vi fångat en blunder. Man har glömt att ändra texten från ”Desert Rats” till ”D-Day” vilket förstås ytterligare bara påvisar spelens gemensamma ursprung. Man kan spekulera i om spelet skulle kallas spel eller expansion, men vi ger oss utan mer tjat in i kärnan av spelet istället – området kring Normandie, Frankrike, juni 1944.

På morgonen den 6 juni landsätts dina fallskärmstrupper i mörkret bakom tyskarnas linjer. Svartvita, autentiska filmer från krigets alla vedermödor rullar mellan striderna. Den gängse informationskartan introducerar oss till de olika uppdragen. För den historieintresserad finns här en avsevärd detaljrikedom att studera. Man har fortsatt med realism-temat, vilket har både goda och onda sidor. Autenticitet måste vägas av med utförande och spelkänsla, något varken D-Day eller dess tidigare polygonklon riktigt mäktade med.

Når inte ända fram

Du vet hur det brukar vara. Bunkrar skall forceras, städer intas, broar förstöras och viktiga positioner hållas. Det är knappt med resurserna, så du måste förstås tänka taktiskt och hushålla med dina män, speciellt de med särskilda färdigheter. Vad man lyckats med är att få olika enheter att verkligen kännas unika. Däremot blir det onödigt tillkrånglat. Knapphändig zoom och dåliga grupperingsmöjligheter gör det svårt att hålla reda på de olika truppslagen. Detta får till följd att gubbarna ofta grötar ihop sig. Det slutar ofta med att man antingen skickar en blandad förpatrull (läs: kanonmat) eller är onödigt försiktig för att inte förlora dyrbara män. Det förstnämnda är irriterande eftersom man egentligen både kan och vet bättre. Det sistnämnda tar massa tid och irriterar ordentligt i längden.

Apropå irriterande småsaker och att inte nå ända fram. Mitt under en rasande fyrfrontsbatalj får jag meddelandet att fienden tagit över en av mina baser. Trots att jag står positionerad precis vid flaggan med en M4 Firefly misslyckas jag, och får utan varken förvarning eller strid ladda om. Fånigt, ologiskt och störande. På motsvarande ologiska sätt kan du lyckas med ett uppdrag utan att ens ha planerat det själv. Ibland måste du ränna runt som en inoljad griskulting för att få flaggan att bli din. Men kommer du bara från ett håll spelet bedömer är rätt behöver du ibland bara rulla in i lägret eller spränga rätt byggnad för att vinna. Slarvigt programmerat, precis som i Desert Rats.
Det kanske är så enkelt att där Desert Rats fokuserade på tanks i öppen miljö och D-Day mer på enskilda soldater i trånga, ofta mörka miljöer, där brakar allt ihop. Enorma stridsvagnar är lätta att särskilja. Definitivt inte en krypskytt bland två dussin övriga soldater.

Vid de tillfällen då du lyckas hålla isär krypskyttar och eldkastare blir du däremot rikligt belönad. Att med en spanare rekognoscera och sedan nyttja en krypskytt för att effektivt plocka ut fiender på avstånd är kul som attan. Att med simpla infanterister hålla ett gäng nedgrävda tyskar upptagna, medan dina eldkastare rusar fram och täcker Hitlers lakejer i ett inferno av pyroteknisk glädje… då snackar vi ren och skär spelglädje. Tyvärr är dessa tillfällen ganska få.

Smalt, knappt och kort

För ett expansionpaket hade det här varit ovanligt stort. För ett spel är det ovanligt knappt. Tre kampanjer med totalt 12 uppdrag och ingen skirmish eller liknande känns fattigt. Speciellt som det till merparten är de senare uppdragen som är roliga. Det bör poängteras att det är betydligt roligare att spela de avslutande uppdragen. Förmodligen för att dessa är mer balanserade i form av varierade, roligare enheter och mer av en utmaning för den grå, förtvinade massan innanför tinningen. I början av spelet springer man ofta håglöst omkring, ofta med trista enheter (för många soldater, för få fordon) och med en känsla av att väldigt saktfärdigt lotsas in i spelet. Tempot känns också knepigt. Trots möjligheten att justera farten både upp och ner blir det ofta segt och aningen ointressant.

Den senaste tiden har denne recensent känt sig kräsen. Ändå har han i efterhand ofta befunnits vara alltför snäll mot mindre bra spel. Missförstå mig inte, det här spelet är absolut inte dåligt. Det är ambitiöst, detaljerat och känns ofta realistiskt. Det är okej. Men jämfört med Soldiers: Heroes of World War II saknar ofta D-Day den nödvändiga udden för att stå ut. Det finns inget av ”det lilla extra”.

Median

…... var ett ord jag avskydde med matematik som sämsta ämne i skolan. Däremot passar det bra för ett spel som D-Day. ”Det mittersta bland ett antal värden.” Det är märkligt hur lätt man kan utläsa i en text om något har inspirerat bokstavsalstraren. Lätt, eftersom ett extremt dåligt spel kan inspirera en till odödliga sågningar. På samma sätt kan ett glädjespridande spel fullkomligt överta en. Få en att leta superlativ, upphöja alla tecken till versaler och skrika ut hur glad och imponerad man är. Med ett spel som det här blir det med en likgiltig axelryckning man producerar textrader. Ett median-spel letar inte per automatik upp en förlorad musa kan vi krasst konstatera.

Om ett år hittar ni D-Day till ett bra pris. Är du inte ett RTS- eller världskrigsfreak, vänta till dess. Är du bara intresserad av krigsstrategi och gillar utmaningar, testa ”Soldiers” så länge. Eller varför inte en omgång till av Shôgun- eller Medieval: Total War i väntan på efterföljaren Rome som anländer i veckorna?

Efter så många spel förlagda till Andra Världskriget de senaste tre, fyra åren undrar man lätt apatiskt om något någonsin kommer revolutionera en sådan utnött del av spelandet som detta blivit. Tids nog måhända ett spel dimper ned som gör en kompott av charm, innovation, spelglädje, grafik och utmaningar utan upprepning eller påtagliga irritationsmoment. Ett spel som nämnda Total War-serien eller ett lika vackert och nyskapande spel som vårt svenska Ground Control var.

Till dess fortsätter jag att rycka på axlarna.

Testat på:

AMD Athlon 2,7+
1024 DDR-RAM
MSI Geforce 4 TI 4800 SE
Windows XP Pro

Skicka en rättelse